Startsida Fotboll Säsongen 2007 Läsvärt Artiklar och nyheter

AIK-backarna Nicklas Carlsson och Per Verner Vågan Rønning på en offensiv utflykt.

Wilton, jag och andra fjärilar

Vad har den allt starkare lysande stjärnan Wilton Figueiredos rörelseschema gemensamt med en krönikör i Internet-vimlet, och vad har den sistnämndes utvecklingsprocess att göra med själva AIK fotbolls dito här på vårkanten? En hel del faktiskt. Välkommen med på mitt något övermodiga och högst egocentriska jämförelseresonemang.

I tisdags eftermiddag, bara några timmar före avspark i Göteborg, fungerade den äntligen. Fjärilen, bakom denna fragila sommarsymbol ligger här något av det jäkligaste min personliga träningsinstruktör torterat mig med. Vilket inte vill säga lite! Bakgrunden är att jag i början av mars klev in på ett etablissemang för fitness, i syfte att bli en bättre människa, åtminstone rent fysiskt.

Privatlektioner, fumliga ryck i diverse kraftmaskiner, tunga pass på löparband och i trampmaskiner. Målen blev satta, och förhoppningarna ökades eftersom. Men snabbt stod det klart att resan inte skulle bli enkel. Högerarmen vägrade lyda order (jag är vänsterhänt), fick inte upp en tiondel av ambitionernas hantelvikter. Så fortsättningen blev naprapat, blygsammare tag på karlakarlarnas arena, och framförallt ett tillfälligt krympt självförtroende. Tänk om det aldrig… Och det hela symboliserades av den redan nämnda fjärilen. En övning som instruktören hade introducerat för mig med ett illmarigt leende, hållandes fram en enkilos hantel (d.v.s. den allra minsta!) och kommentaren: ”följande övning brukar faktiskt knäcka de flesta i början”.

Den går ut på att man (dvs. tortyroffret) lägger sig på mage på golvet. Håll hanteln i ena handen. Upp med huvud, upp med raka armar och ben några centimeter från golvet, så att bara torso och det precis nedanför har kontakt. Gör därefter - långsamt - en så stor cirkel som möjligt med raka, parallella armar, så att händerna möts framför kroppen, och tillbaka så att de möts igen ovanför ändan. Vid varje möte växlar hanteln hand, likt en stafettpinne. Fem varv med den vandrandes medsols, därefter direkt fem motsols. Tio varv. Vila. Tio varv. Vila. Tio varv.

”Kids…don’t try this at home!”. Jag klarade max fyra varv, sen var det tvärslut. Ena armen vägrade, trots multipla uppmuntrande ”kom igen”-rop från coachen. Nästa tillfälle gav samma klena resultat. Alltså anstod en del av träningspassen till efter naprapatbehandling. Och nu i tisdags, med rätt metod, envishet och återvunnen tro och målbild, klarade jag det! Och det var den rörelsen, fjärilens seger, som jag direkt återkopplade till när jag senare skrek ut 2-1-glädjen, samtidigt som jag såg Wiltons liggande målgest på Ullevigräset i minut 87. Det var så han utförde den, symboliserandes viljans triumf!

*****

Som nybliven Bergshamra-bo har det blivit än mer naturligt att leta sig mot centrala delar av Solna, även vid bortamatch. Utskänkningsställena där har bäst träffbild vad gäller att visa AIK på tv. Så när de som sitter på rättigheterna hade bestämt sig för att förvägra en någorlunda allmän publik möjligheterna att enkelt se ett av allsvenskans mest klassiska möten, ja då fick det bli barhäng mitt i veckan på Dick Turpin.

Och visst hade hjärnans förnuft kunnat bearbeta bort argumenten kring domedagsprofetiorna efter premiärens förlust, men säg detta till hjärtats känslofyllda manövrer! Det gick inte att värja sig, nog hade man hunnit bli rädd för vad som skulle sägas, skrivas, tänkas och andas om AIK tvingades konfrontera ännu en förlust, och ensamt stå på noll poäng i tabellen. Detta samtidigt som man knappast kan leva ett liv där man försätts i chocktillstånd över en förlust mot IFK Göteborg borta, oavsett denna blåvita årgångs ifrågasatta styrka.

Så nog var det en hel del undertryckt, kollektiv ångest på puben när halva första halvleken spelats av. Liksom i premiären var det märkbart hur svårt AIK hade att få igång spelet, nu började man tro på kvasiteorierna om lagets sönderlästa spel, och kalla vindar från säsongerna före Rikard Norling gjorde sig påminda med tanke på skadeproblem och annan missflyt. 1-0 till Göteborg var rättvist, men i än högre grad ”typiskt”. Skulle man redan få omvärdera visionerna, så som jag känt med den egna träningen efter ett par gånger?

