|
Startsida
"Dom måste göra mål!" Ett juliregn kan falla tyst och vackert som ett sorgset barns tårar, på besök i eftermiddagens trädgård. Men när det sänds från gråa skyar i överdoser ett antal dagar i sträck försvinner alla poetiska konnotationer. Som uppladdning inför (vad som borde varit) ett toppmöte i allsvenskan en semestermåndag är det föga inspirerande.
Så beträffande publiktillströmning stod väl vädret och tidpunkten för året på minuskontot, medan förra omgångens framgång och en spännande trupp borde utgjort motvikter. Och rimligen också faktumet att detta var del ett i dubbelmötet mellan fjolårets två högst placerade lag. Publiksiffran skulle ändå bli bättre än jag trodde. För att inte tala om läktarsången. Aldrig har väl den hörts så envetet under - ja till och med efter - en hel match, där så mycket frustration ånyo fanns att hämta för AIK: aren i gemen. Nummer 12 var Råsundas fixstjärna i matchen. Delvis kanske för att min kamrat musik-J var tillbaka bredvid mig! Jag finner det svårt att sätta fingret på orsaken. Visst, man kan ha synpunkter på enskilda spelarinsatser, eller startuppställningar. Men problemet med knackigheten hittills hos AIK: s herrlag i fotboll anno 2007, som varit om inte konstant så ändå alltför ofta återkommande, är att den har olika ansikten. Igen går spelet i stå, kortpassningarna tycks mest dyka upp som övermod i trängda lägen defensivt, och kantspelet finns endast i tankens konstruktion. Så långt är analysen gripbar. Men sanningen är ju också den att Gnaget nu skapade mängder av avslutslägen mot fjolårsmästarna. Denna gång får alltså en delförklaring bli att vi har en handfull spelare som visade sin talang för rugby mest av allt: pricksäkerheten i sidled var vida överlägsen den i höjdled om man är snäll. Men visst ser man en kampvilja som inte alltid visats förut (kanske orsak-verkan av engagemanget från läktarhåll), även om detta ju inte genererade något resultat. Kenny Pavey var ett bra exempel. Och ok, visst störs laget av två tidiga skavanker på mittfältare som leder till byten, att argentinarna var betydligt beskedligare jämfört med debuten kan tillföras kvalitetsskillnad i motstånd, Elfsborgs målvakt gjorde matchens prestation då han tog Wiltons frispark osv., osv… Men det är som om organismen har en grundinfektion vilken genererar flera olika symptom, och ibland håller sig mer i bakgrunden, ibland träder fram. Hyllad vore den helbrägdagörare som tog fram mixturen att svälja som medicin! Och visst är självförtroende spiralformat, för enskilda spelare såväl som truppen i sin helhet, och beskriver en uppåt- eller neråtgående trend. Lek med tanken att AIK levererat mål och poäng i klart högre (normalare?) doser under vårens Råsundaspel. Nog hade tre av lägena nu senast suttit i så fall? Eller också är det hur enkelt som helst. Jag kan inte annat än stämma in i analysen från Rebecca, som äger en sexårings kompletta världsbild. Redan före matchen, när hon, pappa C och jag sitter på restaurang med Borås-J och dennes familj, (som senare på kvällen ska komma att skratta hela vägen till djurparken), säger hon: ”AIK ligger alldeles för långt ner på listan…”, och tillägger med armarna utåt i en uppgiven gest: ”därför att dom inte gör några mål! Dom måste göra mål, så blir det bättre!”