|
Startsida
Bollen rullar sakta ut till inkast En ögonblicksbild från Råsunda, vid pass 18.45 i söndags: Ställningen är 1-1, det närmar sig övertid, och AIK pressar förgäves och uppstressat på för ett segermål - en formulering som kan lånas till tröstlöst många tillfällen bakåt i historien. Just den här gången hade man återvunnit boll centralt på egen planhalva, jag har för mig att det är för dagen inhoppande Daniel Tjernström som driver bollen och har spelare med sig för attack. Han väljer att slå ut den på högerkanten, i den fria korridor där en annan avbytare, Kenny Pavey, brukar löpa.
Det är bara ett problem, i stunden så dyrbar. Pavey är inte där, och ingen annan spelare heller. Bollen rullar sakta ut till inkast för Örebro. Engelsmannen ser håglöst detta hända, där han befinner sig kanske 25 meter bakom. Exemplet är inte avsett att kritisera enskilda aktörer. Men det är i mina ögon mycket signifikativt för årets spel hittills. 2006 hade passningen varit klockren, och AIK haft början till en viktig målchans. Om det nu hade behövts: förra året hade motsvarande match stått 3-0 vid samma tidpunkt! Stora delar av publiken hade sedan länge börjat bua, eller gå hem. Var och en bär sitt eget missmod, och vi hanterar besvikelser individuellt. Personligen kan jag bli irriterad på hur mycket jag låter med- respektive motgång för AIK prägla min vardag i tiden närmast efter match (framför allt då förstås vid motgång!). Det jag har svårt att förstå är när vissa försöker intellektualisera sina instinkter och därmed försöka rättfärdiga vissa åthävor. Som om vårt lag är "skyldigt" att leverera välmående, som betalning för investerad kärlek/tid/engagemang/pengar. Jag kan förstå att man vill ha det så. Men inser också att det aldrig kan fungera på det viset: kärleken till AIK måste vara villkorslös, enligt mitt sätt att se det. Det är en krokig och (alltför) ofta mödosam väg. När nu datumet vällovligt utlystes till en supporterdag, förstärks tankegångarna. Och i sanningens namn kommer man aldrig vara nöjd i långa loppet: om AIK tar fyra raka allsvenska guld, når Champions League två gånger, och andra gången tar sig förbi gruppspelet, kommer man ändå förvänta sig nytt guld, nytt CL-spel och avancemang ytterligare en nivå. Då ekar bu-ropen vid 1-1 hemma mot Austria Wien istället. Samtidigt: om Gnaget gud förbjude skulle rasa som ett lod i seriesystemet, så skulle lyckan ändå vara total den dag man åter tog sig upp i Superettan. Nu är laget uppenbarligen i en svacka, i första hand resultatmässigt, i andra hand beträffande spelet. Och detta belyses som sagt också genom förväntningarnas förvrängda lins. Hade denna säsongsupptakt spelats förra året, när utomstående tävlade om att mest ofta definiera AIK som "bara" nykomlingar, hade vi nog värderat segrar över Göteborg och Hammarby, och intentioner i spelet under enskilda halvlekar betydligt högre, i motsvarande läge. Vi som hoppas, vill och önskar en svartgul framfart har just i dagarna knappast nytta av förra höstens uppvisningar på Råsunda. Det är bl.a. med det kvar på trettiotusen par näthinnor som nu förstorar besvikelsen över knackigheten. Tänk då på att den övergripande ambitionen med detta lagbygge är långsiktig framgång! Att kurvan pekade överraskande brant uppåt i positiv riktning -06, ger inte att den hittills planare varianten i år är ett frånsteg från framtida målbilder. Det är med sistnämnda tankegångar jag hanterar min egen frustration över vad jag och många andra anser om experimenterandet i startelvor, signerat Rikard Norling et consortes. När slagstyrka bakåt försvunnit och en ringräv på kanten ställt sig i skadekön, så häpnade jag över att man avvarade två disponibla och hittills givna veteraner – ”Tjerna” och Jimmy Tamandi. Dessa har dessutom kanske varit de jämnaste på en hög nivå under våren. Mod har han, Norling, men är det vad som krävs nu? Samtidigt handlar så mycket om flyt, fotboll är ett snålt spel! I samtliga kamper på Råsunda, segern mot Hammarby undantagen, har AIK haft en eller två lägen som är mer nära mål än då bollen ligger på straffpunkten. Så ser det ut när grundmotorn knackar. Och hade Wiltons 1-0 rättmätigt fått gälla, så hade vi haft andra förutsättningar. Domarens tavla var väl i klass med Daniel Örlunds andra insläppta i derbyt häromsistens. Ironiskt nog tycks det endast vara kring straffar som AIK uppbär det så eftertraktade flytet just nu – den mot Örebro fullständigt osade av kompensation, och exekutor Markus Jonsson hade denna gång mer tur än skicklighet i att förlänga sin svit som Mr 100%. Men tränarens klart mest lysande prestation under matchdagen blev kommentaren framför mikrofonen, den om att han inte bedömer domarens insats, eftersom denne inte bedömer hans! Med en sådan självinsikt blir förtroendet obrutet från många led. Och på tal om supportrars missnöje har samme man ofta uttalat sin insikt om vilka karaktärer som krävs för spel i AIK. Vare sig yttringarna är rimliga eller rumsrena, nog ska spelarna stå pall! Nu har AIK ställt sig i skuggan av tabellen. Och det verkar kunna bli ett svängdörrarnas juni, i skarven mellan ”Nirre” och ”Nisse”. Jag sänder i sammanhanget en tacksamhetens tanke till ”Örat”, som var klart bäst i AIK sett till individuella prestationer. För i ärlighetens namn var Örebro alls inte dåligt i sitt anfallsspel. Hade bättre koll på sina grundkombinationer. I samma veva som jag nu framhävt tankarna med klubbens långsiktiga mål, kan man som motbild damma av en klassisk klyscha: ”ta en match i taget”. Det är dags nu, inte att plåga sig själv med till hälften långsiktiga önskemål om ny guldstrid i höst. Kanske kommer de större glädjeämnena att gälla ett långsamt återvunnet spel, med nya och nygamla profiler. För visst fanns det saker som var kul, och kommer fortsätta vara den närmaste tiden. Khari Stephensons debut lovar gott. Gabriel Özkans årsdebut likaså, och Kristian Haynes börjar åter bli en favorit. Därtill är väl Robert Åhman-Perssons inskolning Norlings tyngsta motargument mot kritiken ovan, gissar jag. Själva framtiden symboliserad! Och den där misslyckade passningen till Pavey i matchens skälvande slutminuter kan ses i ett annat perspektiv. Själva tanken om det goda spelet sitter kvar, så instinktivt att passningen från centralt mittfält sker utan kontroll. Skelettet är intakt, men blodomloppet behöver rusas. Det går att åtgärda! För den fortfarande bittre vill jag i hyllningsanda avsluta med en nyss svunnen storhet, en förebild för undertecknad vad gäller ordens kraft- och lekfulla magi. Povel Ramel skaldar om sitt eget eftermäle: "Som en studsig sockerboll Slutta deppa! Match mot Gefle nästa. Tufft som attan, men tre poäng hägrar alltid! Stöd laget! Av Stefan Livstedt
Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.
|
||||||
Läs även
