Förutom att få med sig åtminstone en poäng var det viktigt för hemmalaget att undvika varningar på avstängningshotade Iván Obolo, Jorge Ortíz, Jos Hooiveld, Daniel Örlund, Daniel Tjernström och Gabriel Özkan, något som matchen igenom präglade inte minst Ortiz insats. Skönt var det kanske då för dessa herrar att matchen inledde i ett hyfsat lågt tempo, AIK ägde en stor del av bollinnehavet, men skapade mycket lite framåt mot ett Örebro som backade långt hem i försvarsspelet, t ex kan det nämnas att man många gånger när AIK låg i uppspelningsfas hade sex utespelare mellan Iván Obolo och egen målbur.
Men oavsett hur man väljer att formera sitt lag, så går fotboll ut på att skapa målchanser och i slutändan göra mål på dem, något som bägge lagen hade svårt att göra i den första halvleken, siffrorna 1-0 i avslut på mål under första halvleken talar sitt tydliga språk. De två klaraste chanser som uppstod var fördelat med en för vardera laget, om man inte räknar med Örebros bortdömda mål alldeles i matchinledningen, ett mål som när man sett reprisbilder sannolikt borde godkänts.
Först en Örebro-frispark från vänster i den åttonde matchminuten, som dock nickskarvades över målet, sedan ett bra direktskott på frispark från Jorge Ortiz för AIK en kvart senare, men bollen smet knappt en meter utanför målet. Den första halvleken slutade helt logiskt mållös, en halvlek där AIK hade mycket boll, och borde kunnat skapa fler chanser, men lite bristande fokus och en god portion slarv framförallt på yttermittfältet gjorde att flera möjligheter till målchanser gick förlorade.
Den andra halvleken var betydligt mer händelserik. Det angavs ett högre tempo redan från start, framförallt från hemmalaget, och då kom också målchanserna. Knappt tolv minuter in i halvleken skickade Bojan Djordjic en lyftning i djupled, som passerade över huvudet på Iván Obolo, och där bakom kom Martin Kayongo-Mutumba farandes, och med en halvt misslyckad träff lyckades han lura John Alvbåge så pass att ÖSK-målvakten inte nådde bollen helt, utan med knapp styrfart rullade 1-0 in intill stolpen.
Därefter följde en kvarts skottkavalkad, först två gånger av Flávio, varav ett vållade Alvbåge vissa problem, därefter ytterligare ett bra läge för AIK innan Örebro fick skjuta två gånger om, varav det andra tvingade Daniel Örlund att släppa retur, på vilken Jos Hooiveld i kamp med Robin Staf sköt bollen i ryggen på Örlund och in i egen bur, ett självmål utgjorde alltså kvitteringen, detta i den 70:e matchminuten.
Efter målet gick matchen ner i tempo en aning, Örebro flyttade lite högre upp i banan, och såg förståeligt ut att vara mest intresserade av ett ledningsmål. AIK visste att en poäng var tillräcklig för att ha förutsättningarna på sin sida inför söndagens ”final”, och försökte mest att stänga matchen, och satsa på kontringar. Örebro kom närmast ett segermål via ett fint skott av Robin Staf i 84:e matchminuten, ett skott som Örlund dock klarade utan större problem, och fem minuter senare var Jos Hooiveld nära att revanschera sig på en frispark, men det hårda skottet gick metern utanför.
AIK fick med sig den poäng man behövde i en match man tippades ta alla tre, men ÖSK visade att man är ett allsvenskt lag med många kvaliteter. Gnaget dominerade bollinnehavet mestadels, men hade svårt att skapa chanser, och tränaren Mikael Stahre uttryckte det glasklart på presskonferensen efter matchen: ”Örebro är inget baconlag”.
Nu väntar seriefinalen, den för guldstriden helt avgörande matchen på Gamla Ullevi i Göteborg på söndag, och för att återigen ta Stahres ord: ”Vi ska köra som fan!”.
Text: Jonathan Bjuggren
|