|
Startsida
Mysteriet med det försvunna mordet "Den här lilla grisen gick till stan,
Barnramsan "Fem små grisar” får utgöra ingress till denna reflektion över helgens händelser. I denna finnes nämligen ett flertal mer eller mindre krystade referenser. Den används för att skoja med fötterna – något som Wilton med besked gjorde då matchen närmade sig ridå. "Ridå" är, liksom "Fem små grisar" titlar på kriminalromaner av Agatha Christie, vars tematik lånas fortsättningsvis för att beskriva vissa förutsättningar. Vi var nämligen fem sinsemellan välbekanta grisar som tog oss upp till en utsocknes "grabbhelg", och situationen gav för handen vissa intrikata tjuv och rackarspel. Vissa på en nivå som med besked sluter resonemanget till en cirkel, och återför den inledande metaforen till den dagisnivå som även deckardrottningen nyttjade genom ramsan. Samling sålunda i Dalarna för ett par dagar med gamla gemensamma uppväxtminnen, god mat och ännu godare dryck. Rollistan bestod av undertecknad och av de eviga Råsundakamraterna C och R, den senare tillika värd för arrangemanget. Stian kompletterades av polarn P, som utlovat skärpning vad gäller matchnärvaro under denna säsong. Och slutligen av den för pusselintrigen kanske mest centrala karaktären. JC. Vilket inte alluderar på Jesus Christ, snarare är det fråga om J som i Judas, och C som i en brett flinande Cheshirekatt bland hermeliner. Eller, för att använda klarspråk, primaten bland gnagarna (snart är väl hela Djurparken nämnd...). Ni har säkert stött på karaktären i ert eget persongalleri. En som kan spela ut lillebrorsrollen till fulländning, och som av någon anledning varit osedvanligt högljudd sedan tidigt 2000-tal. Helt klart måste man vara lyckligare som självutnämnd supporter, när man inte lärt sig gå lidandets väg. Vi rättrogna försöker, oftast förgäves, hantera fenomenet på olika sätt. Nolltolerans, radiotystnad eller hot om kompanistryk. Motargument är generellt det sämsta sättet, efter som man då låter sig nedbjudas till lervällingens nivå. Så, med tanke på helgens centrala moment, utkablat ånyo av TV4 från fotbollsarenan Gud glömde, kan säkert deckarentusiaster snart finna underlaget till den infama "plotten". Allt stod och föll med utfallet i en bortamatch som på förhand kändes oväntat oviss. Det kunde mycket väl bli så, att situationen mot lördagskvällen gav underlag för ond bråd... Ja, motiv skulle definitivt finnas. Tillfälle likaså. Ett offer, en till fyra gärningsmän. Nu är R:s stuga inte ett herresäte med tystlåtna betjänter i dörrsmygarna, perfekta såväl vittnen som skenmisstänkta våldsverkare. Ej heller finns det några lönngångar bakom biblioteks bokhyllor, inga samlingar orientaliska svärd eller växthus med allsköns giftextrakt. Men dess avskildhet begränsar flyktvägarna, och Väsmans dunkla vatten ligger otäckt nära. En veranda som spikades igen av besökande hantverkare samma helg, kunde också ha gömt hemligheter under sig. Intrigen tätnade när fredag övergick i lördag, och fem sinnen gick och bar på dolda agendor. Det närmade sig avspark, och den oheliga kvintetten bänkade sig, med undertryckta åsikter som kunde fylla en vetenskaplig avhandling. "Döden i Dalarna", "En tragedi i två halvlekar" eller "Fallet JC"... Vilken titel skulle dramat få? Matchen genomlevs ackompanjerad av några öl, så redan där kunde nog den neutrale betraktaren anat att speciellt skarpa skulle eventuella skarprättare knappast bli. Och den femte grisen höll sig förunderligt kontrollerad och diplomatisk. BP och AIK bjuder upp till slowfox, och efter en dryg halvtimme tar handlingen sitt första tvära kast då Markus Jonsson stångar in 1-0 på mållinjen. Andrum. Ledningen upplevdes rättvis sett till spelövertaget, och även om tempot lämnade mycket att önska så syntes vissa spelmönster, framförallt variationen av sådana, visa vissa livstecken. Men utmed andra halvlek tilltar det tröstlösa men ack så mänskliga tillvägagångssättet att börja spela på resultat. Gastkramningen återvänder, och därmed står crescendot i fullt explosionsläge igen. Så jag vet inte om det till liten del kan kallas de små grå cellernas briljans, eller om det enbart måste beskrivas som feghet. Teorin om att det som inte syns heller inte finns gör sig gällande för en av handlingens huvudkaraktärer – nämligen för mig. Tre minuter kvar av ordinarie tid, och hjärtat står stilla samtidigt som en spökpuls tangerar 300-strecket. Brommapojkarna ligger på för en kvittering, som definitivt hade inneburit kriminalgåtans centrum. Då ser jag till att skaffa mig ett alibi. Uppför skogsvägen där vi promenerat tidigare på dagen, finns skylten "Annan fara", med tillägget "Farligt backkrön". Dit vankade jag, tyckte väl att vägmärkets innebörd hade ett passande symbolvärde. Ställde mig att titta på environgerna en kort stund, och återvände mot huset. "I did what little there had to be done", som Roger Ackroyds baneman beskrev det i "Dolken från Tunis"... Frånvaron borde ha räckt när jag återvände. Full tid och förlängning rimligen avverkade. I dörren står C avmätt när jag närmar mig och jag försöker avläsa situationen. Frågar honom via teckenspråk – tumme upp eller tumme ner – hur brottsplatsens status kan bedömas. Han svarar med det som skall få hela berättelsen att bli till en total metahandling, en "twist": "Hörde du inte ens vårat vrål?" Det hade jag inte, och jag vet av gammal hävd att det delvis var min förtjänst. Wilton hade aldrig gjort det bravurnumret framför mina ögon, så snurrar helt enkelt Moder Jord. Mitt agerande hade därmed hjälpt till att skapa en skälmroman av mordmisstankarna. Och leendet på cheshirekatten var försvunnet. Helgen förflöt vidare i samförståndets anda. Ungdomens lov sjöngs av fem vanliga förvuxna grabbar, med glättiga samtalsämnen som ofta understeg nivån på sjöbottnen utanför. Den som nu inte behövt kontamineras av någon sänkt svepning. Och som en något bisarr slutkläm så avnjöt de fem grisarna grillad fläskfilé till middag! Nöff! Av Stefan Livstedt
Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.
|
||||||
Läs även
