|
Startsida
Om ytterligheter ”I am a growing force without the motion A glass of water longing for the ocean”
Normalt gillar jag inte att bidra med än mer produktplacering i vårt reklam-mättade samhälle. Men ovanstående strof, hämtad ur SAAB-reklamen och från den svenska gruppen Oh Lauras låt ”Release Me” känns osedvanligt träffande för AIK: s fotbollslag i dagarna. Därför detta undantag. Själv tror jag mig ha varit reptil i ett tidigare liv. Jag är nämligen, precis som kräldjuren, växelvarm. Det vill säga att kroppstemperaturen regleras efter omgivningen. Nu skall inte detta tas bokstavligt, även om jag också har en tendens att i mindre utsträckning än genomsnittet bry mig om ifall det är varmt eller kallt i miljön där jag vistas. Men egentligen menar jag att jag upplevs vara lättanpasslig till omständigheter, och jämn i humöret. Blir sällan arg, inser ofta att spörsmål har olika infallsvinklar. Diplomatisk, kan omdömena vara i positiva ordalag – aggressionshämmad i negativa. Jag lever kort sagt i ett själsligt mellanregister. Utom beträffande en företeelse. Även om jag också allt som oftast kan hålla fasad utåt, är mitt humör den närmaste tiden efter AIK: s matcher starkt beroende på utfallet i desamma. Där är det oftast ett vägval: vistas i Edens lustgård, eller på ett betydligt hetare ställe. Därför känns det förunderligt att den uppenbara motgången i lördag, en till 0-1 på hemmaplan, har av mig upplevts som tämligen lättsmält. Varför vet jag inte, rationellt borde det vara tvärtom. Efter Poltava-föreställningen i Malmö fanns ett rejält behov till revansch mot Skåne. Och den enda effekt som Henrik Larssons frånvaro gav var förmodligen ett par tusen åskådare färre. På tal om åskådarminskning: nog framstår min kanske oförklarliga ilskekontroll och liknöjdhet som uppenbara dygder jämfört med vissa ungtuppars totala brist på detsamma. Man måste bättre kunna hantera den stimulantia man förser sig med en lördag eftermiddag. Demoleringens direkta kostnad är illa nog. Det AIK nu förlorar i publikbortfall är till omätlig skada för klubben. Vilket begränsar aktionsradien om en sportslig kris skulle uppstå. Idioter!!! Så visst handlar detta engagemang om ytterligheter. Jag har uppfattat att vissa som lever på Norra Stå i dagarna tycker att det varit dåligt drag därifrån. Sett från motsatta läktaren har klacken bjudit på samma suveräna drag som (nästan) alltid. Sången hördes långt efter att spelet åter gått i stå i hela andra halvlek. Men om det nu för mig och kanske många flera gnagare, går att svälja förtreten som den senaste förlusten innebar, och faktiskt med tillförsikt åter se fram mot kommande matcher, kan man alltså undra varför. För spelet har tappats, med i stort sett samma manskap som virvlade runt på kanterna på motståndarnas planhalva i höstas. Jag tror det kan förklaras med matematisk derivata: ibland handlar det inte om en punkts placering, utan riktningen på kurvan som skär genom punkten. Uttryckt på annat sätt med en liknelse: om du skulle välja mellan att få en aktie värd 10 kr eller en annan värd 20 kr, så borde valet vara lätt. Men om man får veta att 10-kronorsaktien var värd 2 kr igår, medan den dyrare var värd 100 kr, blir läget det omvända. Med denna lilla pedagogiska straffrunda, för att använda skidskyttetermer, vill jag se på Helsingborgsmatchen utifrån de närmast före, och blicka mot de kommande. De två segrarna som faktiskt tagits känns som en värdefullt säkerhetsbuffert för att man inte ska behöva titta ner i bråddjupet och läsa ödet där. Historiker vet också berätta att AIK: s fotbollsherrar aldrig sedan seriesystemet grundades har hamnat sist i en tabell. Det är vad som ”krävs” i år för att falla ur. Allsvenskans omläggning gör därmed 2007 till ett osedvanligt bra mellanår för experiment, ifall vi skulle tvingas inse att AIK är ämnade för Mittens Rike denna säsong. Ett billigt försvarsresonemang