Den första klubb som fick Ingemars hjärta att klappa var IK Brage, bygdens stolthet där han växte upp i Stora Tuna i Borlänge. På fritiden var han en bland många idrottstokiga grabbar. Idrotten var inte bara något kul utan kom tidigt att spela en viktig roll i Ingemars liv.
- Jag kom till Stockholm som tolvåring och det var en ganska tuff miljö i Årsta, där jag växte upp. Det var nog räddningen för en lantis som jag att jag var bra i idrott så jag kunde hävda mig.
Ingemar spelade bandy och fotboll i Årsta AIK och sedermera i skollaget i Enskede läroverk. Det var inte som fotbollsspelare han värvades till AIK, Ingemar spelade ju bara i division VI då. Det var AIK:s bandyledare Torsten Tegbäck som hade fått ögonen på den unge Ingevik och värvade över honom till bandylaget.
- Senare började jag även spela fotboll med reservlaget, men det tog väl tre år innan jag fick chansen i A-laget. Pära Kaufeldt, ”fotbollens napoleon”, var tränare och jag kan lova att vi hade respekt för honom. I reservlaget hade jag Lillis Persson som tränare och Gurra Sjöberg som lagledare. Som spelare var jag inte särskilt teknisk men stark och snabb.
- En höjdpunkt i mitt idrottsliv var den första utlandsresan med AIK som gick till Barcelona 1955, en stor upplevelse för en arbetargrabb på den tiden. Jag fick också åka med till Sydamerika några år senare.
Ingemar är renlevnadsman. Redan i unga år beslöt han sig för att avstå från alkohol. Han hade sett tillräckligt av elände med familjefäder som söp och spelade bort löningen. Jobbarna som idrottade och levde ett någorlunda hyggligt liv stod i stark kontrast till denna misär. Som renlevnadsman var Ingemar extra populär vid middagarna efter matcherna. Det var nämligen kutym i många klubbar att bjuda på två snapsar till maten efter matchen.
Insats för nykterheten
- I början skänkte jag bort min ranson, så det var många som ville sitta intill mig. Senare lyckades jag tillsammans med några andra spelare driva igenom att snapsarna ersattes med pengar - en så kallad spritfemma. Det var min första insats för nykterheten i landet. Spelarlönerna i övrigt var minst sagt blygsamma. Vi fick femtio kr för oavgjort och hundra för vinst plus två och femtio till spårvagnen.
- De spelare jag minns bäst är bröderna Anlert, ”Tjotta” Olsson, Kurt Liander och så givetvis Kurre Hamrin, men han försvann ju tyvärr för oss andra snart till Italien.
- Putte Kock, som var ordförande i AIK i början av femtiotalet, förde kartotek över spelarna. När Putte gick bort 1979 hittade hans måg kartoteket och han hade vänligheten att skicka ”mitt kort” till mig. Där stod: ”Snabb, effektiv, talar flera språk. Kan även användas som assisterande tränare”.
Så sant, så sant. Efter den aktiva karriären började Ingemar 1967-1968 sin tränarbana i AIK. Året därpå gick han till hårdsatsande IK Sirius (1969-1970). Om man pressar Ingemar att beskriva sina bästa sidor som tränare svarar han:
- Själva fysträningen och så var jag nog ganska bra på att variera träningen. Detta hade jag ju lärt mig på Idrottshögskolan. Det var nog inte så många tränare som kunde så’nt på den tiden.
Därefter följde ett tiotal år i AIK:s fotbollsstyrelse.
- Vi hade ett kul gäng i fotbollssektionen. Det var Lennart Johansson, som var ordförande, Bruno Nyberg, som senare tog över ordföranderollen, jag, Lennart Hemming, Börje Fridlund, Sture Martinsson och Lasse Rundqvist. Det var ganska charmigt, på den tiden kunde vi fortfarande prata idrott och inte bara ekonomi.
Dessutom hade Ingemar många uppdrag i Svenska Fotbollförbundet, bland annat som utbildningssekreterare. Senare fick han en förfrågan om att bli förbundskapten men avböjde för att istället assistera Orvar Bergmark i den rollen. Nästa fas i karriären kom 1966, då Ingemar blev lärare på Idrottshögskolan, där han själv tagit sin examen som gymnastikdirektör. Pampig titel på en gympalärare.
