|
Startsida
Genombrott och straff När jag kom hem i måndags kväll efter att ha sett AIK kryssa mot Halmstad, kände jag mig tio år yngre medan jag ruskade av mig regnvätan. Nu gäller det att direkt parera med en osedvanligt sliten klyscha: "missförstå mig rätt!". Med detta om ålderstappet menar jag inte i betydelsen att motsvarande mängd lättnad hade glidit av axlarna. Så kul var det inte att uppleva kampen på plats, även om jag sällar mig till den skara som faktiskt inte bara såg nattsvärta i prestationen.
Vad jag menar, något sorglustigt, är mer att jag förpassades tio år bakåt i tiden. I mitten på 90-talet var Gnaget experter på att öppna matcher med initiativ, då förvisso vaska fram klart fler målchanser än nu, ta ledningen, för att i andra göra ett misstag och ödet beseglades till 1-1. Mot lag som vi förväntades slå på Råsunda. Åtminstone kändes det så på den tiden, statistiken ger mig delvis rätt, men har också visat att minnet förstärks åt vissa håll. Vi berörda verkar uppdelade i dem som såg allt som uselt i måndags, eller de som fann åtminstone första halvlek som en klar markering att det kan vara nära att lossna. Jag tillhör alltså de senare, även om det i detta resonemang är inbyggt en frustration över att andra halvlekar tappas på Råsunda. Och att en gratisstraff nu som enda exempel läggs till Daniel Mendes spelmål mot Hammarby vad gäller nätrassel på Råsunda, är naturligtvis underkänt så det skräller om det. En trio med kort varsel frånvarande anfallare, med diametralt olika anledningar, slipar ner vissa spetsigheter i det resonemanget. AIK vandrar fortfarande kvar på perrongen i väntan på att tåget skall gå, för att då kunna utröna frågan om ifall vi har hakat på ekipaget. Maj månad har hittills varit ett påfrestande Status Quo. Den typen av tongångar bör rimligen valsa runt ibland de flesta av landets supporterkretsar. Men mina små lugnande piller heter mer löpvilja, en Dulee Johnson aktiv högre upp på planen, pigga inhopp av Robert Åhman-Persson och Kristian Haynes. Och att Markus Jonsson förlänger sin svit som 100%-ig från elva meter. Vad som bör och inte bör göras, hur bra Gnaget inte är eller kommer kunna bli har avhandlats nog. Jag väljer att här fokusera på ett fenomen som hamnade i fokus för åsikter, liksom det ofta gör när det träder fram på arenan - straff och dess konsekvenser. Smaka på ordet för övrigt: straff! Någon skall straffas, varför? För att ett brott begåtts! En ful fällning i mittcirkeln: naturligtvis inte straff! En studs på överarmen för nära eget mål: straff, och domarens signal kan avgöra en match. Mot Halmstad blev dramatiken kring detta scenario extremt tydlig: AIK fick en straff, och därmed ett mål, närmast till skänks. Men berövades, måhända, en annan. Kanske är den gudomliga rättsskipningen överordnad mannen med visselpipan, och dennes kompetens, eller brist på? Om den första straffen kan man konstatera att det handlar mer om AIK:s tur än att den är felaktigt dömd. Domaren dömer – domaren BEdömer, och det är väldigt lätt i mediala tidevarv att kabla ut repriser i slow motion från fyra olika vinklar. När vissa lag gynnas av detta som därmed ses som felaktigheter, tar mediacirkusen dessutom några extra frivarv. Om den andra situationen då Daniel Mendes föll kan jag bara konstatera: jag har ingen aning, då jag satt i linje längst bort från situationen. Och att hela Norra Stå vrålar är enligt min empiriska erfarenhet inte en garant för hur domaren bör döma (naturligtvis ej heller för motsatsen!). Man kan undra om någon mindre beryktat teatralisk aktör än herr Mendes hade fallit, och framför allt om inte första halvleks straffsignal hade ljudit, hur hade bedömningen varit då? Mitt klander är väl snarare att huvuddomaren befinner sig en planhalva bort, och att kommunikationen med assistenten tycks obefintlig. Ur ett fotbollsfilosofiskt perspektiv som jag tycker sällan dryftas: problemet med domarens bedömningar av straffsituationer är att dessa kan bli alldeles för avgörande för en match. I sammanhanget kan vi också inbegripa offside-situationer. Jämför med när reglerna infördes (årtal saknar jag kunskap om, men det var på en sorglös amatörtid). I dagens tidevarv kan "rätt" eller "fel" beslut av domaren bli mycket mer avgörande: A. Därför att matcherna innehåller betydligt färre mål, varje blir