kan tyckas, men främst är syftet att sudda ut domedagsstämplarna. Igen enligt principen att man allt som oftast ser AIK: s tillstånd i ytterligheter. På tal om experimenterande, så har väl Rikard Norlings teorier gått från ”innovationsrikt mod” till ”plottriga överanalyser” i allmänhetens omdömen. Jag noterar att förutom den skadade trion, där alla närmar sig startelvans konkurrens, är det bara på målvaktsplatsen som inte alla luftats i Allsvenskan. Detta kommer garanterat kollektivet att ha nytta av senare under säsongen! AIK har en osedvanligt jämn trupp i år. Få är helt oumbärliga, ingen faller totalt ur ramen i mina ögon, även om vissa nybörjarnerver skymtats. Till detta resonemang kan läggas att ingen hittills har visat direkt toppform, där Wilton Figueiredo må befinna sig på skarven till att utgöra undantaget. Dagsformen måste i än högre grad än vanligt få vara avgörande. De som i alla lägen har bäst koll på detta är rimligtvis tränarstabens folk! Spelet har långt kvar till förra årets toppar, men med derivatans hjälp kan man få fram att det var ett lyft mot Helsingborg. Om kanterna kan sägas att de åtminstone gav livstecken ifrån sig. Mats Rubarths inhopp i andra halvlek var definitivt mer än skapligt. Det mest flagranta jämfört med 2006 är annars avsaknaden av självförtroende och distinktion i kortpassningsspelet. Detta var lagets motor, nu syns alldeles för lite av den varan. Dulee Johnsons och Wiltons förmågor borde vaska fram mer. Men trots att kampviljan totalt sett har funnits med laget (jag såg nästan inget av matchen mot MFF nota bene!), så finns en annan oroande aspekt. Gnaget har nu börjat torska jämna matcher. Förlorat med uddamålet har annars AIK inte gjort sedan onådens år 2004, med två i backspegeln nästan komiska undantag mot Väsby året efter… De fem första matcherna, nu är de avklarade. Och de skulle ju innebära en holmgång sades det! Vilket åter leder till ytterligheter när man skall hantera fortsättningen. För nu börjar ju då den ”lättare” perioden. Och då vill det till att trepoängarna rasslar fram som jackpot-mynten ur en enarmad bandit, om inte flertalet svartgula resonemang skall falla! Nej, fullt så tillspetsat bör man inte hantera det, givet resonemanget ovan. Men mångas tabellanalyser kring höstplaceringar prövas nu och en tid framåt. Det har konstaterats (bl.a. av mig) att trots knackigheten har AIK tagit fler poäng än i motsvarande matcher förra året. Sant, men betänk att vårt lag då var närmast 100 % -iga i utfallet mot de sämre lagen. AIK kan härifrån alltså inte vinna särskilt mycket mark utifrån denna jämförelse, nästan bara förlora. Andra räknar slutpoäng som traditionellt behövs för att nå dithän man drömmer om, eller jämför med säsongsupptakter under tidigare succéår. Men det finns ett motresonemang som definitivt är värt att betänka enligt mitt sett att se det. Allsvenskan har i år varit poängmässigt rekordjämn. I skrivande stund är det en trepoängare mellan topp och botten! Alla lag kommer fortsätta åka jo-jo en tid. Och eftersom inget lag eller grupp av lag har ryckt uppåt, så kommer en hel del av traditionell tabellteori på skam. Man kan nästan se det som att det är nu det börjar! Vissa lag har fått med sig en smärre fördel poängmässigt – att likna vid pole position i Formel 1. Nu startar AIK längre bak i ledet, med flera frågetecken kring ekipagets status hittills, men med ett antal erfarenheter rikare tack vare vissa tester. Den sista "träningsrundan" såg klart skapligare ut. Det är 21 varv i tävlingen. Med tanke på förhandssnacket för några veckor sedan: gissa vilka som har det gynnsammaste schemat kvar? Nu fälls startflaggan. Jösses, adrenalinet börjar pumpa igen! Hur kan jag för ett ögonblick få för mig att detta överhuvudtaget kan vara något annat än himmel eller helvete! Av Stefan Livstedt
Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.
|
||||||
Läs även
