|
Startsida
|
||
Lennart Ring - stjärnmålvakten Det är knappast någon överdrift att påstå, att AIK alltid haft utomordentliga målvakter i de lagidrotter man utövat. Ingen annan klubb här i landet kan uppvisa så många burväktare som betytt så mycket både för klubben och landslaget. Som t.ex. fotbollens "Gurra" Sjöberg, ishockeyns "Kurre" Svanberg och "Honken" Holmqvist samt bandyns Bertil Skyllmar. Handbollen, som lades ner i mitten av åttitalet, hade en sjusärdeles duktig målvakt, Lennart Ring. Det är om honom den här artikeln ska handla. Lennart föddes på söder, gick i skola i Katarina, bildade där i 10-årsåldern ett klasslag i handboll döpt till "Strix". Laget anmäldes till AT-cupen. Kanske inte så välbetänkt, ty motståndarna visade sig vara fyra, fem år äldre. I första matchen mot Bolton blev det storstryk men under stort jubel åstadkom laget i alla fall ett mål. I fortsättningen kallades laget "Söndagsnissarna". Intresset för handboll var dock tänt och vid 14 blev det seriespel i Cliff och därefter Lunden fram till 1955, då han kom till AIK för spel i Allsvenskan. Fram till 1961 spelade han i ett AIK som oftast höll till kring nedflyttningsstrecket. Läser man tidningarnas matchreferat från dessa år så framhålls nästan alltid att den största anledningen till seger för AIK eller nederlag med knappa siffror var Lennarts suveräna målvaktsspel. Utespel lärde Hur man blir en bra målvakt är svårt att svara på. Genom att ofta träna som utespelare fick Lennart en annan syn på spelet. Lärde sig förstå hur utespelare reagerar och hur de agerar när de blir ensamma med målvakten. Inte minst viktigt vid straffkast. Kanske var det den kunskapen som kom till nytta vid en match i februari 1960. Det var sista matchen i Allsvenskan. Motståndare var LUGI, som sex minuter före slutet ledde med 20-18. "Bårbärarna" väntade. Hur det nu var så lyckades AIK pressa in tre mål i motståndarnas bur. Ledning med 21-20 och lyckan tycktes le. Men med bara fem sekunder kvar av matchen tilldömdes LUGI straff. Lennart gjorde en fantomräddning och AIK blev kvar i Allsvenskan. En enorm vilja kännetecknade Lennarts inställning i matcherna. Viljan att ge allt, som t.ex. i en seriematch mot Örebro, då han ställde upp med brutet revben. Knäskydd använde han sällan och aldrig skydd för höfterna. Han ansåg att det försämrade reaktionsförmågan, men nog måste han ha utvecklat en speciell teknik att falla utan att skada sig. På den tiden spelades matcher oftast i gymnastiksalar och alla känner vi ju till hur hårda golven där är. Att Lennart klarade det, så många gånger som en målvakt måste slänga sig under match och träning, vittnar om segt virke. 13 februari 1961 spelade Lennart sin sista seriematch för AIK. Han ansåg att det var dags att lägga av "när man står på toppen av sin karriär". Han hade passerat de 30 och träningen känns ju i den åldern hårdare för varje år och det tar allt längre tid att komma i form. "Har spelat seriehandboll sedan jag var 14, så nästa år ska jag bara ha det skönt, sitta på läktaren och mysa", tyckte Lennart. Men det skulle inte bli så. VM-målvakt Redan 1958 var ett stort år. Lanslaget spelade en testmatch mot ett kombinerat Stockholmslag med Lennart i målet. Landslaget fick stryk, mycket beroende på att han gjorde en fantommatch och därigenom blev uttagen i VM-laget. Det var lite dåligt med självförtroende ibland. Inför landslagsdebuten kände han sig osäker, tyckte att hans insatser i klubblaget före landslagsdebuten inte varit så lyckade. Ringde förbundskaptenen och ville lämna återbud men fick beskedet : "Du ska stå". Så blev det. Lennart gjorde en mycket lyckad debut och därefter blev det 60 landslagsuppdrag i följd. En otrolig matchsvit på den tiden. Kritiken var enig om att landet fått en ny stormålvakt. DN Tyckte "otroligt reaktionsnabb, greppsäker och hans moraliska kvalifikationer räckte också till vänliga men bestämda direktiv åt uteförsvararna". I AIK var Lennart inte bara ett målvaktsäss utan också lagkapten. Den posten skötte han med en äran. Snäll och vänlig men också klar i sin uppfattning hur spelet borde fungera. Dåvarande ingenjören vid SJ var lätt att umgås med. Hade lätt för att visa ett ovanligt snällt leende. Alltid välklädd och lysande av vänlighet, vilket gav honom en air av gentleman även utanför planen. Var mysig och pysslig och hade intressen utöver handbollen, konst och resor t.ex. I klubbtröja i landslaget Att Lennart spelade alla sina landskamper iförd AIKs klubbtröja gav föreningen fin PR. Även i VM-matcher vägrade han att dra på sig den officiella landslagströjan. Vi fotografering med landslaget drog han på sig en överdragströja. AIK-tröjan var hans "turtröja" och den bytte han aldrig ut. Det var Lennarts egen lilla gimmick. Något SM-tecken fick Lennart aldrig. Däremot tre VM-medaljer: guld 1958, brons 1961 och silver 1964. Det sista låter kanske lite konstigt kanske. Han var ju så inställd på att sluta med handbollen 1961. Men det gick inte att lägga av. En gammal önskedröm han hade, nämligen att spela i samma lag som sin gamle kompis Roland Mattsson, gjorde att han varvade ner några säsonger i Hellas i Div II. Därigenom höll Lennart på att inte komma med i VM-laget 1964. Man trodde inte att han kunnat behålla formen genom spel i en lägre division. En testmatch visade att han var bäst och dessutom meddelade Gunnar Brusberg att han avstod sin plats, eftersom han ansåg Lennart Ring vara landets bästa målvakt. "Den flottaste gest jag upplevt" är Lennarts kommentar. Lennart fick spela alla matcherna i turneringen utom en. Med ett VM-silver avslutade han sin karriär. Lennart Ring är en av de främsta svenska handbollsspelare genom tiderna och vi i AIK är glada att han spelade för oss under så många säsonger och därmed bidrog till att AIKs handboll blev så spännande och rolig att titta på. Åke Swärd
Artikeln är hämtad från AIK:s 100-årsbok.
|
||
 |