|
Startsida
Fyrverkeriet som somnade Likt sippornas blygsel då de försiktigt möter solens vårvärme med utvecklade kronblad, eller nallarnas sömndruckna lufs medan de långsamt reser sig ur legan, så vaknar också krönikören till liv. Några dagar försenad i aprilruset lämnas här reflektioner kring förra helgens timanden på och kring Råsunda.
Att leva med AIK under försäsongen har förvisso utvecklats till sin alldeles egna subkultur, så helt kan man inte skylla på att man är trögstartad nu när Allsvenskan dragit igång. Februarilördagar på Skytteholm är reden det en folkfest, om än med köldnupna tår. Mars övergår i rapporter från träningsläger vid sydliga breddgrader, dit till och med webbradion hittar. Och så stundar då dygnet inför kick-off, i anglicismens mest konkreta bemärkelse. Det inleddes på påskdagens kväll, en andaktsfull afton på puben Dick Turpin, med en mängd likasinnade, och med Charlie Granfelt, Kristian Haynes och andra AIK-potentater bland besökarna för att elda på skarorna. Så hem för skönhetssömn, för att på annandag påsk, denna urklassiska premiärhelgdag, tidigt återträda till Råsundas domäner. För två och en halv timme före matchen blåses igång bör man vara på plats, om man vill beskåda det som blivit en närmast kultklassad happening. AIK-fansens, alla dessa tusentals, mottagning av spelarbussen, ackompanjerat av dånande sång och dito pyroteknik. Det är nu nästan en urban legend hur entusiasterna tog fel år 2004, och hyllade bortalaget Sundsvalls buss istället. Mytbilden blir inte svagare kring detta omen, när man tänker på hur den säsongen slutade… Jag stod sålunda i måndags vid ett-tiden, med ryggen mot Norras mittersta ingångar, och triggades likt alla andra inför premiären. Ramsorna, de som skall eka över nationalarenan ett otal gånger detta år, böljade nu mer entusiastiskt än strukturerat genom struphavet. Klack-Jonas bjöd på egen kavalkad till mångas jubel. Egentligen kan man undra om projektet ”200 decibel” behövde vara en målbild – skicka fram den kämpen till en ljudmätare och det hela är kirrat! Efterhand tätnade stämningen, och när den stora stunden var inne började bengaler glöda och skapa en rökridå à la Lützen. Överallt omkring smällde, fräste och tjöt det. I Solna kan valborg och nyårsafton glömma att vara hundarnas värsta skräckdygn. Är man på plats när AIK: s spelartrupp skall hyllas, så står man bokstavligen inne i ett fyrverkeri, vad man än tycker om det. Så rullade den fram, den magiskt svarta spelarbussen uppenbarade sig genom rökslöjorna. Som ett gigantiskt beläte att tillbedja, en religiös kultkoloss närmast seglade den fram triumfatoriskt långsamt. Jag stod så att jag såg fönstren på fordonets vänstra sida. Ola Andersson satt på sätet bakom föraren, därefter en leende kapten Daniel Tjernström, en coolt erfaren Mats Rubarth, Niklas Sandberg, Kristian Haynes (som på puben kvällen före berättat att man i spelarkretsar aldrig avslöjar denna upplevelse för truppens nya, utan bara säger ”vänta och se!”), en lyckligt leende Wilton, och en mobilfotograferande Daniel Mendes. * Matchen blev ju därför knappast dagens höjdpunkt. Klimax var redan nått. Jag vet att röster höjts om att just detta blir en problematik – är spelarna redan mätta när de kliver ut på Råsunda? Jag tror ändå inte det. Andra vittnar om den enorma adrenalinkick detta med spelarmottagningen ger. Visst, sällan ses premiärer vara en sprakande föreställning, men så är fallet runt om i landet, på arenor med långt, långt mindre hängivna fans. Och så var fallet innan denna tradition började upprätthållas även för AIK. Premiärer är överlag målsnåla, tillknäppta föreställningar där mycket skall examensprovas. Det känns rätt skönt att förespråka gråskalor i denna svartvita värld. Nu är tydligen AIK sönderlästa. Det innebär, tydligen, att nedflyttningsspöket rasslar i kedjorna i stället för att guldfesten redan är bokad. Med det resonemanget kan man ju undra: Om Bolton läser sönder Manchester United, vad händer då med världsordningen? Visst var vi besvikna när mitt invanda gäng reste sig ur sätena på Södra övre efter 0-1 mot Kalmar. Under dessa månader av andakt inför en ny säsong, så vet jag att min hjärna fantiserat ihop ett scenario som byggde på premiärtorsk mot smålänningarna, men därefter rask marsch mot tabelltoppen, för att vid junis inträde leda Allsvenskan. Måhända blir det så. Eller inte. Men visst fanns det fog för känslan att vi föll från höga hästar. Hemmaspelets avslutning i höstas var magnifik, truppen har definitivt breddats och försäsongsresultaten har trillat rätt. Även om man i ärlighetens namn inte kan säga att AIK utsatt sig för någon särskilt stor mängd eldprov vad det beträffar. Att Khari Stephenson lyckades skada sig precis mot slutet är naturligtvis olyckligt, men Rikard Norling visade upp en imponerande ledarskap när han frågades om detta, och mest brydde sig om människan bakom frakturen, och hur besviken denna nya spelare måste vara. Så bör man nu vara orolig? De två första dygnen efter förlusten var jag personligen mest besviken, framförallt för att spelet gick så fullständigt i stå. Och för att man alltid, hur mycket förnuftet än arbetar åt motsatt håll, låter sitt hopp bygga upp en fördämning redo att lösgöras till en störtvåg av tilltro när spelet blåses igång efter månader av vinteride. Men visst finns det saker att förbättra, på alla håll och kanter jämfört med insatsen i premiären. Jag gratulerar gärna Kalmar till en väl genomförd match. Men i höst skall vi vara före. Bara backlinjen blir tekniskt skickligare i uppspelet, mittfältet börjar röra på sig och anfallet hugger sår i motståndarnas straffområde. Och ”Örat” gör de avgörande räddningarna. Att rätta till sånt bör väl vara plockpotatis för staben. Eller? Nu blir det ösa av mot blåvitt... Av Stefan Livstedt
Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.
|
||||||
Läs även
