Startsida Fotboll Säsongen 2007 Läsvärt Artiklar och nyheter

Blodhundsliknande väderkorn

Att gå till O’Learys på Götgatspuckeln i centrala Stockholm en söndagseftermiddag för att se på tv-sport, är inte längre ett simpelt nöje för några få tappra – det är en upplevelseindustri! När jag kommer dit en rejäl stund före det att Örebro och AIK skall sparka loss på Behrn Arena, har stämt träff med JG och Broder M, är det rejält fullt i såväl bar som restaurang. Eller ”crowded” som man säger på fotbollens grundspråk.

Premier League har ju just sprungit ur sin puppa, och ett Manchester-derby, med den alltid intresseväckande "Svennis" bakom ena rodret, hjälpte till att späcka salongerna. Och då publiklaget Arsenal just dragit igång sin match, samtidigt som Liverpool och Chelsea också skulle gå upp mot varandra, blev det inte lätt för oss AIK:are att utgöra någon lobbystark intressegrupp (jag vet, det finns andra stadsdelar!).

Så förvisade till ett par småskärmar i källarplanet under första halvlek, fick vi göra det bästa av situationen. Folkmängden i lokalen innebar att jag fick stå så att jag i princip snuddade tv-kanten med nästippen. Men vi som befann oss närmast såg och hörde bra åtminstone. En del klarade konststycket att med sin simultankapacitet följa händelserna i de engelska kamperna på apparater runtomkring. Till sådant var jag med min placering och fokus på AIK:s öden helt oförmögen.

Mycket snart spelade förstås inga yttre omständigheter någon som helst roll! Jag gratulerar alla som utgjorde den fantastiska skara tillresta supportrar på matchen. Ni förtjänade framgången! Men även vi slöfockar som stannat på hemmamark fick lystmätet stillat. För första halvlek handlade om att leverera på beställning, mot försvarsförsvagade närkingar. Visst, senast det begav sig på konstgräset i Örebro blev det 5-0, en majkväll för två år sedan när AIK på allvar började återmarschen mot finrummet. Men detta var lir på en annan nivå!

Jag hade oroat mig för spelarnas ork i benen efter kallduschen (i ordets mest konkreta bemärkelse) i Lettland. Svar på tal kom omedelbart från Rikard Norling Army. Första halvlek blev säsongens hittillsvarande höjdpunkt, sett till kombinationen spel, effektivitet och artisteri. Alla var faktiskt riktigt bra, även med en mer dämpad analys i efterhand, och kvickheten i vissa kombinationer bländande.

Det kändes ett tag som om Gnagets nutidshistoria förvrängts, som om inget annat än dominans i toppen av svensk fotboll funnits. Innermittfältets motor har sällan spunnit jämnare på gedigna cylindrar. Khari Stephenson och Dulee Johnson var i mina ögon bäst på plan, och fullständigt bortflugen är pseudodebatten om "sönderlästa AIK". Borde inte raljera om allvarligheter egentligen, men orkanvarning med jamaicanska inslag mot ÖSK:s straffområde, gradering fem, kändes som en träffande liknelse.

AIK gick ner på energisparläge i andra halvlek, fullt förståeligt, även om mycket vill ha mer. Jag mumsar på mina Buffalo wings, lika drypande kladdiga som smaskiga, och ser minuterna löpa på i matchen. Börjar till och med som övriga i sällskapet låna ett öga på den brittiska dramatiken.

Att det alltid händer något när Lucas Valdemarín hoppar in har blivit standard, och visst låg han bakom ännu ett mål. Men denna gång i framspelarens roll, visandes sin begåvning när han sprang ifatt en boll ut mot högerkanten där en offsidestående, linkande Gabriel Özkan inte kunde delta i spelet. Lucas prickade inlägget perfekt på Jimmy Tamandis panna. Att den backkämpen fick näta var andra halvleks crescendo, tongångarna skiljde sig markant i allmänhet jämfört med rubrikerna i rötmånadens värsta nyhetsebb härförleden. Trots redan avgjord match var Jimmys glädje större än de tre tidigare målskyttarnas sammantaget.

