Startsida Fakta och historik Friidrott Här stod AIK:s vagga

Birger Nilsson.

Ingen nystart men ekonomiskt stöd

I mitten av 1910-talet lade AIK ned sin framgångsrika friidrottsverksamhet. 1929 gavs möjlighet att nystarta verksamheten genom att ta över IK Modes friidrott. Av detta erbjudande blev intet men AIK kom trots det att ha ett finger med i Stockholms friidrott - som finansiär.

Både under 1929 och 1930 kunde man i Idrottsbladet läsa att det åter var aktuellt med friidrott i AIK IB hade ju på den tiden direktkanaler in i Råsundaborgens allra heligaste. Spekulationerna gällde i första hand att IK Mode skulle uppgå i AIK, och i så fall med storlöparen Edvin Wide från IK Göta, världsrekordhållare och fyrfaldig OS-medaljör 1924 och 1928, som ordf. Att spekulationerna inte var helt gripna ur luften visar följande utdrag ur styrelseprotokollet från 18 september 1929:
”Från IK Mode hade inkommit en konfidentiell skrivelse, vari nämnda klubb ville efterhöra hur AIK skulle ställa sig till ett förslag om en eventuell införlivning av IK Mode i AIK Efter ingående diskussion i frågan beslöt styrelsen avböja det eventuella förslaget och meddela IK Mode att dels frågan om allmän idrottsavdelning i AIK icke vore aktuell och dels att en dylik fråga måste bli föremål för ett allmänt årsmötes behandling och beslut.”

Blev en av de stora
IK Mode tog vid den tiden plats bland de främsta svenska friidrottsklubbarna. Etablerade sig speciellt som en av Sveriges framgångsrikaste medeldistansföreningar med namn som: Birger Kraft, Eric Ny, Erik Elmsäter, Jean-Gunnar Lindgren och Olle Åkerberg, längdhopparen Åke Stenqvist och Sveriges bäste mångkampare, Olle Bexell. IK Mode blev tvåa i Dagbladsstafetten 1933-38, sen 3:a, 1:a, 2:a, 4:a och 7:a; vilket sammanföll med klubbens storhetstid. Ett 20-tal SM-tecken finns också i föreningens meritförteckning. Frågan är hur AIK:s svar blivit om förfrågan kommit först 1935, då IK Modes framgångar kommit. och om söderklubben då fortfarande varit lika intresserade?

Missnöjda AIK
AIK är i början 30-talet missnöjt med de hyror man tvingas betala för att ha sin verksamhet förlagd till Stadionborgen, liksom träningstider eller snarare avsaknad av desamma. Hemliga förhandlingar förs med Svenska Fotbollsförbundet som också dom ser fördelen med ett eget stadion. 1935 utlyser AIK ett extra årsmöte, 14 dagar efter det ordinarie, varför spekulationerna tar fart.

Det visar sig att AIK och Svenska Fotbollsförbundet beslutat att gemensamt bygga en fotbollsarena på platsen för Råsunda IP. Även om AIK på den tiden var en Östermalmsklubb så hade man spelat många matcher på Råsunda genom åren, bl.a. om SM, och vid OS 1912 förlades en del matcher dit. Anledningen var att Gamla Råsunda var Stockholms första riktiga gräsplan. På den nybyggda arenan flyttades planen 30m. Detta tillsammans med ”modern dränering” skulle säkerställa en bra gräsmatta trots det vattensjuka området. Nu har det gått 70 år och problemet med gräsmattan ”are stil the same”.

Nordens största
Den 18 april 1937 tar AIK Fotbollsstadion, Nordens då största fotbollsanläggning, i besiktning och vinner, inför 24.761 åskådare, över MFF med 4-0. Efter 14:28 gör Axel ”Lill-Acke” Nilsson det historiskt första målet, varpå Olle Zetherlund gör de övriga tre. Därmed var han på god väg att vinna skytteligan och AIK allsvenskan; båda sakerna föll också in.

På hösten inträffade ”den stora daldansen” då Brage kom på besök och spelade 2-2 inför 34.150 åskådare allsvenskt publikrekord. Då folkmassan sprängde grindarna torde verkliga siffran ha legat runt 40.000. Fortfarande tror många att den klassikern var invigningsmatchen. Den riktiga invigningen var varken AIK-Brage eller AIK-MFF utan Sverige-England 0-4.

