Startsida Fotboll Säsongen 2007 Läsvärt Artiklar och nyheter

Exit Europa

Jahapp, det var det. Känns så otroligt onödigt, inte minst på grund av sättet det skedde på. Vad var poängen med sommarens alla kvaläventyr om det skulle sluta så här? Självömkan kan flöda ur oss som en kroppsvätska: visst var AIK spelmässigt bättre sett över bägge matcherna, visst var domaren mer än lovligt konflikträdd, visst hade den ordinarie Daniel Örlunds längre armar nått frisparksskottet!

Men det är bara att konstatera att rutin ifrån dylika sammanhang är en bristvara. Man accepterar om ens lag blir utrullat och bortstyrt av en motståndare med överlägsen potential. Här var israelerna dock mycket bättre på att hantera situationen rätt och få med sig ett resultat hem. Även om Lucas Valdemarín för första gången visade uddlöshet i boxen. Hade han hanterat någon av de chanser så som han tidigare agerat, så hade vi knappast behövt våndas över Hapoel Tel Avivs fulspel.

Tre gånger i rad har AIK gått bet på Råsunda, mot ett motstånd som söker resultat helt utan att prestera spel. Det har varit helt egalt om det är i hett derby, mot allsvenska kö-lag som ger axelryckningar eller mot meriterat Europa- (läs Mellanöstern-)motstånd. Chanser måste sättas, speltempo skruvas upp, och de individuella misstagen undvikas. I hög grad offensivt – defensivt är brott mot den regeln en dödssynd.

Två mål har AIK släppt in under dessa matcher, på ungefär en chans som motståndet haft. Ett mål har man mäktat med på femtontalet klara lägen, halvchanserna är säkert dubbelt så många. Detta handlar – återigen – i mina ögon inte om en enskild spelares frånvaro, vare sig detta sker via försäljning eller skada. Men kombinationen av en omdiskuterad proffsflykt och de ständigt indisponibla Mats Rubarth och Gabriel Özkan gör att dyrkarna till motståndets defensiv är fåtaliga.

Och snart pressar jag fram en tår för Argentina. Våra enda anfallsalternativ har som sagt blivit mänskliga. En glimt i oktobers mörker är ändå Pablo Monsalvos första halvlek – hans klart bästa insats i den svarta tröjan. Han känns som truppens mest givne på mittfältets mitt i nästa match, då Dulee Johnson är entledigad.

9000 får sägas vara underkänt. De som hittade dit bjöd dock på bra mycket bättre läktarkraft än den drygt dubbla siffran i matchen före. Och det kanske är i just det sista man skall finna förhoppningen. Marginaler kommer alltid dansa runt likt flyktiga eldflugor (vi såg faktiskt en, i skenet av ena hörnans strålkastare där vi satt på Östra, jag, R och JG. Därav associationen). Ibland är de med en, ibland mot. Torsdagens match var marginaler emot.

Är dock rätt förvånad över en del starka reaktioner, utifrån förlorarperspektivet. Om man bara ser till insatsen i torsdags, står allmänhetens vanmakt inte i proportion till antalet som bryr sig om Uefa genom att närvara på Råsunda. Nu är allt åt fanders igen. Allt är allas fel och alla ska avgå. Eller också är det bland dessa nio tusen som reaktionerna frodas.

Jag såg mer en match där uddlösheten framåt var en betydligt mer graverande orsak till bakslaget än att spelet gått i stå igen. Sett med de glasögonen på var matchen ett fall framåt jämfört med Gais, ungefär i proportioner som min upplevelse av Örebro hemma i juni (oavgjort, en missräkning, men flera chanser) jämfört med Kalmar i debuten (allt spel stod stilla).

Och varför har så många sänkt blicken i stället för att åtminstone ta sista chansen till guldkamp? Inte vore det ”århundradets skräll” om AIK hämtar ikapp tre poäng på tre omgångar (ok fyra, pga. målskillnaden)? Mycket svårt, ja, förmodligen blir det inte av, men den Gnagare som stänger dörren innan solnedgången är fullbordad, har heller ingen plats vid honnörsbordet på en eventuell guldfest i framtiden, då AIK överträffat förväntningarna. In My Humble Opinion!

Eller så här: ett hinderlopp, ett halvt varv kvar, en tät klunga. Löparen i svart snubblar till i sista vattengraven, tappar rytmen och ett par placeringar, just när tempot skruvas upp. Hur skall denne agera? Tänka att ”nu var det kört! Typiskt!”, spekulera i vem av antagonisterna som bryter målsnöret först, eller ta i ut av bara h-e med en cocktail av blodsmak och mjölksyra?

Skulle tro det!!! Kämpa nu!!! Det är några steg kvar!!!

'n every gimmick hungry yob digging gold from rock 'n roll,
Grabs the mike to tell us he'll die before he's sold,
But I believe in this and it's been tested by research,
He, who fucks nuns, will later join the church.
Death or glory, becomes just another story.

The Clash

Av Stefan Livstedt
Foto: Magnus Neck
[071007]

Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.