Startsida AIK Läsvärt 2010-11

Recension: Vad för jävla pack e ni

Stockholmsidrottens klackkultur är ämnet i den nya boken "Va för jävla pack e ni". Boken i sin tur är ämne för en recension här på AIK.se. Patrik Sandberg har läst den och ger sin syn på innehållet.

Att recensera en bok om Stockholmsidrottens klackkultur utan att på ett eller annat sätt ta ställning till klackkulturens, ståplatsernas, eller tifokulturens vara eller inte vara är ett synnerligen vanskligt företag. Alla som är intresserade av svensk elitfotboll (och till viss del elithockey) berörs på ett eller annat sätt av det numera 30-40-åriga klackfenomenet (och alla dess avarter). Själv nöjer jag mig med en stilla förhoppning att ansvariga inom svensk elitfotboll verkligen läser den här boken om de vill förhindra det pågående publikfallet och hitta lösningar på den komplexa våldsfrågan som har accentuerats under de senaste årens Stockholmsfotboll. Det skulle inte heller göra någonting om både nyanserade (Johan Esk på DN) och onyanserade (Lasse Anrell på Aftonbladet) krönikörer också tog sig tid att försjunka i den mångfacetterade boken ”Va för jävla pack e ni” innan de skriver sin nästa krönika där supporterproblematiken avhandlas.

Nej, jag försöker här istället bedöma boken ”Va för jävla pack e ni” som det utvidgade, seriösa, och ganska subjektiva reportage den bör betraktas som. Undertiteln är ”Berättelsen om Stockholms fotbollsklackar”. Journalistiken det rör sig om kan väl snarast liknas vid den inbäddade krigsjournalistens, med samma problem kring historieskrivning och personliga minnen kontra faktisk objektivitet. Alla tre författarna – Magnus Hagström, Peter Johansson och Carl Jurell – har spelat mer eller mindre framträdande roller i klackarna och deras främsta källor är förståeligt nog part i målet: en mängd olika klackpersonligheter från AIK, Djurgården och Hammarby. ”Motståndarsidan” i form av etablissemanget och klubbstyrelser lyser helt med sin frånvaro. Med ett mycket viktigt och välplacerat undantag: polisen. Ett av bokens mest nyanserade kapitel är i själva verket en intervju med två ”supporterpoliser” som utifrån sin synvinkel till stora delar bekräftar den klackarnas historieutveckling som resten av boken målar upp.

Sålunda är ”Va för jävla pack e ni” ett försök från klackarna själva att någorlunda nyanserat och mycket detaljerat berätta sin historia från ca 1970 och framåt. Att det inte slutar i ohöljd subjektivism och martyrskap kan vi tacka formen och upplägget för. Det är enkelt och samtidigt genialiskt att låta tre författare skriva om varsin klack för att sedan korsklippa de tre historierna till en sammanhängande kronologisk berättelse, som dessutom styckas i fem distinkta ”miniepoker”: 1970-1980; 1981-1985, etc... AIK, Djurgårdens och Hammarbys historier balanseras mot varandra och vävs sakta till ett sammanhang som i sin tur snyggt länkas till den sportsliga och publika utvecklingen. Reportaget hänger ihop och når stundtals nivåer som kan jämföras med en välskriven Offsideartikel.

Detta beror säkert på att man vågat/varit tvungen att redigera sitt material hårt. Om man läser en intervju med någon gammal klackpersolighet i Carl Jurells fanzine ”Tattersall” och jämför med hur lite av det som flyttats över i ”Va för jävla pack e ni” förstår man att ”less is more” faktiskt stämmer. Språket och texten får en större klarhet och tydlighet av att koncentreras.