Följande artikel är skriven av Sven Lindhagen i Idrottsbladet 1937. Jag har gjort vissa förändringar så att Svens frågor är inbakade i svaren. Lite bakgrundsfakta: Birger Nilsson friidrottade och spelade fotboll i sin ungdom i Hälsingborgs IF och IK Sport. AIK:s framgångsrika friidrottssektion (se annan plats på AIK:s hemsida) hade vid detta tillfälle legat nere i 20 år.

Dubbla roller
Birger var, förutom ”manager” för AIK fotboll och ishockey, förste vaktmästare på Stadion, sedemera kamrer, och bodde i Klocktornet där sonen Tore växte upp. Det måste vara en traumatisk upplevelse, fast då hade ju inte tornet ”besudlats” ännu. Senare ärvde Tore titeln ”Mr AIK” av fadern. Då AIK och förbundet flyttade till Råsunda, de senare från den klassiska adressen ”Skeppsbron 40”, utsågs Birger till direktör för den nya arenan. Slutligen då intervjun:

"Svens" intervju med Birger Nilsson
Den fria idrotten är inte utan sina bekymmer. Publiken sviker i stor utsträckning, och det stora propagandaevenemangen Stockholmsloppet (ifjol), Stadslöpningen och Dagbladet ha antingen blivit stora förluster eller också lämnat klent netto. Man har fått de mest tydliga bevis för, att de icke utan fotboll som stöd på Stadion kunna bära sig, än mindre lämna överskott.

AIK:s flyttning till Råsunda innebär ej mindre än en katastrof för den fria idrotten i Stockholm. Ty svartingarnas stöd har varit mäktigt. Det har varit större än någon kunnat ana. – Vissa år har det varit uppåt 30.000 kr, säger AIK:s starke man Birger Nilsson, men i medeltal ha vi, under olika former, under nio år betalat ut 20.000 kr i understöd åt den fria idrotten. Man hisnar 180.000 kr – de va´ som fasen!

- Ja, det är mycket pengar, men AIK tycker, att när klubben bär namnet ”Allmänna Idrottsklubben”, så har den vissa förpliktelser. Och när vi inte själva kunna idka allmän idrott, så få vi hjälpa till på vårt vis. Dessutom är det så, att vi mer än väl inse, att friidrott är grunden för framgång i alla idrotter.

- Vi har haft många planer på att återuppta den fria idrotten och många förslag har vi fått. Det är många av Stockholms större klubbar, som erbjudit sig att gå in som idrottssektion hos oss, med hela sin medlemsstock. Vi vore ganska pigga på saken också.

- Det hela har strandat på att vi inte hade någon egen idrottsplats. På Stadion fick vi ju inte träna och vi ville ha ett eget hem först. Nu har det ju genom omständigheternas makt blivit så att Råsunda-Stadion inte fick banor för friidrott och då så... Så planerna har skrinlagts, åtminstone i det närmaste.

- Stockholmsloppet skall gå i höst och det är också uppgjort att vi skall stå för en stor gångtävlan. Stadslöpningen kommer nog den med. Det gör detsamma att sådana tävlingar inte innebär några extra inkomster. Vi äro angelägna att hjälpa till ty, som sagt, den fria idrotten ligger oss varmt om hjärtat. Det gäller också i styrelsen, Herman Lindqvist t.ex., Stödberg är mycket intresserad och Salchow likaså. Därför stöter det aldrig på svårigheter i styrelsen.

Det är tur att detta starka stöd finns. Friidrotten skulle annars ha det ännu svårare. En stor stockholmsklubb, som haft otur med sina tävlingar sista åren, fick t.ex. häromdagen en stor summa pengar av AIK På fotbollsklubbens eget initiativ. Birger ville hjälpa, och styrelsen var genast med på saken.

Underligt nog lär varken RF, Svenska Idrottsförbundet (nuv. Svenska Friidrottsförbundet.) eller Stockholms Idrottsförbund ansett sig ha anledning till något som helst tack i någon form. Man tycker annars, att den ymniga välvilja från AIK:s och Birger Nilssons sida borde ha varit värd att ihågkommas. Men det är som ordspråket säger: - Man saknar inte kon förrän båset är tomt. Nu är mjölkkossan AIK borta från Stadion, och Stockholms friidrott lider enormt av förlusten.

Owe Fröberg
[050825]