Sedan hände något kring minut 25. Och framförallt två spelare i Gnaget får symbolisera detta. Andra stod för än större prestationer i matchen, men just vändningen av trenden tillhör en fjolårssuccés och en nykomlings. Kenny Pavey bestämde sig för att nog var nog. Fick iväg ett fräsande skott från distans på närmast stående tillslag. Det klart potentaste dittills ifrån en svart tröja. Kort senare bryter samme man villkorslöst in i straffområdet och går via väggspel mot mål.

I dessa moment började AIK vinna närkamper, hitta kombinationer. Årets första allsvenska SPEL var ett faktum! Och den som snabbast anammade kvalitetshöjningen var norrmannen Per Verner Vågan Rønning (eller ”Pay Per View Norge”, som någon kallade honom.). Vänsterkanten kryddades av en vass ryckare/inläggare i stället för en stabbig mittback med premiärnerver.

Därför hade begravningsstämningen försvunnit till halvtid, och i början av andra grodde hoppet än mer. Kvitteringen blir en utandning, lika mycket som ett vrål. Miran Burgic har generellt varit tämligen kall hittills under säsongen, men den nicken var en kraftstämpel på intyget att han platsar på plan. Och tillförsikten ökade, precis som när mina träningspass åter gick bättre. Var det inte fånigt att tappa tron – man vet ju kapaciteten?! Före matchen sade jag mig vara nöjd med oavgjort, spräckt målnolla och ok spel, för att åtminstone vara igång i Allsvenskan 2007. Därefter kom en backlash vid 1-0, men nu tog modet över igen.

Och de svartgula kaptenerna har stått lugnt vid rodret! När många börjar se oceanstormens vågor, styr de skutan som vore det på sin höjd krabb sjö. Och det mest geniala, det som i mina ögon raderar ut det låga omdömet om coachningen i Kalmar-matchen, skall komma. Att vid 1-1 och en kvart kvar göra ett offensivt dubbelbyte med sina sista spelkort, när så många av oss lär ha tänkt ”oavgjort på Ullevi är ok, nu när spelet rätats upp”, detta visar inget annat än ett otroligt mod. Och en tydlig signal i fyra korta basunstötar: Vi! – Tror! – På! – Oss!

Så var det med taktiken, den där döda och av alla motståndare analyserade. Hammarby klarade det dubbelt förra året, förvisso imponerande, men bägge gångerna var Gnaget tröttat av urladdningar kort före. Ett försäsongstoppat Kalmar klarade det i en trögtänkt premiär häromsistens. Nu provade Göteborg. Det höll en dryg halv halvlek. En signal så god som någon till alla kommande analyskungar. Serumet kan vara utan verkan!

Vill man vara övermodig kan man likna AIK:s spel vid Mohammed Alis taktik: ”Dance like a butterfly and sting like a bee.” Vänta ut dem, låt de köra sig trötta, sedan slår man till, villkorslöst. Wilton var som Ali. ”I am the greatest”, blev i brasilianarens (något) mer ödmjuka framtoning i tv-intervjun: ”Vi är jättestarka, vi är AIK”.

Och i sammanhanget måste Daniel Tjernström ännu en gång framhållas. Han lever på tredje övertidsåret, om man får tro en allmän opinion, och fortsätter ständigt att tugga mil på gräset. Just nu skulle det inte förvåna mig om jag sitter här om exakt fyra år och formulerar ett nästan exakt likadant hyllningsstycke. Eller: det känns mer sannolikt att jag själv inte längre orkar skriva då, än att AIK:s nummer 8 slutat slita. Tala om att den mannen konkretiserar vårt nya livselixir till slogan: ”Vi är överallt!” Men det är inte ni, för ni är inte Tjernkraft…

Så segerns metod blev nästan den allra bästa tänkbara, näst efter en total dominans och flermålsutklassning. Att lyfta sig från ett debacle, att ligga under… på Västkusten, på Nya/Enda Ullevi mot antagonisterna IFK, att vända i andra och faktiskt vinna i ett sånt läge, med ett klassmål i 87: e… läckert och ovanligt. Därför är denna seger en av de skönare jag rapporterat om sedan mitt skrivande engagemang för aik.se inleddes för drygt fyra år sedan.

Många är än större, än mer övertygande, än viktigare. Men fotbollens alldeles egna dramaturgi kan skapa scener på olika sätt. Jag tror till exempel att jag om några år kommer minnas denna match bättre än förra gången man verkligen kunde glädjas fullt ut åt en allsvensk seger. Vilket förstås var i höstas, på hemmaplan, mot... just IFK*. Detta trots att den matchen vanns med 4-0, och innehöll totalt sett ett långt bättre spel.

Inte minst eftersom jag denna gång kunde stå mer rakryggad i efterjublet på Dick Turpin. I ordets konkreta bemärkelse - styrketräningen har börjat ge resultat.

Välsignade vare alla dansande fjärilar.

Av Stefan Livstedt
Foto: Bildbyrån
[070420]

Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.