Men desto mer nedslående var då samma matchminuts skada på Özkan. Den nyutnämnde U21-landlagsmannens tunga blick gick inte att ta miste på, när inhoppet inte ens kunde vara i en kvart. Detta riskerar att bli en alltför enveten följetong, och ett "av som aldrig blir". Åtminstone inte i år. Sätt läkarstaben i högsta beredskap, och låt oss innerligt hoppas att jag har fel! Skador har AIK fått sin beskärda del av, men i år förmodligen inte värre än flertalet konkurrenter. Framförallt inget att klaga på nu, totalt sett, när kontinuiteten har fått råda en tid, och man presenterats närmast givna startelvor och trupper ett antal matcher i rad.

Annars kom en halvt förhärskande myt att upplösas i tomma intet i och med matchen: Wilton Figueiredo kunde hantera konstgräs, fick till och med förtroendet i en hel match! Brassen är barnsligt självisk ibland, men när han levererar som vid 1-0 förlåter jag honom allt. Och såväl vid detta hans egna mål, som vid Iván Óbolos 2-0, arbetar han ihop beröm via uppoffrande löpningar före avslut. Han må vara bollkär, men är ändå en lagspelare.

Vet att jag förde ett liknande resonemang för några år sedan angående Zlatans (med rätta) påstådda själviskhet i landslaget. Vad som är centralt kring dessa blodhundsliknande väderkorn för målställningen, är att de tidigt i kampen behöver gå på avslut för att trimma in sig. Inte bara skottkänslan för dagen, utan lika mycket vissa motståndarbackars rörelseschema. Minns Zlatans drömmål i ett bortakval mot Ungern, i matchens slutskede. Hade kanske aldrig gått vägen om stjärnan inte lärt sig terrängen. Ibland bör Wilton bedömas på motsvarande sätt, när han levererar. Men vissa uteblivna passningar har varit klart enerverande.

En eloge också till vinnarinstinkten i de bakersta leden. Daniel Örlund har haft tuffare matcher, men skötte det han behövde göra klanderfritt denna gång. Han kan inte lastas för baklängesmålet, det får skyllas på backlinjens markering, förmodligen hade tankarna redan färdats till omklädningsrummets segersång. Men "Örat" såg helt rasande ut när han tvingats kapitulera. På övertid, vid en fyramålsledning borta. Så reagerar en som vägrar vika sig.

AIK ångar på nu, med lite mer stabilitet tidigare under säsongen hade man utgjort guldtågets lok. Segersviten här mot slutet av sommaren är mer än bra, inledd med en fin skalp borta på Olympia. Men när superlativen lagt sig till ro och man ser analytiskt på resten, kan man konstatera att det inte är så värst överraskande framgångar som följt. Faktum är att bortsett från det misslyckade dubbelmötet mot Elfsborg mitt i juli, så har sommarmånaderna varit förlustfria i Allsvenskan. Men i samtliga övriga matcher, förutom den mot Helsingborg, har AIK mött något av de nu fem sämst placerade lagen.

Jag har avsagt mig tanken om en SM-titel, och fullt så mycket svängdörrar i mitt psyke är det inte att jag gräver fram den igen efter fyra raka segrar mot lag under oss i tabellen. Men att höstens ingångsskede kan bli betydligt roligare än de flesta trodde för inte så många havsdopp sedan känns plötsligt realistiskt. Och det är ju inte för sent att fortsätta sälja hopp. Drömfabriken AIK får tack vare de senaste prestationerna förmodligen ett rejält förhöjt publiksnitt, först och främst i kommande möte med Malmö.

För när det vankas hemmamatch för de svarta tröjorna, och med en trupp som tycks kunna bjuda på både underhållning och effektivitet under Nordens mäktigaste publiktryck, finns det inga tv-späckade sportbarer som kan mäta sig. Då är det givet var upplevelseindustrins centrum ligger! Premier League-fansen får säga vad de vill därvidlag.

Av Stefan Livstedt
Foto: Bildbyrån
[070823]

Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.