|
Startsida
Från Globen till Globen del 2 I en personlig berättelse ger här Lasse Granqvist några minnesbilder från den
säsong som till slut gav AIK föreningens första SM-guld i innebandy.
Det finns så många historier att berätta. Så många detaljer från säsongen.
Hinken är inte en man av överord. Vi har jobbat tillsammans ideellt i tio års tid. Hinken har varit materialförvaltare, resebokare, må-bra-figur för spelarna, samtalspartner till de som behövt det och dessutom jobbfixare. Han har fungerat som bollplank i många frågor. Allt från kontraktering av spelare till om det är rätt eller fel att lämna in en protest. Han är spänd och nervös han också. Vi säger inte mycket, men det som sägs är skarpt. "Fan vad de kör." Hinken gillar det han ser. Varenda individ i laget är som galen. Taggad, timad, kraftfull, enkel, självklar. Vi säger ingenting mer. Fischer stoppar bollen och slår den över planen. Vi ställer oss upp. Mitt i målet rullar och studsar den långa, precisa lyftningen, in. Det sanslösa jublet utbryter här. Vi förstår båda två att segern är klar. Replikskiftet skriks fram, kort och gällt. "Det är fan inte klokt, vi vinner!" Hinken jublar. Vi lämnar hytten med en minut kvar. Före matchen kom Thomas och jag överens om att ses vid våra sponsorplatser, just framför måldomarhytten, om segern var klar. "Fast det kommer inte att hända", sa jag. Mitt ibland våra huvudsponsorer och nyckelpersoner bakom verksamheten möts vi. En guldkram, där Thomas säger grattis.
Vi är helt olika. Min impulsivitet och känslosamhet möts av hans lugn och diplomati. Han har en stark egenskap i sin överblick. Han ligger ofta ett par år före sin tid, och kunde med lätthet säga "vad var det jag sa" om många frågor. Men han gör inte det. Vi ser aldrig Henkes mål fram till 6-2. Det allmänna jublet och segerkramandet är för starkt och rörigt. Thomas är helt plötsligt ivrig. "Vi måste ner." Via trapphuset tar vi oss ner till innerplan. Thomas försvinner i guldjublet. Från någonstans kommer champagne. (Jag tror det var Dimman som ordnat nåt, fast vi sagt att vi inte förberedde en enda detalj för en eventuell vinst. Och varifrån kom guldtröjorna?) Guldjublet är på nåt sätt okontrollerat. Hastigt och intensivt. Blickarna från några glömmer jag aldrig. Blickar av glädje och stolthet.
När hela laget står på scenen och tar emot sina guldmedaljer står jag kvar på planen, en bit från vårt bås. Två meter ifrån mig, snett fram, står Thomas. När Fischer lyfter bucklan känner jag en innerlig stolthet över vår verksamhet, och alla de som är värda guldmedaljen. Jag ser hur Thomas låter tårarna rinna bakom glasögonen. De möter det välansade skägget. Tårar av glädje. En vinnares tårar. Epilog
Grattis till alla som medverkat i kampen för framgång, de flesta under eltserieåren, ett gäng från bildandet av innebandysektionen i AIK 1996, och några från första Solna stunden den 14 november 1985. Ett sms från en spelare har jag kvar i min telefon. "Lasse! Jag är så himla glad. Vi har vunnit guld och ingen kan ta det ifrån oss." Så är det. Grattis! Text: Lasse Granqvist
Vi påminner om att åsikter och synpunkter i krönikan är författarens egna. De behöver inte vara AIK:s eller ens en del av AIK:s uppfattningar.
|
Protesten AIK-JIK
