|
Startsida
Bordtennis - AIK:s bortglömda glansgren Bordtennis är idag en av Sveriges framgångsrikaste idrottsgrenar. När JO Waldner och svenska landslaget 1989 blev världsmästare och bland annat belönades med Svenska Dagbladets guldmedalj, var det kulmen på en utveckling, i vilken AIK under många år spelade en stor och avgörande roll.
När Stellan Bengtsson från Falkenberg i finalen om SM i bordtennis 1977 slog in segerbollen mot Ulf Thorsell slogs ungefär samtidigt en styrelseklubba i bordet i AIK:s klubbrum i Fotbollstadion. Det klubbslaget satte punkt för en 44-årig verksamhet inom AIK och bekräftade att bordtennissektionen därmed hade lagts ned. Det var ett ur sportslig synpunkt tragiskt beslut men nödvändigt. Det gick inte längre att driva sektionen. Pengar, spelare och intresse saknades. Att bordtennissektionen 1977 försvann som aktiv tävlingssport inom AIK noterades med sorg i hjärtat av många både inom och utom klubben. När sektionen bildades 1933 av en handfull entusiaster med Tore Nilsson, Ragnar Hallsten, Folke Pettersson och Hilmer "Hille" Nilsson i spetsen, var det som en naturlig följd av det nyvaknade intresset för bordtennisen, som explosionsartat skjutit fart igen efter några års stiltje. 1926 bildades Svenska Bordtennisförbundet, men redan några år dessförinnan (1924) spelades det första Stockholmsmästerskapet med Idrottsbladet som organisatör. Och året därpå, 1925, ställde inte mindre än 424 spelare upp till start, också denna gång med IB som arrangör. Redan då fanns det många AIK:are med vid de gröna borden - Torsten Tegnér, Gunnar Galin, "Wille" Engdahl, "R:et" Edlöw och andra. AIK var stadslaget "Det var en otrolig fart på bordtennisintresset i mitten på 20-talet. Särskilt vintern 1925-26. Jag och "Hille" Nilsson, som jag för resten slog i finalen om Stockholmsmästerskapet 1925 i Klass 2, for tillsammans med några andra runt om i landet, spelade tävlingar och gjorde uppvisningar. Vi utgjorde stadslaget på den tiden och slog exempelvis Linköping med 7-3 och Malmö med hela 15-0!" Också ett inofficiellt svenskt mästerskap spelades 1925 - i Göteborg - med Sven Åhman som vinnare över den kände tennisspelaren Ingvar Garell. Men först när Svenska Bordtennisförbundet bildats 1926 tog tävlandet ordentlig fart. Mästare 1927 blev göteborgaren (och sedermera AIK:aren) Carl-Erik Bülow efter att ha forehandskrossat plockexperten Ragnar "Lattis" Söderholtz i finalen. Bordtennisintresset var så stort, att Sverige redan 1928 fick arrangera VM i Stockholm. Tävlingen blev en riktig organisationsfullträff. I detta fick AIK:aren "Hille" Nilsson sitt internationella elddop och tog tillsammans med "Lattis" Söderholtz och Valter Kolmodin en hedrande femteplats i lag. Smokinglir på nyårsnatten "Efter VM 1928 tappade folk intresset för pingisen eller "ping-pong" som spelet fortfarande kallades på en del håll. Vanliga träracketar var ju ännu något som även tävlingsspelare använde. Men nu började gummibelagda racketar bli allt vanligare och spelstandarden höjdes. Vi var ett gäng Stockholmsspelare med mig själv, Allan Damberg, Gudmar Wikmark, Hans Lidhäll, Arne Forsström och några till, som höll till i Atlashallen i Vasastan i Stockholm. Vår bordtennisklubb hette Spin och ledaren Anders Olsson, en av de verkliga entusiasterna. Vi kunde spela både dag och natt. Till och med en nyårsnatt var vi uppe i lokalen och spelade, Anders Olsson i smoking och några i frack och hög hatt!" Den 24 januari 1929 blev ett avgörande datum för fortsatt bordtennisspel i Stockholm. Då bildades Stockholms Bordtennisallians, som under Åke Hesselgren blåste nytt liv i det gamla Stockholms Bordtennisförbund. Därmed kom nämligen Stockholmsserien för 10-mannalag igång. Och det dröjde inte länge förrän Stockholmsserien hade ett 70-tal tiomannalag med ca 1.000-talet registrerade spelare i gång. Det var storklubbar med AIK i spetsen ner till kvarters- och gängföreningar som spelade med liv och lust. Alla kunde vara med - den bäste spelaren på bord 1 och den sämste på bord 10. I AIK var givetvis "Hille" Nilsson nr l och vid bord 10 spelade en annan Nilsson med förnamnet Tore. "Mr AIK" lär ha varit ganska duktig med spaden, sägs det! AIK-pingisen på topp Och det blev också många andra mästerskapstecken för AIK. Ur prislistorna kan man notera: Och många AIK:are har varit "näst intill". Till exempel vid SM i Norrköping 1944, då Börje Sandberg i herrsingelfinalen för oldboys blev finalist mot Valter Kolmodin, eller då Lennart Johansson vid SM i Jönköping 1945 kom tvåa efter "omöjlige" Tage Flisberg från Wirgo, Norrköping. När AIK 1959 åter vann allsvenska serien och blev lagmästare med Rolf Jinglöv, Tony Larsson och Curt Österholm höll en spelare, som varit med lika mycket som Rolf Jinglöv och Curt Österholm, nämligen Kalmán Szepesi, på att inte få räknas in i mästarlaget. Men AIK motionerade vid Svenska Bordtennisförbundets årsmöte samma år om en ändring, så att klubb får räkna upp till fem man i laget. Motionen gick igenom och så fick Kalmán Szepesi också ett mästerskapstecken. Välförtjänt för 1955 års SOC-mästare, som kom till AIK från Ungern. Det året blev för övrigt AIK:aren Tony Larsson också österrikisk mästare. 1960 bästa året - sen gick det utför I AIK spelade 1960 Tony Larsson, Curt Österholm, Christian "Pille" Heyerdahl, Kalmán Szepesi, Ingemar Wahlberg och Viktor Hirsch med flera. Men bordtennisspelare flyttade lätt till andra klubbar på den tiden och aldrig har karusellen gått så fort som då. Speciellt Djurgårdens nya pingissektion ryckte i alla spelare som fanns. Och plötsligt stod Karl Axel Larnefors och Gunnar Andersson med flera utan ett helt lag. Kjell Sandh och Åke Ström räckte en bit, men sen var det slut. Från tredjeplatsen i Div I 1960 föll man 1961 till sista plats och åkte ur. Från Div II åkte man ner till Div III, gjorde en kraftansträngning och kom upp igen i Div I 1966, tappade spelare på nytt, gav upp och började frivilligt nerifrån i Div VI 1967. Där var AIK kvar till 1977, då sektionen som nämnts upplöstes.