Regeringens representant i riksidrottsstyrelsen
Även i den politiska karriären finns uppdrag inom idrotten. Ett par valperioder var Ingemar regeringens representant i riksidrottsstyrelsen.
- Det var ett stimulerande uppdrag. Många stora frågor avhandlades där under Kalle Frithiofsons ledning. Fördelningen av idrottens statsanslag, Bosöns utveckling och negativa saker som för tidig specialisering, doping är några exempel. Jag minns särskilt Lasse Liljegren, Stockholms Idrottsförbunds ordförande, som en drivande kraft i många av dessa frågor.
- För några år sedan var jag på Riksidrottsmuseet och där fann jag en gammal ”alfabild” (femtiotalets samlarbilder inom idrott) på mig själv. Då kände jag att tiden hade gått.
- Idrotten har tagit stor del av mitt liv men den har också givit väldigt mycket av kamratskap och förmodligen bidragit till god hälsa. Numera håller jag igång genom att cykla mycket. Som när jag ska på möten ute på Råsunda. Min fru, Barbro, och jag är utpräglade friluftsmänniskor, vi åker ofta ut och vandrar i Nacka-reservatet på helgerna. På somrarna, som vi brukar tillbringa på torpet i Bergslagen, tar jag gärna långa simturer.
Har gjort klassresan
Ingemars far var järnverksarbetare och chaufför, så man kan gott säga att han har gjort klassresan. Men till skillnad från många andra har han blivit trogen sina ideal och hela sitt vuxna liv kämpat för värden som solidaritet och rättvisa. För Ingemar var det aldrig någon tvekan om det politiska ställningstagandet, något som sedermera ledde till 25 år som politiker, varav 14 på heltid. Ingemar har varit hårt engagerad i såväl arbetarrörelsen som nykterhetsrörelsen och idrottsrörelsen. Och framhåller ofta deras betydelse för samhällsutvecklingen.
- Jag är uppväxt i ett arbetarhem i Borlänge, så socialdemokratin kom så att säga med modersmjölken. Men ingen i min familj var politiskt aktiv; mitt eget politiska engagemang förstärktes i samband med 68-vågen.
De första politiska uppdragen fick Ingemar 1973 i fritidsnämnden och skolstyrelsen och i Stockholms kommunfullmäktige. 1985 värvade den tidens starke man i Stockholms socialdemokrater, John Olle Persson, Ingemar till socialnämnden, där han verkade i sju år som socialborgarråd. Den politiska karriären kröntes med ordförandeskapet i Stockholms kommunfullmäktige åren 1991-98. Som kommunfullmäktiges ordförande, vår tids borgmästare, följde också många representativa uppdrag - en roll som Ingemar klarat med glans. Ingemar Ingevik har haft förtroendet att representera staden i både nationella som internationella sammanhang. Så vi medlemmar behöver nog inte skruva på oss av oro inför hans tal vid medlemsmöten.
Vid sidan av idrott och politik är Ingemar mycket intresserad av skönlitteratur. Bland favoriterna finns arbetarförfattare som Ivar Lo Johansson, Jan Fridegård och framför allt Dan Andersson. Den mångsidige poeten från finnskogarna har haft en särskild inverkan på Ingemar som är vice ordförande i Dan Anderssonsällskapet.
- Hans lyriska skildringar av naturen och udda personligheter och människoöden tilltalar mig. Jag har vistats mycket i skog och mark, inte minst som orienterare och sätter därför särskilt stort värde på Dan Anderssons naturskildringar. Dessutom fascineras jag av att en människa som kom från så fattiga förhållanden kunde utvecklas till en så stark poet och författare.
Säkert har dessa författare medverkat till att Ingemar utvecklat en så stark empati för utslagna missbrukare och vinddrivna människor. Just denna filantropiska sida återkommer på flera ställen i gamla presslägg om herr Ingevik.
Idrottsambassadör
Ingemar Ingevik är en verklig idrottsambassadör. Som politiker har han ofta pekat på idrottens stora värde för en god samhällsutveckling.
- Jag har många gånger inom politiken sagt att det borde vara obligatoriskt för ungdomar att någon gång under sin uppväxt få tillhöra ett lag. Det finns ett så starkt positiv värde i att få vara en lagspelare, att känna att man betyder något för andra. Att man har en gemenskap och värden att dela med andra. Och inte minst att lära sig respektera en motståndare.
