|
Startsida
Jans och Pers fruktstund “I’m waiting in my cold cell when the bell begins to chime
Två korpar flög över nejden och avgav sitt lugubra läte, i helgen när jag tog en stärkande promenad med farsgubben. Var detta ett järtecken? Jag samlade alla sådana sorts signaler. Nervositeten sjöd i mig som en infektion, satte in under fredagen och stegrades i stadig takt fram till timmarna före derbyt. Samtidigt provoceras den civiliserade spillra jag har kvar i mig. Varför får vissa saker ta så mycket utrymme i mitt medvetande? Vad är egentligen viktigt här i livet? Att till exempel ha tillgång till fridfullheten i en kulturkåk ute i Roslagen, att ha hälsan tillsammans med nära och kära m.m. Man bör lära sig värdera sådant bättre. Ändå dominerar känslan som kan motsvaras av Iron Maidens ödesmättade text till ”Hallowed Be Thy Name”, citerad ovan. Och i grund och botten handlar allting om en konstruerad tradition - Stockholmsfotbollens motsvarighet till Gustaf Frödings dikt om Jan Ersa och Per Persa. Ni minns säkert den från skoltiden: två trätobröder som livnärde sig på missunnsamheten kring varandras bakslag. (kan läsas här: http://runeberg.org/dragharm/janersa.html). Och placeras det i värmländsk idyll med Frödings rimsmideri, så är det ändå på en ganska pittoresk nivå. Men Stockholm anno 2007 är kallare. Idioter flockas i grupperingar inför Matchen med stort M, medieaktörer står samtidigt i slagläge med sina urholkade krigsrubriker. Uppgrävda träningsplaner kontras av hemfridsbrott med rökfacklor och illasinnat klotter. Lägg till en känd bloggare som ventilerat åsikter vilka, minst sagt, var långt ifrån politiskt korrekta i åtminstone ordval, och klimatet är riggat. Och så varvades banandebatten upp i full schwung igen, lika snedvriden som själva frukten. Tänk att bananer kan handla så extremt mycket om äpplen och päron! Men man måste välja sina krig, och vill starka krafter skriva historien som att detta har med diskriminering att göra, så kommer det bli så. Dessutom har jag ingen lust att försvara själva förfarandet som sådant, ”tradition” eller inte. Självklart skriver man under på att inga saker av något slag skall kastas in på plan. ”Ingen banan på banan”, som Hegerfors skulle ha uttryckt det. Det känns dock obegripligt försoffat att vissa skall använda en målvakt bördig från Gambia som slagträ för sin retorik, i den bigotta ambitionen att påvisa rasism. Som någon skrev på Gnagarforum - visst hade man önskat en klackbanderoll med texten: ”Kopplingen banan-afrikan görs av media och SvFF. Där frodas rasismen”. Nuff Said. Så visst var laddningen maximal i måndags eftermiddag, som alla olika parametrar ovan ger exempel på. Samtidigt kunde man försöka sig på en objektiv analys i förväg: Ingenting skulle vara klart, färdigt eller förbi oavsett utfall i matchen. Mentalt hade vi supportrar byggt upp den till en prestigens världsfinal. För tabellanalytikern var det kamp om tre poäng i omgång 22 av 26. Men om man tog logiken och snickrade på de olika lager av vanmakt, rivalitet, nutidshistorik, frödingsk missunnsamhet, guldvittring, guldskräck för De Onämnbara…så kunde man lätt få derbyt till en ”24-poängsmatch”. Resultatet omdisponerar förvisso sannolikhetens procentsatser för utfallen ”himmel”, ”helvete” och ”gråzon” senare i höst. Men ingenting skulle bli klart i måndags! Jag och R möts tidigt i Bergshamra för ett avstressande glas, tar oss senare in till stan och en krogmiddag med C och Rebecca – nog en av derbyts yngsta entusiaster med sina sex år. R:s kusin R (!) , bördig från Norrköping, slöt upp och kunde gratuleras angående IFK :s avancemang. Sen till Råsunda: det yttre gick knappast att få bättre, med strålande väder och fullsatta