Startsida Fotboll Säsongen 2007 Läsvärt Artiklar och nyheter

Lucas Valdemarín och Dulee Johnson gratulerar varandra till sina första AIK-mål.

Ketchupeffekt på klassisk fotbollsmark

Nordirland minns jag bäst från uppväxtåren på 70- och 80-talet som en svårknäckt kvalnation, något som ju fick sin modernare accentuering för det svenska landslaget i våras. Norman Whiteside som knappt hunnit fylla 17 när han i VM –82 hoppade in på planen, och därmed slog Pelés ungdomsrekord från Råsunda –58, finns också på näthinnan.

Och Elfsborg spelade ju en mållös kamp mot Linfield häromdagen, så nog var AIK:s överkörning av Glentoran en positiv överraskning. Även om motståndarna är halvamatörer och helt ur säsong (något som tycktes betydligt mer medialt intressant beträffande Gnagets seger än boråsarnas kryss).

Belfast ger annars en genklang av bittra och olösliga motsättningar från samma uppväxttid, men också titeln till en i sammanhanget fullständigt absurt klämkäck diskodänga från den tyska konstellationen Boney M.

Jag gjorde en konstpaus i semestrandets eriksgata till diverse släktingars, vänners och bekantas sommarvisten, och satte mig hemmavid framför datorn igår (torsdag) för att följa Uefa-äventyrets första kapitel. Känns lite ringrostigt att associera AIK med Europa. Trots moderna tider var det väl knappast förvånande att matchen saknade tv-utsändning.

Sommarprataren må vara Sveriges mest folkkära program i den auditiva etern så här års, men en matchsändning från AIK Webbradio smäller för en rättrogen än högre – inte minst eftersom detta tyvärr är alltför sällsynt numera. Och Henrik Schröder vid kommentatorsrodret hanterar sin röst på klassiskt sportmanér – dramatiken ger att han kan bli orsak till många hjärtrytmer i baktakt!

AIK spelar i helsvart förmedlas det, och man får höra både inför kampen och i dess inledning att detta nog kommer bli en rejäl holmgång med brittisk krydda. Kanske är just det vad spelarna behöver, när den allsvenska frustrationen löpt fritt? Kenny Pavey borde ha detta fysikens språk med modersmjölken, och ”Nisse” Johansson är ju välmeriterad i hänseendet. Men rapporter om att varken Khari Stephenson eller Dulee Johnson klev undan i närkamperna var positivt.

Med tanke på skadeläge och andra omständigheter var väl startelvan ganska logisk, enda spektakulära reflektionen bestod i att Rikard Norling nu splittrat på det argentinska anfallsparet för första gången. Lucas Valdemarín på bänken, Ivan Obolo istället kompletterad med Wilton Figueiredo, vilken nu slapp mittfältsrollen eller skuggsidan som reserv. Och av innermittfältarna kanske ändå kapten Daniel Tjernström är mest möjlig att omforma till kantkämpe.

Matchreferaten ackompanjerades av dånande inflygningar mot flygplatsen i närheten, vilken för fotbollsfolk passande nog heter George Best Belfast City Airport. Däremellan ljöd AIK-klacken att "vi är överallt", sin vana trogen. Efter en tuff och tycks det jämn inledning börjar Gnaget bolla ut motståndet, och när brassen Wilton får kröna vad som verkar vara ett fruktbart samarbete med argentinaren Obolo, med 1-0 på ett skott utifrån, drar nog många lyssnare en lättnadens suck.

Vilket återspeglas på Gnagarforum, denna diskussions-sajt som under matcher mer antar formen av renodlad chat-kanal. Ett antal jubel i skrift syns på skärmbilden om den uppdateras direkt efter webbradions rapport om en fullträff för AIK. 1-0 ger andrum, såväl i matchen som inför returmötet. Mål på bortaplan är ju dubbelt värdefullt. Att en förväntad målfabrikör får hitta rätt efter en torrlagd tid bör också uppskattas.

Halvtidsvila – spelarna får sätta sig en stund, radiolyssnaren får ställa sig och mjuka upp träsmaken där bak orsakad av kontorsstolen, knixa lite med nacken och låta blicken vila ut genom fönstret efter ihärdigt fånstirrande på en dator som ju endast levererar ljud från The Oval i Nordirlands huvudstad.

AIK:s dystra facit hittills i årets Allsvenska har allt som oftast representerats av mentala strömavbrott i inledningen av de andra halvlekarna. Därför än skönare att ketchupeffekten kom när den nu kom – för första gången sedan senast jag följde AIK via webbradion, nämligen i 5-0-mötet med BP i träning inför seriestarten.

För trots att Schröder ett par gånger förstärkt decibelen i egen röst när britterna anfallit i början av andra, stod det inte på länge förrän Wilton frälst oss med sin andra fullträff. Det hela kändes klart – ledningen kunde ju tappas, men knappast hela mötet inklusive returen. Med tanke på att Wilton nu levererat och dessutom dragit på sig ett gult kort, väntade jag på bytet mellan honom och Valdemarín. Vilket jag fick rätt i, förmodligen inte ensam om den analysen.

Resten blir defilering, så förunnat oss måltörstande år 2007! Med risk för optimistisk övertolkning kan man hitta en hel del symbolik i att de tre sista målen görs av tre debutskyttar i svart tröja (träningsmatcher borträknat). Wiltons ersättare visar sig på hugget direkt, därefter fyller Khari och Dulee på. Alla dessa tre mål var frukten av genomlöpningar – låt nu djupledsspelet ha vaknat permanent!

Patrik Karlsson trivdes med pappa "Tjerna" framför sig, och Jimmy Tamandi verkade helt kunna koppla bort att han varit föremål för nyhetstorka och annat bjäfs. Men nytillträdd regent på försvarstronen verkar vara "Nisse" (undra om det är han från Manpower, om ni minns den gamla reklamen?!). Daniel Örlund tycktes ha en lugn kväll, men frisparksräddningen i ribban vid ställningen 2-0 kan ha varit matchavgörande.

AIK:s trupp av en samling spelare från olika delar av världen gav en brokig målskörd, med signaturer från Sydamerika, Karibien och Västafrika. Förhoppningsvis har det mer än bara symbolvärde att även den inhemska ungdomen får komma till tals, nu när äntligen Pierre Bengtsson på nytt fick speltid. Det är i alliansen av etablerat och ungt, inhemskt och utsocknes som laget skall växa på sikt.

Gnagets seger sänder knappast chockvågor ut i Europa, men nog är dess storlek och utformning en karamell att suga på en tid. Främst manar det fram nyckelorden "andrum" och "självförtroende". Returen i början av augusti kan bli en bekväm administration, endast några få dagar före en onödigt viktig match mot Brommapojkarna. Och det bör väl locka lite extra publik från hängmattorna, när prognosen att se mål förbättras?

Då sitter undertecknad på Råsunda, helt utan känsla för skrock och annan svartkonst. Webbradion har givit mig 10-0 på två matcher, men när möjligheten att vara på plats finns, får de nöja sig med att utgöra näst bästa alternativ. Vilket allt som oftast är gott nog. Tack för sändningen, grabbar!

Av Stefan Livstedt
Foto: Bildbyrån
[070720]

Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.