- Själv är jag en lagspelare; hela mitt liv, både som politiker och som spelare och ledare inom idrotten har präglats av detta. Och jag tror att det är en viktig egenskap för att lyckas som ordförande i AIK. Dessutom måste man ha ett mycket stort hjärta för AIK och det har jag.
Det finns mycket att säga och tycka om AIK:s nye ordförande. Bäst kanske han ändå beskrivs på baksidan av alfabilden. Den legendariske idrottsledaren och skribenten Wolf Lybergs kärnfulla, korta karaktäristik lyder:
”...bemödar sig som få om att alltid spela bollen till en medspelare.”
Ingemar Ingevik 2002 om
- övergången till AIK 1953:
"Jag kände mig oerhört hedrad. Det var bandyledaren Torsten Tegbäck och fotbollsledaren Erik Almgren som kontaktade mig."
- om AIK:s ledarstab i mitten av 1950-talet:
"Det var en mycket stark klubbkänsla i AIK. A-laget hade Pära Kaufeldt som tränare och Putte Kock som lagledare. Reservlaget hade Lillis Persson som tränare och Gurra Sjöberg som lagledare. Senare kom Garvis Carlsson som tränare och "Massa" Alfredsson som lagledare. Alla hade ett framgångsrikt förflutet som spelare och alla hade en stark känsla för AIK.
- AIK:s Amerikaturné vintern 1957:
"Jag fick åka med AIK till Brasilien, fyra veckor, och sedan Californien i två veckor. Det var något helt fantastiskt för en ung kille som jag. Första matchen spelades mot Flamenco inför cirka 40.000 åskådare på Maracanastadion som tar 200.000. Sedan mötte vi Santos och jag minns att de hade en ung kille som var helt fantastisk med bollen. Jag fick hoppa in i matchen och var alltså med i Pelés första seniormatch, Pelé som bara året efter skulle göra fantastiska saker i Sverige-VM."
- sin allsvenska hemmadebut mot IFK Norrköping 1957:
"Matchen slutade 0-1 efter att IFK avgjort på straff. Det var jag som gjorde hands på mållinjen, i en desperat målsituation. Inte så mycket att säga, idag hade en sådan hands inneburit straff och utvisning, då blev det bara straff."
- AIK:s degradering ur Allsvenskan 1961:
"AIK var nog inte så mycket sämre än övriga lag men konkurrensen hade hårdnat. Men vi var inte tillräckligt bra, eventuellt hade vi för många välspelare, inga riktiga genombrottsmän. Men det var små marginaler och vi hade lite otur."
- AIK:s avancemang till Allsvenskan 1962:
"AIK gjorde en rejäl satsning och marginalerna var med AIK denna gång. I sista matchen mot Halmia hade en berusad åskådare rusat in på planen och orsakat ett flera minuter långt spelavbrott. Så i slutminuten, när Landskronas match var slut, var vi på det klara med att de 1-0 som vi hade inte skulle räcka. Jag slog en långboll, eller tjongboll, från högerkanten och i situationen som uppstod kunde Benny Söderling göra det helt avgörande 2-0 målet. Det var min sista match och det var oerhört viktigt att AIK kunde gå upp direkt efter bara ett år i division 2."
- sina tränarår i AIK 1967-68:
"Vi hade ett bra lag med en fantastisk kedja, hyggligt mittfält och backlinje men dåliga målvakter. Med en bra målvakt hade vi kommit högre upp i tabellen."
- Gustav Sjöberg, AIK:s meste spelare genom tiderna med 321 allsvenska matcher:
"Gurra Sjöberg var en av mina favoriter. Jag vill speciellt lyfta fram Gurra. Han stod alltid rätt, kunde läsa spelet och var en av AIK:s viktigaste spelare under en lång tid."
- om motionslöpning:
"Jag har sprungit sju eller åtta Lidingölopp, bland annat det allra första. Och tre gånger Stockholm Marathon i början av 1980-talet med 3.20 som bäst."
Text: Urban Dahlberg (2000)
|
Visa spelarbeskrivning
Dölj spelarbeskrivning
