Startsida Fotboll Säsongen 2007 Läsvärt Artiklar och nyheter

AIK stör och berör!

Fotboll kan i sanning variera, i såväl utformning av spelet, som i helhetsupplevelsens perspektiv. Tänk vilken skillnad det blev på AIK-IFK Göteborg i år, jämfört med Råsundas avslutningsfester förra året! Då får man ändå säga att den definitivt minsta skillnaden var AIK:s dominans ute på planen, motståndarens straffområde borträknat.

Men 2006 var Gnaget en guldkandidat ända till den sista skälvande handpåläggningen i Borås, nu hade man sedan tidigare spelat bort sig från den striden. Det sista döende irrblosset till hopp släcktes redan på söndagen, när Kalmar stångade fram en trepoängare mot BP.

Därför imponerade publiksiffran, över 18 000, åtminstone på mig, även om en osedvanligt hög halt IFK-sympati nog hade infiltrerat långsidorna. Och även om en ännu högre siffra avseende dem som köpt biljett i förväg hade utannonserats på denna sajt, vilket i och för sig baserade sig på det missvisande och något optimistiska hoppet att "säsongskortarna" skulle sluta upp mangrant.

Den fysiska närvaron var dock överlägsen den mentala. Det var totalt sett en rätt udda tillställning som jag i sällskap med JG beskådade från Södra läktarens mellanetage. Det var nog mycket få som var omedvetna om de parallella skeendena på Örjans Vall. Kvällens högsta jubel uppstod också som ingress till en absurd minut, då 1-0-rapporten från Halland nådde oss. Närmast direkt därefter får Göteborg frisparken ute på högerkanten.

Vi satt nära nog rakt bakom målet, JG och jag. Och tillhör den förkrossande majoriteten vittnen som påstår sig omöjligt kunna avgöra bollbanans innebörd. Våran position är alltså vinkelrät gentemot linjemannens, som kom att bedöma det hela som mål. Kanske var vårt perspektiv därmed sämsta tänkbara (om man inte ser till avståndet), eftersom djupseendet inte kan avgöra.

Om man är lagd åt det ironiska hållet: Vem behöver en läggmatch när det finns sådana domarinsatser? Man kan ana en närmast biblisk rättvisa över att detta mål rent faktiskt i tabellen inte missgynnade AIK mest. Tänk bara hur protesterna ifrån våra egna led hade tusenfaldigats om AIK fortfarande varit i kamp om Lennart Johanssons pokal!

Eftermälet blev en livlig, offentlig debatt om målkameror. Vilket är rimligt, men samtidigt bör det sättas i rätta proportioner. (Mitt paranoida andra-jag undrar f.ö. om AIK fått driva kampanjen själv ifall ingen annan drabbats av domslutet). Man kan förhålla sig agnostiskt till sin egen upplevelse, d.v.s. att man omöjligt kan avgöra är inte detsamma som att man vet att bollen INTE var inne. Varför då inte lita på den som verkligen VAR säker, OCH har till uppgift att bedöma? Han var ensam på arenan om den perfekta positionen.

Och seriöst, vid hur många tillfällen under en brinnande säsong skulle målkameror göra skillnaden totalt sett, jämfört med alla uteblivna eller felaktiga mål i offside- och straffsituationer? För att inte tala om mer indirekta avgöranden genom stokastisk hantering av den röd-gula kortleken! Som IT-pedagog, mitt civila yrke, möter man ofta en förskönad syn på tekniken, där huvudsyftet med dess införande helt enkelt är för att det är möjligt, istället för att syna nyttan mer i ett större sammanhang.

Men, återigen, medger att mina resonemang i denna text, liksom min och andras reaktionsmönster på läktaren, nog hade varit en helt annan om vi inte fått lika snabba som motbjudande bulletiner från Halmstad. I andra halvlek bör detta rimligen ha, åtminstone omedvetet, smittat av sig på spelarna, även om jag tror helt och fullt på att de just då saknade insikt om tabell-läget. Nu höll man AIK:s fana högt, men ibland, ju längre matchen led, anades en katt och råtta-lek som mer sökte sidled än djup.

