|
Startsida
Tre buckliga pinnar Mitt på en rusningstrafikerad Bergshamraleden plockade R upp mig ett par timmar före matchöppning i tisdags, med sin bil som förövrigt var fullspäckad av hammarbyare. Det må vara ett utslag av opportunism, men känns ändå rätt skönt att förkunna för alla som gått vilse i mediedjungeln dagarna runt derbyt: man KAN umgås vänskapligt över klubbgränserna!
För med oss var de grönvita bröderna T och A, och den senares son J. A har för övrigt hjälpt mig med hallrenovering på sistone, och lämnade ett gigantiskt "BAJEN"-klotter på min grällt orange vardagsrumsvägg. Detta för att han visste om mina närstående planer att vitmåla, och sådan blev hans metod att hjälpa mig få det berömda arslet ur vagnen. Vilket hjälpte! Uppladdningen inför matchen hade, som vanligt, inneburit att jag gått igenom de flesta tänkbara scenarier inför mitt inre. Därmed var jag mentalt förberedd på ett utfall på tre, en eller noll pinnar (!). Men i tankens förlängning, i kombination med debattklimatet, var jag tvungen att även analysera minus en till minus sex poäng. Och trots den hopplöst ensidiga skrämselpropagandan från vissa nyhetsorgan, har det funnits fog för att åtminstone resa frågor kring supporterklimat. Ur enskild AIK-synvinkel kan man säga att delikata problemställningar legat undertryckt. Norra (och delar av Östra) läktaren har i takt med fotbollslagets återtåg till Allsvenskas övre skikt svällt som välpumpade biceps. Många samlas åter för dans kring guldkalven. Och många hävdar sin rätt kring det äkta sättet att hylla vår klubb. När intressen kolliderar skapas frustration, vilket kan lösgöra laviner. Och en del surfar glatt på sådana. Det viktigaste måste vara att alla enas under en acceptans kring demokratiska värdegrunder, och att INGEN tror sig stå över hur AIK drivs framåt! I sammanhanget lät det trist med tifo-gruppens val att lämna walk-over, men resonemanget att ideellt arbete måste få bygga på ren inspiration är fullt förståeligt. Nu satt vi alla på Norra övre, och hade inte kunnat se effekterna ändå, men det "halvhjärtade" (ursäkta ordvitsen för er som var med) försöket från Södra skrämde inte särskilt. Eftersom bägge klackarna av retoriska skäl valt att anföra sång på samma melodi, så pendlade den upplevelsen mellan att vara effektfull, och rätt tjatig. Nu blev det med retrospektiv en förhållandevis lugn tillställning. Man kan dra analogin med sagan om mannen som gick till skräddaren för att sy en kostym, ni vet den som leder till att "det bidde en tumme...". Vill man raljera är jämförelsen mycket konkret, eftersom det blev Hammarbyspelaren Erkan Zengins hand, träffad av en inkastad tändare, som blev guldkornet media kunde vaska fram ur skandalfloden. Detta inte nämnt för att ta fokus från det i sammanhanget allra viktigaste: hur totalt förkastligt beteendet är ur samtliga tänkbara aspekter att skicka in föremål på planen. Jag emotser faktiskt fungerande metoder för nolltolerans. Man skulle här kunna definiera det hela som ren tur att bara en hand träffades. Rapporter vittnar om haglande föremål vid hörnläggning – ifrån bägge håll! Och, återigen, visst ska sådant belysas, även om man ibland undrar kring journalisters dolda agendor att välja och vraka bland sanningar, inte minst kring när man prioriterar vad. Därför känns det rätt befriande att för en gångs skull också kunna få framföra beröm till en representant ur denna yrkeskår: ett tack riktar jag till Expressens Johan Orrenius för en balanserad motvikt med titeln "Det var en fantastisk fest – ni skulle ha varit där". Snyggt, och bra att våga vända på kuttingen! Men visst ja, det spelades en match också, vilket ibland tycks ha glömts. Jag kan i och för sig acceptera omdömet om att kampen knappast går till Råsunda-historien. Och a propos förvägsresonemang: Det enda jag kände mig säker