läktare. Valet av domare gav i alla fall inte mardrömstankar i AIK-led, och hans låga toleransnivå i början av matchen gynnade klart den svartgula taktiken mest. Det finns en demoraliserande nackdel att, som vi ofta gör, sitta på Norra Övre under ett derby. Skådespelets fond är knappast önskvärt, och ljudet transplanteras bättre bortifrån än underifrån. Denna gång har också självkritiska röster i efterhand hörts om Gnagarnas klackarbete. Men det visar främst på en sak: den enorma ambition som finns för att AIK skall växa på alla plan. Det man ser av tifot och hör av läktarsång via videosnuttar är absolut inte dåligt – annat än i eventuell jämförelse med tidigare derbyns insatser på Norra nedre. Hur matchen slutade, det vet du som läser denna text. Om kampens innehåll kan jag inte bidraga med något nytt, nöjer mig med att komprimera händelserna till att baklängesmålet kändes lika amatörmässigt billigt av inblandade parter, som kvitteringen var högklassig. Reaktionerna på resultatet har bland AIK:are också varierat mellan ”en förlust för fotbollen” till ”fortsatt gulddoft ifrån vinnarhålet”. Jag minns att ett av mina våndans inre resonemang där under helgen på landet var en gissning på 0-0 eller 1-1. Och att om en tänkt bollgud hade stigit ner i förtid och föreslagit det, hade jag gett honom/henne kardan direkt. Visst kan man tycka mycket om att med övertag i spel och konstruktivitet skall man avgöra en sådan här match. Men derby är alltid derby, en kraftuttömning som många utsocknes klubbar slipper under året. Om blårändernas spelsätt har mången åsikt också ventilerats. För mig framstår det mest som ”surt sa räven”. De olika taktikerna gav varsin poäng. De olika taktikerna har plus minus något stolpskott gett i princip samma poängskörd hittills under säsongen. Att AIK:s bygger på faktisk förmåga, och är inte något man kan välja att exekvera hur som helst, är en annan sak. Det lag som tar SM-guld kan ge fullständigt fan i eventuella belackare och skratta hela vägen till CL-kvalet… Och många har som motvikt till skönspelsdebatten anfört AIK årgång 1998. Detta tycker jag dock åter är en uppvisning i att blanda äpplen med päron. AIK hade då en ramstark defensiv med ett antal vinnarskallar som dödade allt på egen planhalva – sant! Detta gav basen till Stuart Baxters spel. Dessutom gjorde man få mål, vilket i sig inte berodde på svaga intentioner, utan på att den truppens största brist var naturliga målskyttar. Men man hade Anders Limpar och Nebojsa Novakovic i startelvan, så särdeles tråkigt var det nödvändigtvis inte. AIK ägde initiativet i de flesta matcherna. Samma år vann Frankrike VM med ungefär samma utgångspunkt i spelet. Bägge dessa lag var förvisso otroligt bra på att stänga matcher vid 1-0. Nu har jag inte engagerat mig övermåttan i hur De Andra spelat i år. Det ingår liksom inte i min intressesfär. Men av det jag sett i två derbyn och några matchfragment kan man väl på motsvarande sätt jämföra med Grekland i EM 2004. Ångesten har lagt sig, korparna kraxat klart och ingen har halkat på bananer. 1-1, en poäng till Jan Ersa, en till Per Persa. Gladaste utropen kom från Västkusten. Men spelintentioner eller inte, vikten av att inte tappa mark kändes trots allt större än behovet av att gå förbi. Det är farligt att förhäva sig, men känslan är, trots en tuffare slutspurt, att AIK sannolikt tar minst två poäng fler än vad måndagens derbymotstånd mäktar med. En åsikt som jag tror är logisk, men förmodligen enbart baseras på känsla. Ty fotbollens logik är lika skev som beteendemönstren hos oss som dväljs i den sportens mångfacetterade landskap. Av Stefan Livstedt
Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.
|
||||||
Läs även
