Startsida Fotboll Säsongen 2007 Läsvärt Artiklar och nyheter

Från en snubblande Jenka till en smäktande tango?

Känner ni igen känslan när man utdraget går och väntar på en nysning? Näsan har börjat kittla, och det är som om man inte riktigt får tag i nyset. Detta kan vara irriterande, men värst är det när sedan allt försvinner. Falskt alarm! Och även om klådan i näsan är borta så känner man sig ändå missmodigt blåst på konfekten. Man hade velat explodera!

Just så känner AIK:aren i mig efter GAIS-mötet. Man väntade på kanske en sorts kladdig ketchupeffekt som var värt ett "prosit" efteråt. Eller möjligen att sinnena fortsatte retas. Men det kändes som om det sjönk tillbaka till ett intet. För detta var inte bra. Bara att konstatera – målmaskineriet går på lägsta motorvarv, dunkar som en trött fiskekutter in en eller annan fast situation. Men spelmässigt föll AIK tillbaka till april.

Khari Stephenson och Gabriel Özkan, vilka vi kanske förlagt orättmätigt mycket hopp till på sistone, var blekare än matchen före. Nu var ingen och inget särdeles bra, bortsett från Jimmy Tamandis fajterhjärta, och visst gladde det att Nicklas Carlsson fick visa sin forna spets i boxen. Och, ok då, Kenny Paveys andra halvlek blev ett ljus i högerkorridoren. Wilton slet men blev (gjorde sig?) för ensam. Och flytet är fluget sin kos när man varnas för de grymt obscena gesterna tummen upp och applåder, till en medspelare! (Eller såg någon någon annan orsak?)

Ändå kändes det lustigt nog precis som 1-1-matcher brukar göra på hemmaplan, fast med ombytta roller. Gais hade helt klart initiativet i spelet under större delen av matchen. Men det var faktiskt Gnaget som hade de vassaste chanserna, även om dessa var mer än lovligt lätträknade. I princip gjorde hemmalaget ett mål på noll möjligheter. Så på den berömda höplanen, som tragikomiskt nog fick en lätt makrillmönstrad framtoning, hoppades det ett skutt bakåt, efter att det fallits framåt en tid. Lite som en patetisk jenka. Och regnrusk borta mot Gais har ju blivit legio.

Lite lätt uppgivet lämnade jag utskänkningsstället efter att ha beskådat matchen på storbild. Jag associerar till att det var länge sedan och ytterst sällan, som AIK eller något allsvenskt lag, spelar match på en fredag. Vill minnas en höstmatch mot Falkenberg när uppflyttningen redan var klar härom året. Alltnog, vore det istället den vanligaste av speldagar, så hade väl en röst från Göteborg klingat extra rätt i nuläget:

Glöm din tagg i hjärtat
Och glöm ditt kneg min vän
För snart så är det fredag, då försöker vi igen
Livet e en fest…

Och när dessa proggiga underdog-toner fejdar ut, så tar helt plötsligt en exotisk och mer dansant rytm över scenen. Musik från Latinamerika svepte in snart nog under veckan för att döva olusten. Förnimmelser av Samborombon och Astor Piazollas tango, först som ett vagt rykte som fladdrat runt likt en sommarande en tid, sedan intensivare och konkretare konturer, och så besannat av denna offentliga kanal. "Smile for us, Argentina!"

En dylik affär som nu stavas Ivan Obolo och Lucas Valdemarin måste, även om namnen är helt oprövade för de allra flesta av oss, kräva en sådan planering att jag tror på utsagan att tidpunkten inte är medvetet vald. Ändå är det bara att gratulera folket i ledningen för en sällsynt god tajming! För när jag bespetsade mig på nya och än rejälare sågningar, och på att AIK gissningsvis skulle tvingas se fram emot den blygsammaste publikbesöket på Råsunda sedan vissa brödgängsmatcher i Superettan, då tar man åter initiativet.

Det är naturligtvis långt kvar till att kunna garantera succé för den argentinska duon, och ännu längre till att se om de kan hjälpa till att vända säsongen till något riktigt roligt. Agenten har överpedagogiskt liknat dem vid Ralf Edström och Roland Sandberg, vilket väcker lustkänslor för oss med rätt ålder inne. Det faktum att de kan varandra sedan gammalt, och har rejäl erfarenhet från stora ligor, kan omöjligt vara en nackdel. Så för konkurrenterna får man väl hoppas att det spelas "tango jalusi"…

AIK har på bara ett drygt år blivit en rejäl smältdegel av spelare från olika hörn av världen. Framåt dominerar nu latinamerikanska krafter, det är till och med så att det norska inslaget känns en aning exotiskt. Bara inte brassar och argentinare instinktivt behandlar varandra på träning så som under deras VM-möten! And Kenny: Don’t mention the Falklands War…

Nåväl, den här avslutande delen av krönikan skrivs efter mitt besök på torsdagens träning på ett soldränkt Karlberg. Någon animositet var det alls inte tal om, utan mest fräscha ben. Nils-Eric Johansson såg pigg ut, och av våra senaste guldklimpar, som orsakade en större skara åskådare och ett par välkomstbanderoller på spanska, syntes Ivan "Raffe" Obolo mest och bäst. Lucas "Roland" Valdemarin var nog ganska jetlaggad.

Vi får nu se, man kan inte yvas alltför mycket i förskott. För att återknyta till GAIS-matchen bevisades det igen att problemet i stor utsträckning ligger i spelet bakom, vilket rimligen inte ett par nya anfallare kan rätta till i en handvändning. Helt klart är dock att med alla pusselbitar: två spelare etablerade från argentinska ligan, som känner varandra sedan gammalt, med EU-pass, till ett – antar jag – i sammanhanget överkomligt pris, det är riktigt imponerande. Men nu vill det till att det blir tango mot Trelleborg.

Vamos a bajar?

Av Stefan Livstedt
Foto: Bildbyrån
[070628]

Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.