Tjugo minuters hopp och förväntan förvandlades till lång, tung match. En match man kanske inte borde skriva om förrän efter en tid, när man hunnit få distans och perspektiv till den. Jag tror att nästan alla på Råsunda, utom den lilla, men livliga ÖSK-klacken, kände samma vånda, oförståelse och desperation inför det som hände på planen. Tjugo tämligen bra och lovande minuter, som blev till en lång pina där tre poäng blev en och till sist noll poäng. |
Under de första tio minuterna skapade AIK tre bra chanser, varav den sista resulterade. Mattias Moström sprang fint på en genomskärare och slog in den framför mål, där Martin Åslund kom rusande och slog in den i målvaktens vänstra hörn.
Örebro jobbade sig sedan alltmer in i matchen, men skott och chanser stod ändå AIK för. Vi hade tre-fyra riktigt bra anfall där tre-fyra spelare var inblandade och där vi utnyttjade bägge kanterna för att dra isär ÖSK-försvaret, men några mål blev det inte och tyvärr ganska få skott. Ja, förutom målet hade vi bara ett skott på mål. Å andra sidan hade ÖSK inte något! De hade visserligen en boll inne i slutskedet av halvleken efter en hörna, men bollen hade passerat bakom kortlinjen på vägen, så det blev naturligtvis underkänt.
Andra halvlek och vi hoppades på en fortsatt anfallsvilja och grepp om händelserna. Tyvärr blev det inte så. I stället fick man en déjà-vu-känsla från Sundsvallsmatchen. Det tog bara åtta minuter för Örebro att kvittera vår ledning genom en nick efter en frispark. Ännu en gång funkade inte vår markering. Tre minuter senare var det så när dags igen, då Håkan Svensson inte kunde hålla en frispark, men han hann själv få tag i bollen före en framstormande ÖSK:are.
Några halvchanser skapade vi, Niklas Sandberg nickade över efter en hörna och Stefan Ishizaki tog ett volleyskott men fick se det gå över ribban.
Strax därpå, i 65:e minuten, fick ÖSK en frispark i bra läge. Det blev en lyra mot bortre stolpen där Mambo Mumba oantastad fick springa fram och nicka in bollen. Två fasta situationer och två nakna nickmål!
Under matchens sista dryga tjugo minuter satsade vi allt framåt för att få en kvittering. Riktigt nära kom vi dessvärre aldrig, även om framförallt Derek Boateng verkligen försökte. De farligaste chanserna hade i stället ÖSK, som lugnt kunde vänta på kontringschanser mot vår, då, trebackslinje.
Det är svårt att ge en individuell kritik efter den här matchen, bristerna ligger inte i de enskilda spelarnas brister eller oförmåga utan i att de inte lyckas göra spelet till en fungerande helhet. Det är helheten som saknas, eller gemenskapen, inte den enskilda viljan eller kraften. Derek Boateng, Martin Åslund och Per Karlsson, var väl de som klarade det kollektiva sammanbrottet bäst.
Tre omgångar kvar, nio poäng att vinna. Just nu känns det varken hoppfullt eller troligt. Förhoppningsvis känner inte spelarna det så.
Det kändes lite ironiskt, när juniorlagets kapten, anfallaren Patrik Grönvall, presenterades i halvtid. Han är den spelartyp som saknades på planen under speltid. En anfallare, som både kan ta avslut och skapa chanser för andra. Kanske om ett par år...!?
Presskonferensen blev ingen glädjeshow. Inte ens från ÖSK:s sida, där Stefan Lundin naturligtvis var glad och nöjd med poängen, men också konstaterade att ÖSK har problem och inte bara spelmässigt.
Patrick Englund var bekymrat allvarlig. Han konstaterade att det återigen hänt, det som de pratat så mycket om och varit så överens om, att inte, efter ett ledningsmål, tappa initiativ och aggressivitet och bjuda in Örebro i matchen. Han sa också att han var otroligt besviken över att vi inte fortsatte att sätta tryck på motståndarna. Avlutningsvis konstaterade han att det återstår tre matcher och vi skall fightas till sista blodsdroppen.
Text: Bappe Bjuggren
|
Visa matchrapport
Dölj matchrapport
AIK 1-0 Mål 
Slut på Första halvlek/perioden
ÖSK Gult kort till 
