Startsida Fotboll Säsongen 2007 Läsvärt Artiklar och nyheter

Daniel mendes på Strömvallen.

Ett kalsongtrick på Verkligheten

Har ni träffat den där Verkligheten? Det verkar vara en jobbig snubbe, och enveten. Tydligen har han, efter lång och trägen jakt, nu hunnit ifatt AIK Fotboll! Allt enligt en uppsjö av självutnämnda experter som dykt upp lite här och var i takt med att sommarens all grönska slagit ut i blom.

Kanske handlar det egentligen om en av alla dessa ursvenska traditioner. Just nu repriseras Fredrik Lindströms programserie ”Världens modernaste land”, där man bl.a. tagit upp detta med vår vurm för midsommarfirande, och vår självbild kring just den typen av seder och bruk. Mycket av det vi vill tro är ursvenskt, har en betydligt grundare förankring i historien. Just denna vecka, som avslutas med ”den svenskaste av alla helger”, känns temat extra relevant.

Annars inleddes samma vecka med en ny men icke föraktlig vana. För andra gången på mindre än ett år satte jag mig under måndag eftermiddag i passagerarsätet på R: s bil, med ungdomarna L och D där bak. Färdens mål, ett strandhugg i Norrlands sydligaste utpost – Strömvallen i Gävle. Utanför arenan mötte vi hemmasonen och spelemannen H och c/o, liksom i fjol på samma plats, och vid Råsunda när Gefle var på besök. På vår kortsidesläktare syntes forna kungar som Johan Mjällby och Dick Lidman i vimlet.

Själv var jag klädd i folkdräkt, som seden bjuder: AIK: s svarta matchtröja nr 12, samt grå collegetröja under med världens vackraste klubbmärke i tryck på bröstet. Därtill ytterligare två lager, eftersom prognosen varnade för mindre smickrande väder. Och nertill innanför: ett par ståtliga svarta kalsonger med den gula texten ”No Guts No Glory”. Allt inhandlat i den eminenta AIK Shop, förstås!

Och matchen utvecklade sig med en bismak av en allt mer irriterande nuläges-vana: målfabrikationen i stå. Med tanke på de senaste kamperna, och på att Wilton Figueiredo tillfälligt sällat sig till de indisponibla, blev man väl knappast chockad. Glädjeämnena denna gång bestod främst i Gabriel Özkans och Khari Stephensons respektive halvlekar – de har varit efterlängtade! Därtill kändes det som om defensiven återfått en hel del habilitet, och det faktum att Gnagets initiativ ökade mot slutet var också en positiv trend. Men, jag har berört det förr: hur många ”fall framåt” i rad kan man exekvera, innan man ligger med näsan platt i marken?!?

Nåväl, kryss borta på Gefles plastgräs är i sig ingen chock, och seden bjuder ju oavgjort i möten mellan lagen. Och de tunga molnen skulle komma att besanna sina hot. Det bör ju regna i midsommartid, annat vore ett traditionsbrott, och måndagens front var en förtrupp. När AIK producerat sina första avslut och visat upp ett hyggligt spel kryddat med läckra Özkan-tricks, började det dugga. Efter en halvtimme övergick detta till regn. I halvtid handlade det om ösregn, som skulle hålla i sig ganska exakt till dess domaren blåste för full tid, och trummade mot oss på den taklösa läktaren. Det var inte utan att man önskade sig värme från en brinnande halmbock! Men den lokala seden låg ju sex månader bort…

Det blev klart den värsta plaskmatchen sedan Gais-mötet på Ullevi i höstas, vilket ju var senast AIK spelade 0-0 i Allsvenskan, så resultatet var även beträffande detta ganska logiskt. Något komiskt blir det ju när det från Elfsborgs-håll nyligen gluntades om att just där i Göteborg fick man spela på hö. Tuffa ord från ett av hörnen i Sverige där man valt att ”materialdopa” sig vad gäller underlag…

En poäng gjorde ju att AIK inte förbättrade sin position i tabellens klunga, även om tendensen att alla slår alla fortfarande tycks råda. Och i takt med senaste tidens mediokra resultat har nu en av de mest svenska och traditionstyngda tendenser som finns, trots att den myntats av en norsk författare med danska rötter, börjat göra sig gällande. Jantelagens paragrafer har hörts mellan raderna i standardkommentarer om AIK, föga oväntat. I jämförelsens fokus ligger fjolårssäsongens framgångar, och det finns naturligtvis ingenting att invända mot analysen att året hittills har varit betydligt magrare därvidlag.

Men så har vi den där Verkligheten, som ju alltså vår klubb tycks ha fått stifta bekantskap med först nu, då han slutligen kommit ikapp. Starkt jobbat, Verkligheten! I fjol hade AIK, tydligen, endast sällskap av Farbror Flyt. Detta enligt det makalösa cirkelresonemanget att, om man inför förra säsongen trodde att AIK skulle klara den betydligt sämre än vad som blev fallet, så måste laget ha presterat över sin förmåga.

Det finns ett flertal exempel på ”flyt” för AIK under 2006. Matcherna mot Kalmar och Häcken till exempel. Det finns också, vare sig man vill förtränga det eller inte, motbilder. Man kan knappast säga att AIK hade medgång i slutfaserna av matcher mot huvudmotståndarna Helsingborg och Elfsborg. Kanske var man förtjänt av dessa bakslag, men flyt kan ingen anföra! Ej heller på Malmö stadion, i kalenderplacering av Hammarby-mötena, i ovan nämnda holmgång i vatten på Ullevi, eller i domaragerandet i säsongens sista skälvande sekunder i Borås.

Tydligen vistades AIK inte under dessa faser i Verkligheten. Han är alltså på besök nu – 06 hängde vi med Farbror Flyt. Och vi är nu inte, Gud förbjude, hemsökta av Monsieur Motgång, medan det var förra året som vi var gäst hos Verkligheten! Sådana analyser är bara förunnade vissa… Men egentligen finns det naturligtvis inget att beklaga sig över, främst därför att vanan borde ha gjort varje AIK: are mer än lovligt härdad. Dessutom: finns det något svenskare än att slå ur underläge och utan förväntningar?

Vår återfärd mot Stockholm sent på kvällen går igenom ett kulturlandskap med historisk tyngd. Via små samhällen med namn som Mehedeby, Gryttjom och Månkarbo. Vi passerar Örbyhus, där Erik XIV en gång fick i sig rejält onyttig ärtsoppa, och kommer ut på Uppsalasättens bruksbygd. Fortfarande genomblöt av slagregnet under matchen gör jag mig mentalt förberedd på en äkta traditionell förkylning, men den har kommit på skam. Sommarskymningen belönar oss också med en av de ståtligaste regnbågar jag skådat, mitt framför vindrutan.

Väl hemma kan jag konstatera att precis alla persedlar är dyngsura – utom kalsongerna! ”No Guts No Glory” känns mer träffande än vanligt. Ska nog köra min egen form av kalsongtrick på Verkligheten, om jag träffar honom. Ta mina fillingar och trä dem över huvudet på densamme. Eller - kan det vara en och annan proffstyckare som förtjänar att bära den ansiktsmasken, likt en ljusskygg Fantom på operan?!

Vilket som, frid i sinnet nu till midsommar. En trevlig sådan önskar jag alla svartgula själar. Tag en snaps för Gnaget, och sjung därtill en visa om stora tider som har svunnit, och om att det snart är dags igen.

När vi värvat Verkligheten till vår trupp!

Av Stefan Livstedt Läs mer!
Foto: Bildbyrån
[070621]

Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.

 

 

Läs även

Om matchen

Avskiljare