på, vilket naturligtvis är väldigt enkelt att hävda i efterhand, var att om Gnaget ledde i halvtid så skulle det hålla! Därför att lagets starkaste trumfkort just nu tycks vara taktiska omdispositioner, fysisk ork och jävlar anamma. Visst fick jag rätt, men analysen känns fadd! AIK har definitivt inte funnit nyckeln till frihet mot Bajen! De som nu grundade segern med sin egen form av spetskvalitet var i mitt tycke Daniel Tjernström, Jimmy Tamandi och Niklas Sandberg. "Nirre" får till och med omdömet "klasspelare" av C när vi pratar om matchen i efterhand. Och det, alla läsare, är ett toppbetyg om något! C och jag har internt genom åren utvecklat en egen form av "Bad cop - good cop"-relation vad gäller syn på spel och spelares prestationer. Eller kalla oss Yin och Yang. Och C gödslar inte med superlativ! Till exempel har han även allt som oftast kallat "Tjerna" för "Adidas Alpin", som om mittfältaren jämt spelar i slalompjäxor, men uttryckte sig även om honom i berömmande ordalag denna gång. Andra som förtjänar uppmärksamhet i mina ögon är exempelvis Patrik Karlsson, vars andra halvlek var ett kraftigt steg framåt jämfört med Kalmar-matchen, och ett bevis på att det kan bli ett nyförvärv som tillför mervärde. Daniel Örlunds första nolla för säsongen smakar naturligtvis också fågel, och det kändes närmast som en besvikelse att årets svettigaste räddning föregicks av offside, och alltså ändå inte fullt ut spelade roll. Vilket ändå "Örats" reflexer kan fullständigt strunta i. Och derbyhjälten, i första segern mot Hammarby sedan 2002, skall förstås hyllas. Daniel Mendes fick en chans, och levererade direkt. Vilket skulle visa sig räcka. Han fick själv av taktiska orsaker följa försvarandet av ledningen från bänken i andra halvlek. På sätt och vis är han en tyst stjärna – jag kommer på mig själv med att ofta räkna bort honom ur möjliga startuppställningar. Men hur många inköpta AIK-anfallare har haft samma målkvot per spelminut i modernare tid? 1-0–det räcker. Tre poäng är ibland nästan skönare när de destilleras ur tveksamheter. En sliten klyscha, men visst är det ett antal sådana slag som skall vinnas om man skall gå hela vägen en säsong. Men snart måste Rikard Norling brassa igång kantspelet, för detta har vi knappt sett röken av, trots en framstående placering i tabellen! Som förvisso fortfarande är rejält ung: visst är det något lustigt över att AIK och våra trätobröder i blått låg på de två sista platserna efter första omgången, och nu besitter de två översta efter tre matcher? AIK öppnade derbyt med en 3-5-2-uppställning. Som jag minns det var detta en strategi som senaste gången övergavs efter förlusten mot Väsby för snart två år sedan (tänk, det tillståndet är bara två år tillbaka!), varefter Norling uppfann en högerbacksplats åt Kristian Haynes. Nu blev det negativ feedback igen när detta provades, trots tidigt ledningsmål. Kanske berodde detta till viss del på att överraskningen hade tappat sin spets redan timmarna före. En Wallraff-wannabe inom presskåren hade bestämt sig för att hjälpa ena laget, genom att gräva fram och avslöja det andra lagets taktik i förväg. Förslag inför fortsättningen: sätt Nicklas Carlsson på att punktmarkera killen inför match! Så blev det (befogat?) pressgnäll igen! Varför jag ändå i denna vackra tid, då spelet är ringrostigt men poängen klirrat in, vill avsluta positivt, till och med vad gäller media. För ni har väl börjat följa inslagen i helhetssatsningen AIK Media, dit även webbradion nu inlemmas. Låt oss hoppas att detta är startskottet till ett större svängrum för alla dem som där mixar entusiasm med kompetens, till gagn för hela vårt AIK. Denna svartgula urkraft, som måste få vara en evighetskälla av glädje för så många att ösa ur. Av Stefan Livstedt
Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.
|
||||||
Läs även