Satsningen var dock trovärdig, och i grund och botten naturligtvis det enda rätta. Men jag skulle vara oärlig om jag inte också medger att aldrig har en förlust känts så lättsmält. Hade AIK exekverat 4-0, hade jag stått stolt. Men en sen kvittering kändes mer än meningslös. Ljudet som undslapp läktarna när slutsignalen var ett faktum kom som från ett utomjordiskt väsen. Det kan nog inte upprepas, än mindre beskrivas.

Vår trupp var ju rätt sargad av indisponibla spelare, och ändå visades spelkvalitéer upp som skulle lovat mycket gott om detta 0-1-debacle var en av vårsäsongens, i stället för 2007 års sista hemmaföreställning. Khari Stephenson gjorde sin bästa match sedan sommarhettans nostalgi, jamaicanens bollfinesser, modell ”gott och blandat”, passar bättre ju längre fram i banan de utövas.

Pablo Monsalvo lät oss ana att det finns ett liv efter Dulee, och Nisse Johansson utmanar om att vara flockens silverrygg nästa år, om ni köper gorilla-metaforen. Därtill: visst var det en doft av framtiden som anades i inhoppen, även om situationen inte gjorde Kevin Walker, Alexander Gerndt eller Pierre Bengtsson någon större rättvisa.

Men det blir sen, och nu är nu. Noll mål på fyra matcher. Ett på sex om man vill dra ut på plågan. Ett katastrofalt resultat, inte minst om man betänker klubbens incitament och slagläge före den matchserien. Problemen kring detta täcks dock inte bara av en höstrapport.

Hemmamatchen mot Malmö måste bli den som AIK:are i gemen utser till årets höjdpunkt. Mot kö-lagen Trelleborg och BP producerades också mål som kan sättas i pluralis. I resten har AIK mäktat med noll eller ett mål! Sett ur det perspektivet är det återigen makalöst att så många ville vara med om avslutningen av en säsong som redan gått i stå. Och problemet kan inte förenklas till en enskild spelares närvaro eller frånvaro. 2008, upp till bevis!

AIK:s status i Allsvenskan var i princip beseglad i och med förrförra omgången. Kvar blev en trio guldkandidater. Ändå skapar vår klubb mest rubriker. Jag vill på intet sätt yvas över de negativa skriverierna, lika lite som jag finner dem irrelevanta. Men ett faktum kvarstår. AIK stör och berör. Andra klubbar gör upp om titeln, AIK skapar rubrikerna.

Sedan kan man stilla undra vad en stor medieaktör har för grundsyfte med att blåsa upp en reportageserie med ett förvisso mycket angeläget ämne, men med absolut noll i nyhetsvärde, dagarna före det som av allmänhet och polismyndighet utnämns till "högriskmatch". Detta faktum, och det att hovrande helikoptrar hördes från kvällsmörkret ovan och horder av uniformer mötte publiken på väg in till arenan i måndags, lär garanterat inte ha dämpat sociopaters maktrus. Att vilja förebygga kan ibland bli att bereda mark. En i sanning svår balansgång!

Och AIK får de högsta bötesbeloppen för förseelser, eftersom AIK stör och berör. Vi är både norm och anti-norm på samma gång! Jag vill inte gå in i polemik kring om det ena femsiffriga beloppet, någon promille av klubbens årsomsättning, är rimligt eller inte. Hoppas bara på fortsatt utveckling i klubbarnas möjligheter att slå ner mot de verkliga förövarna. Jag tänker denna gång, just här och nu, heller inte tycka synd om mitt AIK, ifall det nu är så att straffskalan är divergerad efter klubbrykte.

Konstaterar bara – likt ett mantra – AIK stör och berör. Alla. Alltid.

Av Stefan Livstedt
Foto: Magnus Neck
[071025]

Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.