Startsida Innebandy 2005-06 Läsvärt Krönikor

Foto: Bildbyrån

Från Globen till Globen
- ur en tränares perspektiv

Guldsäsongen 2005-06 blev en turbulent säsong på tränarsidan i AIK. Men som en fast punkt att hålla i sig i när det blåser hårt stod Mikael Karlberg i båset under varje match, och nästa säsong har han huvudansvaret. Vad kan vara mer passande än att låta just Karlberg sammanfatta säsongen som både började och slutade i Globen.

Det är få förunnat, i alla fall inom innebandyn att få börja och avsluta sin säsong i Globen och att dessutom göra det som segrare båda gångerna. Med en lycklig början och ett lyckligt slut, fick AIK till sist sitt så efterlängtade innebandyguld.

Men som alla känner till var resan betydligt mer komplicerad än vad det inledande stycket kan antyda. Den tänkta motorvägen där allt bara skulle gå som det gjorde året innan, blev betydligt smalare och krokigare än vad någon av oss trott.

Jag har ägnat många timmar både omedvetet och medvetet åt att analysera säsongen i så väl vaket som i sovande tillstånd. Ibland händer det att man vaknar till klockan tre på natten och antingen är man mitt inne i kommande helgs match, eller så har man kommit på en ny övning eller hittat en lösning på ett innebandyrelaterat problem.

I min analys har jag hittat några saker som jag tror har påverkat resultatet såväl negativt som positivt.

Den välorganiserade och stora försäsongsturneringen Czech open blev säsongens första stora händelse med en fiaskostämpel som följd efter våra mindre lyckade prestationer och resultat. Vi var inte redo för innebandyspel och det svaga resultatet gjorde att en första liten osäkerhetskänsla spred sig i gruppen. Vi skulle ju vara "untouchable".

Under hela seriespelet var sedan försvarsspelet vårt stora bekymmer, vilket fick till följd att våra målvakter inte fick den hjälp dom förtjänat. AIK:s tidigare så snåla målsnitt i insläppta mål ökade drastiskt. Efterhand har smådetaljer rättats till, spelarna tog allteftersom ett större ansvar och offerviljan växte ju närmare återbesöket i Globen vi kom.

Vårt erfarna och rutinerade lag växte och blev allt hungrigare efterhand, slutspelsvana spelare som Christian Hellström, Peter Fischerström, Patrik Edgren och Niklas Jihde prickade alla in rejäla formtoppar. Coach Nilssons drag att sätta Edgren som back bredvid Fischerström blev en jättesuccé.

Storvreta blev vår motståndare i kvartsfinalserien. Ett lag vi haft många tuffa duster med, men som vi allt som oftast besegrat. Kvartsfinalserien blev tuffast möjliga, där match 1 gick till straffar, match 2 avgjordes i sudden, Storvreta vände vår 2-0-ledning till seger, innan vi kunde avgöra på hemmaplan. Stor hjälte i match 1 var Kekke, som räddade samtliga straffar i straffavgörandet, framför allt minns jag räddningen på Kohonens straff. I match 2 klev den blivande VM-backen Koffe Kranberg fram och avgjorde. Känslan efter match 4 var skön, men vi var fortfarande långtifrån nöjda, varken med spel eller att vi gått till semi.

I semifinalen väntade de regerande svenska mästarna Warberg. Ett märkbart fokuserat lag tog plats i bussen och efter att vi intagit en god lunch i Borås, kollat på filmen "The miracle" avrundades resan med en frågesport à la Gunnarzon. Väl i Warberg var fokusering och försvarsarbete optimalt och våra kontringar giftiga med en oerhörd effektivitet i avsluten. På samma sätt fortsatte matchserien. 8-0 segern i match 3, var makalös.

Att vinna en semifinalserie i raka matcher ger vila, tid att förbereda sig och chansen att få träna på. Många var de som oroade sig för att vi skulle tappa tempo och att toppformen skulle rymma. För oss passade uppehållet perfekt.

Inför finalen hade vi scoutat Pixbo noga. Vi och spelarna visste allt om dem. Det gav oss styrka. Vi fortsatte att träna på för att bibehålla vår fysiska form. Det gav oss också styrka. Den avgivna tonen från oss ledare var också lite mer avslappnad, vilket gjorde spelarna mer avslappnade. Hela finalgrejen avdramatiserades och vi såg det som en kul grej.

Inför finalen är alltid en skön väntan. Att få sitta med Världens bäste materialförvaltare Roger Andersson (Snucke och Frasse, ni är delad tvåa i världen), i den svarta soffan i hockeyns omklädningsrum och höra honom berätta om svunna tider, det är grejer det!

Finalen gick som den skulle och det var verkligen äkta glädje som vi alla kände efter slutsignalen. Några har väntat längre än andra och några var mer tårögda än andra. Men vilken underbart skön känsla och inte gjorde det saken sämre att Globen dominerades av AIK:are den magiska finalkvällen.

När vi gjorde entré i samband med Storvretamatchen i premiären var vi nog övertygade om att vi skulle vara tillbaka i april, lika säkra var vi inte efter storförlusten hemma mot Pixbo. Men de nytillträdda coachernas upplägg visade sig hålla och den turbulenta säsongen medförde att känslan av att vinna guldet nådde det optimala av sköna känslor.

Text: Mikael Karlberg
[060608]

Åsikterna i krönikor på aik.se är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Innebandys.