AIK arrangerade första gästspelet AIK stod 1938 som arrangör för Stockholms första stora internationella gästspel i Atlashallen, då en tennishall i Atlasområdet i Vasastan. Nu är den sedan länge nedlagd och en stor kontorsbyggnad reser sig på denna bordtennisens heliga mark. Slagnumret var den mångfaldige världsmästaren, ungraren Victor Barnas matcher mot det svenska esset "Hille" Nilsson. Barna, född 1911, var sex år yngre än "Hille", vilket gav honom ett försprång i fråga om snabbhet och reaktionsförmåga, men AIK:aren med sin typiska pennskaftsfattning (det året) gjorde bra motstånd mot den fenomenale ungraren, och det blev jämna och intressanta matcher. Säkert är, att detta AIK-arrangemang i hög grad bidrog till att på allvar tända intresset för bordtennis som tävlingssport och ta bort den på många håll inrotade stämpeln att "pingpong" hörde hemma på salsbordet i de fina salongerna eller nere i trånga, smutsiga källarlokaler. Under sina glansår stod AIK också som arrangör av en årlig tävling, kallad AIK-Cupen, som var mycket popular i bordtenniskretsar. Alla var bra - men "Hille" var bäst "Jag var bara en liten skolgrabb, när jag första gången "träffade" "Hille" Nilsson. Det var i mitten av 20-talet nere i en källarhall på Torsgatan. Vi smågrabbar lade ner spadarna och bara njöt av det vi såg. "Hille" - helst i sin berömda ljusbruna cardigantröja - lirade mot Anders Olsson, den lille rödhårigt ettrige klubbkompisen i IK Keltic, mot den långe litet nonchalante teknikern Lindholm, mot Folke Pettersson, Ragge Hallsten och Harry Antonsson. Vi tyckte att alla var bra, men "Hille" alla gånger bäst. Inte bara därför att han hade sitt speciella sätt att se resignerad ut efter en bortslagen boll, som fick alla att tro att felet inte var hans utan bordets, racketens, bollens eller rentav den alltför defensive motståndarens. "Hille" föraktade nämligen defensiven - kanske av den enkla anledningen, att han inte själv hade någon sådan. Defensiv var för honom en styggelse. Kunde man inte döda en boll med egna medel, det vill säga med en så kallad färghandlare (överskruv) med backhand, ja, då borde man också följaktligen förlora den. Någonting mitt emellan existerade inte för "Hille". Att "stöta" sig till en boll, det var under "Hilles" värdighet och ett brott mot spelets principer. Pingis var för "Hille" en bild av livet - så som han såg det. Ett liv utan longörer, ett liv utan kryperi och hyckleri, ett liv med rent spel. Kanske just därför blev han något av en fatalist. Han ändrade sällan en min. Hans ansiktsuttryck var som skuret i trä. I varje fall vid tävlingsbordet. Den kantboll som skulle kunnat rubba hans själsliga balans har aldrig slagits eller snuddat vid kanten av ett pingisbord." "Hille" Nilsson - den färgstarke färghandlaren från Timmermansgatan 39 på Söder i Stockholm var med om det mesta inom bordtennisen. Han spelade ett tusental tävlingsmatcher och vann de flesta. Han kämpade i de ärorika VM-lagen 1928, 1930 och 1931, och så sent som 1938 var han kapten för det svenska landslag, som turnerade i de baltiska staterna. Särskilt "Hilles" segervilja i den avgörande kampen mot letten Stamms, som ansågs tillhöra världseliten på den tiden, blev mycket omtalad. "Hille" själv ansåg den matchen vara en av de bästa han spelat, även om han satte segern över ungraren Szabados 1931 på Phoenix Bar vid Kungsgatan i Stockholm som en av sitt livs förnämsta. Det var "frack och vit väst den kvällen", menade "Hille" (litet formen av smokinglir, alltså). "Hille" Nilsson var en utomordentlig lagspelare och oerhört populär. Folk reste långväga ifrån för att se när "Hille" virvelvindsblåste bort sina motståndare. Han var en av de första som erhöll Stora Grabbars Märke och den förste spelare som tilldelades förbundets förtjänsttecken. Bortglömd men inte glömd Herman Mirlas
|
||||||||
 |
