|
Startsida
|
||
Justitiemord sänkte handbollen Året är 1943 och en eldsjäl vid namn Nils Yngwe Bolling ser till att en av de stora bollsporterna som saknats i AIK-programmet startas. Handbollssektionen är född och inleder en 37 år lång karriär i klubben med ett SM-guld 1951 som höjdpunkt. De första åren avancerade AIK stadigt i handbollsserierna utan att göra något större väsen av sig. 1951 vann AIK sensationellt SM-finalen mot Kristianstad, detta trots att laget under året spelat i Div II!. Först följande år tog laget steget upp i Allsvenskan, då det på nytt mötte Kristianstad i SM-finalen. Nu blev det dock förlust, men det krävdes förlängning innan AIK fick se sig besegrade. Följande år var AIK ett stabilt mittenlag i Allsvenskan och försåg landslaget med en del spelare. Kjell Jönsson och Lennart Ring blev också världsmästare. Föreningens enda officiella världsmästare på 50-talet. Berg- och dalbana Handbollseran från 1960 och framåt kan bäst karaktäriseras som en berg- och dalbana. AIK åkte inte bara ur Allsvenskan 1961, utan man fortsatte att åka upp och ner i seriesystemen under flera år. Laget växlade dessutom spelgrupp nästan varje år. Ibland spelade AIK i Div II Norra, ibland i Div III mellersta för att året därpå återfinnas i Div II Södra. Säsongen 1960/61 degraderades alltså AIK från Allsvenskan och en mycket lång och mödosam marsch började för att ta sig tillbaka till den högsta serien. AIK spelade i många olika divisioner och med olika lagsammansättningar under 1960-talet, men med sektionsstyrelserna förhåller det sig precis tvärtom. Det var nästan samma uppställning genom alla år. Perioden inleddes med att Sune Antelius var ordförande i sektionen samtidigt som han agerade hustomte i Eriksdalshallen. Den store ledargestalten under 60-talets första år var dock Karl-Gustaf Cederfalk. Under vissa perioder personifierade han helt enkelt AIK-handbollen. På en och samma gång var K-G både ordförande och lagledare, samtidigt som han skötte och var ansvarig för den då mycket livaktiga ungdomshandbollen. K-Gs kunskap om själva spelet handboll var mycket elementär. Desto större var hans känsla för AIK. Vi som själva var med som aktiva under dessa år i början av 60-talet minns med värme K-Gs ofta mycket konfunderade spelarbyten - främst i spännande och jämna matcher. Ett typexempel från Eriksdalshallen någon gång 1962 i en match mot Polisen: AIK låg under i stort sett under hela matchen 9-10, 10-11 o.s.v. Vid ställningen 12-12 tog AIK för första gången ledningen i matchen. På väg tillbaka efter 13-12-målet ropar en stressad AIK-kapten "Hur mycket är det kvar?" - "Två minuter", skriker lagledare Cederfalk tillbaka, samtidigt som domaren blåser slutsignalen! "Knappt", tillägger K-G obesvärad. Stabilt lag Bortsett från djupdykningen till Div III säsongen 1962/63 etablerade sig AIK så småningom som ett stabilt handbollslag. Från den allsvenska tiden fanns fortfarande en hel del kämpar kvar. T.ex. Folke Frank, Kai Wollin, Sten Hellerstedt, "Bagarn" Öhrfors, och det hände t.o.m. att målvaktslejonet Stig Hultman någon gång dök upp mellan stolparna. Nya lirare som man minns från den här tiden i början av 60-talet var dåvarande TV-kändisen Leif Forsberg, Gunnar Dahlin från Trollhättan, skånetrion Bengt Rosengren, Per Hellström och Bengt Månsson samt Bengt Ohlsson från Örebro. Tommy Gimner och Börje Frank turades om att göra stormatcher i målet. Redan på den tiden debuterade idag kända AIK-profiler som ledare i handbollen. Kurt Lovén som lagledare och Sune Hellströmer som allt i allo. Sune växlade mellan att vara ordförande, lagledare, sekreterare och kassör. Tydligen lärde sig Sune så mycket om debet och kredit att han nu tycks vara permanent skattmästare i huvudstyrelsen (nu är Sune ordförande i fotbollssektionen, reds anm.) Åter i Allsvenskan Stabiliseringen främsta orsak var ett gediget arbete av två stora sektionsordförande. Karl Forsström började satsningen mot Allsvenskan och Hans Andersson tog över efter några år. På plan handlade det mest om spelande tränaren Olle Olsson och profiler som backen Bengt Carlsson, målvakten Ulf Nilsson samt kedjespelarna Jan Frick-Jensen, Lennart Carlsson och Arne Stenqvist. Säsongen 1973/74 fanns det långt gångna planer på att slå samman de båda handbollslagen Hellas och AIK. Trots en positiv inställning från båda sidor lyckades man inte enas om ett samgående. Det enda som blev resultatet av dessa fusionsplaner var att AIK den säsongen flyttades till Div II södra. Seriekommittén var nämligen säker på att det endast skulle bli ett lag i norrtvåan, nämligen det sammanslagna AIK/Hellas. Justitiemord sänkte AIK Under andra hälften av 70-taletet vann AIKs handboll stor beundran både inom och utom klubben för de enorma insatser som gjordes föra att hålla sektionen levande, trots stora ekonomiska svårigheter. Skickliga ledare lotsade handbollen mellan de många blindskären. Men till slut gick skutan på grund genom Svenska Handbollsförbundets inkompetens och vid flera tillfällen klart demonstrerade fiendskap gentemot AIK. Man förhalade övergången av en skicklig målvakt 1979/80 från Heim i Göteborg trots att klubbarna var helt överens. I det avgörande skedet i Allsvenskan negligerade förbundet sina egna tävlingsregler, då Västra Frölunda inte kom till en seriematch i Täby. Laget hade med en spelare i en juniorlandskamp samma dag. AIK skulle självklart ha tilldömts segern på walk over. När matchen senare spelades kunde AIK inte få loss en av sina bästa spelare. Det blev förlust och så småningom nedflyttning till Div II. Sedan detta stod klart anlände Riksidrottsstyrelsens utlåtande att Svenska Handbollsförbundet behandlat fallet fel. "AIK var utan skuld till att matchen inte spelades på ursprungligt datum", fastslog den juridiske experten Anders Lindstedt. Handbollsförbundet lät sig inte påverkas av detta besked. AIK ramlade ur serien på höga tio poäng. Ända till sista spelomgången kämpade AIK och Guif om räddningsplankan - en kvalplats. Ledare som Tony Hallgren, Gunnar Humlin, Guy Olmin, "Masse" Pettersson och Ivar Ohlsson gjorde allt som stod i deras makt för att få ha kvar AIK som handbollslag, men de lyckades inte. Konsekvenserna av Handbollsförbundets agerande inskränkte sig inte till degradering till Div II. Ingen blev motiverad att fortsätta efter förbundets påhopp. AIK, som i brist på egen hall i Solna i stället fått stöd av Täby kommun att spela handboll där, överlät verksamheten i juli 1980 till Täby HBK. AIKs handboll var ett avslutat kapitel. Per Hellström
Artikeln är hämtad från AIK:s 100-årsbok.
|
||
 |