. Sug på den, Norling! Och visst är det fantastiskt symptomatiskt i oflytets tid att motståndarnas enda reella chans exekveras av en gammal familjemedlem. Redan före match funderade jag på hur han nu skulle bemötas, som etablerad och formstark motståndare. Förra året fick han applåder och ”Ishi länktar hem till AIK”-ramsan. Men har han nu blivit mer av en Judasgestalt när Elfsborg gått från landsortsidyll med knepigt motstånd, till huvudkonkurrent? Mottagandet var helt klart mer ljumt. Men hans stilfulla nedtoning av segergester vid målet lär nog ha stärkt aktierna hos många gnagare… Så vi hade i alla fall flyt med vädret! Och på tal om flyt, eller brist därpå, så här i Silly Seasons Singing in the Rain. Panta rhei, är en lärosats som tillskrivs filosofen Herakleitos. Eller översatt från Antikens grekiska: allting flyter. En lärotes om att man kan kliva ner i en flod vid två tillfällen, och aldrig uppleva samma vatten, även om själva formen är densamma. Ständig förändring, samma grundform. (Den filosofiskt sakkunnige får ursäkta förenklingen). En modernare version är att kaosteori krävs för att definiera vägvinnande, komplexa processer. Det tillhör numer närmast fysikens elementa. Varför detta vetenskapliga sidosprång? Undertecknad tycker det är en bra liknelse för de truppförändringar som sker, tyvärr som mest samtidigt som Allsvenskan ringer för halvtid i säsongen. Hos Gnaget har det dryftats rejält om Nicklas Carlsson och Robert Åhman-Persson den senaste tiden. Om dessa bägge är förlorade för AIK, åtminstone för den här vändan, så medger jag själv att symbolvärdet är större än det rent fotbollsmässiga i nuläget. Det handlar dels om nostalgi, dels om framtidstro. Sådant är vikigt för en AIK-supporters självbild. Men ibland går verklighetens nuläge före i prioritet. Båda spelarna står för en krigarinstinkt, ”RÅP” också för den vackra tanken att satsningen ur ungdomsleden bör få bära frukt. Att han som 20-årig fullblodsspelare anser sig behöva kontinuerlig speltid nu, inte om två år, är fullt förståeligt. Och i senaste matchtruppen fanns sex meriterade mittfältare. Då är Mats Rubarth skadad, och även Kristian Haynes utanför. Jag tillhör dem som helst haft kvar de ovan nämnda kämparna i truppen, men inte självklart i en förstauppställning. Därmed blir min önskan, liksom många andras, tämligen egoistisk. Man förväntar sig att i ett spelarkollektiv skall det finnas ett tiotal som gladeligen borde acceptera reservrollen, men som alltid ska kunna leverera på högsta tänkbara nivå när det väl är dags. Någon eller några av dem blir ju sällan ens bänknötare. Andremålvakter, ibland finns ju även en tredje, måste äga ett säreget psyke. Men blir detta med ungdomssatsning en paradox? Det kan liknas vid det civila arbetslivet där yngre förmågor inte släpps in p.g.a. bristande erfarenhet. Hur ska de då skaffa sig just en sådan? Resonemanget gäller även Pierre Bengtsson och i viss mån Alexander Gerndt, även om den sistnämnde känns mer naturligt befinna sig på ett tillväxtstadium. Ändå håller vi ungdomskulten kokande, som om den har ett egenvärde. Samtidigt har AIK värvat hem tre fullblodsproffs som inte har så långt kvar till att fylla 30. Att ”detta är en resultatorienterad bransch” har hörts från ledarhåll fler gånger än målchanser missats i år. Att man är öppenhjärtig mot Nicklas Carlsson om dennes framtida förutsättningar kan jag i sig köpa, men varför har han då matchats så hårt under våren? Vore det inte nu bra att ha haft en betydligt mer inspelad Per Verner Vågan Rønning att tillgå när serien vänder? Men nu är det ju så: spelare kommer och går. AIK består. En del hade vi velat ha kvar, men inte på bekostnad av nya fräscha tillskott. Matematiken blir alltså falsk. Gäller bara att få till ett spelsystem som är beständigt. Och detta medan kaosteorin råder, i såväl väderlek som inom fotbollens förutsättningar. Det är inte utan att man förstår att det blåser på ledarnas Olympen ibland. Av Stefan Livstedt
Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.
|
||||||
Läs även