När man läst klart boken får man för första gången en heltäckande syn på fotbollsklackarnas utveckling och turbulenta historia i Stockholm – och därmed Sverige eftersom det mesta som hänt Stockholmsklackarna också inträffar långt senare och i mindre skala i andra delar av riket. Om jag kort tecknar utvecklingskurvan skulle den kanske se ut så här:

Inspirerade av engelsk fotboll och tipsextra börjar Hammarbysupportrar sjunga på läktarna under tidigt 70-tal. AIK och Djurgården skapar embryon till sjungande klackar på Johanneshovs ståplatsläktare under den senare delen av decenniet. Våld, skadegörelse och kravaller gör sitt intåg och är omöjliga att förstå utan speglingen av dåtidens punkrörelse. Samma hedonistiska, anarkistiska ungdomsuppror (fanns det någon över 25 i den tidens klackar?). Därefter ett tidigt åttiotal av organisering under namnen Black Army, Blue Saints och Bajen Fans. Fortfarande är det enbart den brittiska läktarkulturen som influerar. Ett slutande 80-tal och begynnande 90-tal där våldet eskalerat, nazistiska tendenser är starka på läktarna och en allmän publikkris utan motstycke är ett faktum (1992 har Allsvenskan ett publiksnitt på 4000). Under 90-talet gör de s.k. ”firmorna” entré. Tack vare italiensk fotboll på TV hämtas influenser från annat håll än England, där för övrigt fotbollen tagit samma väg som den svenska ishockeyn – tvingat bort den oregerliga ståplatspubliken och ersatt den med en kapitalstark medelklass, ”all seaters”.

Under sent 90-tal får Ultras- och tifokulturen sitt genombrott, genom konkurrerande växelspel mellan AIK och Hammarby. Djurgården hämtar sig i takt med stora idrottsliga framgångar under första halvan av 00-talet. Champions League-spel för AIK 1999 och den generella acceptansen för fotbollen som socialt fenomen (värdigt kulturliknande artiklar och tidningar) skapar en publikboom i Allsvenskan som inte har det minsta samband med spelets eller spelarnas kvalité. Fotbollen är lika torftig som under 80-talet men inramningen är strax under europeisk toppklass! Under de senaste åren ser vi en skenande fragmentisering i olika undergrupper och en ökad tendens att supportrarna försöker påverka själva den sportsliga verksamheten i klubbarna, samtidigt som samhälle och media återigen börjar uppmärksamma våldet, som legat på en tämligen konstant nivå under 40 år, men däremot ändrat form ett antal gånger.

Det är ett gediget material som ser dagens ljus i samlad form för första gången. De mönster och strukturer som blir synliga väcker många frågor hos mig. Jag antar att det finns en internationell litteratur som behandlar och beskriver supporter- och klackkulturen i andra länder. Nästa steg skulle ha varit att använt en sådan litteratur för att fördjupa och förtydliga alla de fenomen som är synliga i boken. Men det kanske är en uppgift för framtida författare som i så fall kan använda ”Va för jävla pack e ni” som sitt utgångsmaterial.

Till sist: det finns – framför allt i intervjuerna med tre av dagens klackpersonligheter – utblickar och profetior om den närmaste framtidens utveckling. Svensk klubbfotboll kommer inte inom överskådlig framtid att bli bättre, mer penningstinn eller framstående. Men kommer publikutvecklingen och supporterkulturen också fortsätta på den svagt utförsluttande väg vi sett de senaste åren? Det känns som tre vägar är möjliga: den engelska, den italienska och den tyska.

Den engelska drömmer säkert svenska fotbollsförbundet och klubbstyrelser våta drömmar om: en välmående medelklass betalar höga biljettpriser för sittplatser på moderna arenor med stämning som på en genomsnittlig elitseriematch mellan Modo och Timrå. Den vägen känns inte realistisk eftersom det kapital det kräver aldrig kommer finnas i svensk fotboll.

Den italienska har säkert sina förespråkare inom olika Ultrasfalanger, men kommer troligen att leda klubbfotbollen nedåt i en spiral av våld, hot och marginaliserade åskådargrupper med märkliga krav på äkthet, heder och lojalitet. Italien av idag känns som Sverige eller England under åren kring 1990. Den italienska vägen leder troligen tillbaka till publiksnittet 4000.

Den tyska skulle vara glädjande. Frågan är om det i Sverige är möjligt att kombinera låga biljettpriser, höga publiksiffror, bevarad ståplats- och tifokultur, stora klackar utan alltför mycket bråk och våld utanför arenorna och hyfsat kapitalstarka TV-avtal? Svaret ligger dolt i framtiden. Men om ansvariga läser boken ”Va för jävla pack e ni” med en seriös inställning ökar i alla fall chansen att hitta lösningar för den gordiska knuten fotboll, klackar, stämning, publiksiffror, dionysisk utlevelse och latent våld.

Text: Patrik Sandberg
[101013]