Startsida AIK Läsvärt 2008-09

In memoriam: Sven Lennart Olsson

Minns första gången jag träffade på tvillingarna Olsson. Det var när jag var alldeles färsk och ny bakom disken i lilla AIK Shop där på Solnavägen. Glada i hågen (som dom alltid var) gav dom mig en Välkomstkram det första dom gjorde när dom såg mig. Dom konstaterade snabbt "Du är ny va" sen berättade dom vilka dom var och tyckte jag skulle sälja på BRA så att AIK skulle få in MYCKET pengar... För med mycket pengar kan man köpa jättebra spelare och avlöna dom duktiga man redan har (förklarade dom).

Har bäst jag förmått försökt leva upp till deras önskemål.

Tyckte från första stund att dom var enormt härliga och söta där dom alltid tultade kring i likadana AIK-kläder från topp till tå.

Skulle tro att dom genom åren jag har jobbat nog varit våra absolut flitigast handlande kunder.. Tacksamma som få. ALLT tyckte dom var snyggt för det hade ju minst ett AIK-märke på sig.

Vilka glädjespridare...

Vilka underbara godhjärtade kärleksfulla människor...

Vilka kringtrippande reklampelare och fina AIK ambassadörer...

Två solstrålar personifierade helt enkelt...

Minns glöden i båda deras ögon när dom berättade att dom minsann skulle få gå in på planen MED DOM RIKTIGA SPELARNA samma dag dom fyllde 65. Syrran deras skulle få se på från läktarplats oj oj jisses vad dom var lyckliga.

Samma glädje visade dom när båda stolt och storögt berättade för mig att dom skulle få åka med själva truppen till Göteborg - I FLYGPLAN!

För att inte tala om hur dom båda fullkomligt strålade på GULD-festen precis efter att guldet var i hamn..

"Tjernan gjorde det. Åh vad han är duktig när det verkligen gäller. Han är min favorit. Och min med." Tjoade dom i kör när dom såg mig.

Pusskalas blev det såklart där på Ambassadeur och jag hade turen att få sitta vid samma bord som både Erik och Lennart. Det ni, det var grejjer det.. Även fastän stackars Lennart knappt kunde äta något p.g.a dumma cancern som jävlades i hans kropp och än mindre fick han dricka sig någon ÖL. "Jo det hade ju varit gott men äter ju medicin så jag får inte" sa han till mig och stal sig en kram extra istället.

Oj ändå vad han var både lyriskt och lycklig den kvällen.

Tänk ändå vilken tur att han hann uppleva både SM-guld och Cup-vinst.. Som han gått och längtat efter lite vinster sen kom det två med mindre än en veckas mellanrum.

Minns väldigt tydligt nu då jag sitter här och tänker tillbaka, när vi hade flyttat butiken till Västra sidan av stadion. Efter ett tag på plats började vi skära ner på personal. Detta innebar att man vissa dagar knappt hann med att ta sig någon rast.

Detta uppmärksammade dessa sötnosar och på deras egna initiativ började alltså härliga Bröderna Gnaget att komma förbi och ta ut min svart/gula jycke (av vissa kallad AIKhunden) på en långpromenad i stort sett varje dag...

Många många långa pussar dom tre emellan blev det.

Vet egentligen inte vem som blev gladast när dom träffades: Hunden eller nån av brorsorna.
I vart fall blev det mycket kärlek,glädje och värme dom tre emellan.
Nu får Kaliber helt enkelt istället ta och pussa Erik dubbelt så mycket framöver.. Nu då inte längre Lennart finns pussbar.

När dom så efter hundrastningen kom in i värmen igen så bjöd jag dom alltid på te och kakor (ibland godis) som tack för att dom var sådana fantastiska svart/gula djurvänne-hjältar.

Fikade gjorde dom vid runda bordet i cafét längst in i AIK Shop. Varje dag rullade det filmer på TV:n framför deras ögon och tillslut kunde dom de flesta av dessa utantill.

Det absolut bästa dessa två herrar visste var att titta på filmen som handlar om dom själva.. Det värker i hjärtat på mig när jag tänker på hur fina dom var när dom satt sida vid sida kramandes precis som på filmen fast i våran butik... Sen sjöng dom OJ så dom sjöng.

Ibland pekande dom båda upp på TV-skärmen precis samtidigt med orden "Titta titta vad många öl vi hade i kylen när dom var och filmade hos oss".

Åååh dom lärde mig så mycket om AIKs historia.. Dom kunde banne mig allt. Fick höra många underbara berättelser om allt från hur fantastisk Kurre Hamrin spelade där på sin tid till hur snygg Lill-Babs faktiskt är och alltid har varit.

Oräkneliga äro alla de leenden dessa två sötnosar framkallade i våra kunders ansikten (och vi personals med såklart).

Finns nog ingen som inte tyckte om Bröderna Gnaget. Nu får vi alla hjälpas åt att tycka om Erik lite extramycket så att han inte känner sig alltför ensam. Stackarn vad jobbigt han måste ha det nu.. Om armarna ändå räckte dit där han är.. Då hade jag kramat om han både hårt och länge!

Minns att då Lennart blev sjuk blevo besöken från brorsorna av förklarliga skäl mycket glesare.

Men varje gång dom trots sjukdomselände ändå tog sig förbi våran butik blev det jämt stort kramkalas som helst aldrig skulle ta slut.

Känns så hemskt att veta att underbara fina Lennart aldrig mer kommer ropa mitt namn tvärsgenom hela butiken med sin lite speciella härliga röst. Han gjorde så när det var något han ville fråga om eller berätta.

Aldrig mer igen kommer jag att få se hans pliriga blå ögon när han om och om igen fick förklara för mig att "Brorsan han bara skooojar merej - Tro inte på allt han säger".

Minns sist vi sågs.. Ack så tunn och mager. Han berättade att han nu sov mycket bättre om nätterna sen han fått sig en ny säng och att sköterskorna på sjukhuset var NÄSTAN lika gulliga som jag- men inte riktigt.. *skrattar* (han ville väl inte göra mig svartsjuk kan jag tro ha ha så sött av honom).

Efter att ha fikat den där sista gången utan att någon av oss förstod att det var just sista gången vi fick ses så kramade vi om varandra och lovade att vi skulle träffas snart igen.. Han lovade mig att han skulle kämpa på... Inte ge upp.

Nu blev det tyvärr inga fler möten men jag är tacksamt glad för alla de gånger vi faktiskt fick träffas.

Känner mig lyckligt lottad som fick äran att bygga en personlig fin relation till denna så härligt specielle lille man.

I denna svåra sorgestund tänker jag på de två syskon som blivit kvar. Erik och Ingrid. Ni fixar detta även om det känns omöjligt svårt just nu.

Många äro tårarna som trillat neröver mina kinder nu här det sista dygnet sedan jag fick veta.

Gick för några timmar sen förbi och tände några ljus invid grinden utanför mitt Jobb.
Blev helt förstummad och verkligen rejält rörd över hur fantastiskt många det är som visar sitt stöd i denna ack så sorgliga stund.

Lennart är garanterat även han både rörd, glad och stolt där han nu befinner sig i en bättre värld bortom sjukdom och smärta.

Sov nu i ro lilla vän.

Tids nog

ses vi

igen

/Evighetslånga kramar tills dess från Butiksråttan.

Foto: Jesper Zerman
[091127]