därmed viktigare för utgången. B. ..och i sammanhanget går spelet betydligt snabbare. C. ..och innehåller (antar jag lekmannamässigt) klart mer tjuv- och rackarspel lagen emellan, så som tröjdragningar och filmningar. D. Därför att det sker inför tusentals kameror för tv, tidningar, webb, mms och liknande, vilket gör ett "felaktigt" beslut enormt mycket mer flagrant. E. I vissa matcher påverkas resultat som får enorma konsekvenser för fans, sponsorer och andra ekonomiska intressenter. Dessa aspekter fanns inte med när reglerna en gång skapades. Är det därför dags, åtminstone på tankestadiet, att välta en helig ko, och vända på resonemanget? Så: varför finns straffregeln? Det självklara svaret blir ju att ge ett lag chansen till mål, som de berövats via ojuste spel från motståndarna, när de lyckats nå ända in i straffområdet. Vi AIK:are har inte glömt straffen som ej blev av, i höstas, i sista matchens sista minut i Borås. Aldrig förr, och aldrig senare har vi så hett begärt att lillebror blårand skulle få lägga upp bollen på punkten. Hands är en regel som tycks bedömas stokastiskt, även om paragrafen har en tydlig formulering. Det finns ingen tortyr i världen som får mig att ändra uppfattningen att 99 av 100 domare världen över, i just den situationen och i just den positionen, hade blåst. Men, och detta är viktigt, jag tror också att högst hälften av domarstaben hade blåst i just det läget av säsongen! Det blev helt enkelt för avgörande att låta pipan ljuda mot ett hemmalag som är sekunder ifrån Nirvana. "Sånt där jämnar ut sig i längden", kluckade medieaktörer efter, de som dagarna före rasat över att Allsvenskan kunde komma att avgöras av ett tveksamt offsidemål i september (Mendes), och ett lika tveksamt bortdömt mål för Elfsborg i omgången före slutet (i den matchens typ 15:e minut). Jo, det brukar låta så de gånger AIK missgynnas av slumpen eller felaktigheterna. Medan fokus denna vecka lär ha varit hur fel det var att Gnaget "fick" en straff, inte att de "berövats" en andra. Hm... Historieskrivningen efter säsong 2006 var också att AIK fick en serie billiga straffar. Det var trots allt inte många av dessa som var matchavgörande, den enda som var direkt dubiös var väl borta mot Öster, vid ledning 3-0 med några minuter kvar. Och någon hemmamatch på hösten (Häcken?) som slutade 1-0, (men där saknades en diskussion om bedömningen som sådan). Som motbild kan väl nämnas 2002 och 2003, då Frisk och Co. hittade straffar till ett visst lag ur rätt unika situationer. Say No More. Vill också lyfta fram en straff AIK fick mot just Halmstad på Råsunda för några år sedan, då en huvudlös back i bortalaget kapade någon (Rubarth?) när AIK: aren står med bollen längst ner vid sidlinjen, längst bort i straffområdet, med ryggen mot målet. Klockren bedömning, bara att tacka och ta emot! Alltså, det är om inte ett problem så i alla fall en fotbollens problematik att dessa situationer, som allt som oftast ligger på bedömningsnivå, kan bli helt avgörande. Man kan givetvis lyssna till tanken med fler domare eller videoupptagningar, och antagligen är en sådan utveckling betydligt rimligare än den jag föreslår. Men ändå, för resonemangets skull, förtjänar ett lag verkligen straff utifrån regelns principiella idé då någon knuffats till i ena hörnet av straffområdet med ryggen mot mål, eller då bollen studsar mot en hand i kalabaliken efter en hörna? Mitt förslag, när jag låter fantasin flöda fritt, blir följande: låt regeln tolkas som att man endast får straff om man direkt berövats möjligheten att skjuta bollen i mål med ett tillslag i fritt läge. En friare tolkning om detta sker exakt innanför eller i anslutning till områdeslinjen, så undviker man den debatten. I alla andra sammanhang som nu ger straff: låt det anfallande laget välja frisparksposition utanför straffområdet. Eventuellt en indirekt frispark. Men ändå: fotbollen har sitt eget inbyggda skådespel, och när dess effekter släpps lös på högsta nivå, och ur alla dramatiska aspekter, finns det inget som slår den upplevelsen. I verktygslådan ingår dramatiska straffsituationer, och det är viktigt att poängtera, en dömd straff är inte lika med ett mål. Bara nästan. Om man inte har Markus Jonsson förstås! Av Stefan Livstedt
Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.
|
||||||
Läs även
