Startsida AIK Läsvärt 2010-11

Recension: Tattersall

Ända sedan 80-talet har det funnits fanzines i den svartgula värld vi lever i. På senare år har de flesta av dessa försvunnit till förmån för olika sajter. Men fortfarande finns möjlighet att läsa sig till fristående AIK-läsning i pappersformat. Patrik Sandberg har recenserat Tattersall (nummer ett och två), vars tredje utgåva finns ute nu. Information om var du köper tidningen hittar du på Tattersalls egna hemsida.

Varför ska man göra ett pappersfanzine på 2010-talet? Nätet är fullkomligt överbelamrat av fotbollssidor, klubbsidor, fan-siter, bloggar, etc. Överallt kan du följa AIK via ett material ömsom på hög nivå, ömsom låg nivå.

Tattersall försöker svara på den frågan genom sina hittills två utkomna nummer. Deras första svar är estetik och beständighet. Deras andra svar är innehållsligt.

Utseendemässigt är AIK-fanzinet Tattersall en fullträff. Den lyckas kombinera en nostalgisk åttiotalistisk fanzine-estetik med en enkel, sober och ganska stram layout som snarare andas kulturmagasin från 90-talet. Bilderna är väl valda och minst lika viktiga som texten. Man har till exempel grävt upp en gammal Charlie Bood-serie från 60-talet som pregnant – och samtidigt lite klämkäckt tafatt – beskriver miraklet på Råsunda 1946 när AIK hämtade in ett 1-7-underläge mot Charlton.

Pappret tidningen trycks på är av hög kvalitet och den snörda bindningen är udda och egensinnig (undrar vad det kostar?) Allt bådar för en elegant och snygg tidskrift som gör sig fint på soffbordet utan att övriga familjemedlemmar behöver skämmas när de släpar hem icke-fotbollsintresserade bekanta. Något som förstärks av de neutrala omslagen som inte har sportmotiv utan istället pryds av en fotograferad svart-gul groda respektive undulat. Tattersall är alltså beständig och något att spara – i motsats till det myckna överflödet på nätet.

Det innehållsliga svaret är faktiskt besläktat med Simon Banks funderingar kring Allsvenskans popularitet i Aftonbladets ”Fotbollsbibel” 2010: ”En av de stora trenderna i fjol var klubbarnas omsorg om den egna historien, mytologibygge utifrån det som varit och de som varit. /.../ Jag är övertygad om att den sortens sammanhang gödslar en klokare miljö kring fotbollen”.

Tattersall lyckas gödsla den klokare mytologiska miljön kring AIK. Man har förstått att fotbollen (eller hockeyn) i sig inte är tillräckligt bra för att locka nya AIK:are till matcherna – det behövs ett mycket fylligare ramverk. Tattersall lyckas pricka in tre av de byggstenar som byggt mitt eget AIK-intresse:
1. Den äldre AIK-historien (fotbollens 30- och 50-tal)
2. Klacken och supporterkulturen (som föds på 70-talet och blir märkbar på 80-talet)
3. Det fördjupande perspektivet på dagens AIK (med stort fokus på fotbollen)

Den äldre AIK-historien följs genom bland annat en mycket personligt klingande text om en beredskapssoldat som följer AIK under slutet på 30-talet och korsklipper andra världskrigets utveckling med AIK: s med- och motgångar under krigsåren. Vidare får vi oss till livs en mycket lång intervju med AIK: s framgångsrikaste bollirare genom tiderna – Kurre Hamrin. Dessa och flera andra artiklar bidrar till en fördjupning och klangbotten för den AIK-mytologi som skapas idag – och det tryckta fanzinet känns som helt rätt forum för detta.

Klacken och Black Army får en fyllig och generös bevakning i Tattersall. Med all rätt – som nämnts många gånger i andra sammanhang håller Sveriges supporterkultur mycket högre klass än dess fotbollsserie. Och Black Army är onekligen en synnerligen viktig beståndsdel i detta konglomerat, på gott och ont. I Tattersall intervjuas utförligt legendariska klackpersonligheter som Leo och Medel. Jag kan bara konstatera att klacken och de personer som skapade den var minst lika viktiga för mig när jag i tidiga tonår började hänga på Norra Stå, som matchen jag tittade på. Och trots att vi nu är medelålders, lätt trötta sittplatsare är det anmärkningsvärt hur många av oss som startade vårt fotbollsintresse med några formativa år på Råsundas norra betongläktare.

Det fördjupade perspektivet på AIK består utav utdrag ur boken ”När vi kör så kör vi”, som är en mycket detaljerad skildring av AIK och Mikael Stahre under guldåret 2lax9. Jag antar att vi i framtida nummer kommer se andra fördjupande reportage som belyser AIK-fotboll av idag. Jag tycker alltså att innehållet i Tattersall är intressant och bra. Ofta försöker man få en liten knorr också, som när man låter Kurre Hamrin intervjuas av en annan berömd AIK:are - om än från den icke aktiva sidan – Bo Hansson.

Däremot tycker jag att Tattersall skulle anstränga sig lite till i redigeringsstadiet. Jag är medveten om att det finns en charm i det gamla punkfanzinets talspråksmässiga pratighet, men jag tror inte man behöver göra avkall på fanzine-nostalgin genom att rodda lite mer i texterna. Läsvärdheten i intervjuerna med både Kurre Hamrin och gamla klackpersonligheter lider kraftigt av det i princip oredigerade materialet. Det är lite som att läsa ett polisförhör ur en förundersökning: ”Sen var det en grej...jag var ju egentligen hårdrockare...men när det gäller AIK och musik, eller vad som helst...jag började åka, och var nere på någon festival i Blekinge...”

Slutsatsen är: behåll mixen på innehållet, fortsätt publicera sköna och illustrativa bilder, vurma för fanzine-nostalgin, men redigera intervjuerna och korta ned en del texter, så blir det här ett riktigt husmagasin för många inbitna gnagare.

Text: Patrik Sandberg
[100517]

Information om var du köper tidningen hittar du på Tattersalls egna hemsida.