AIK:s första förlust mot Djurgårdens IF på sju år kom efter ett rejält bottennapp. 0-3 var smickrande siffror för de svartgula, som efter en bra inledning tappade allt. Bara AIK-publiken höll ställningarna matchen ut.
Bäst bland AIK:are på Råsunda denna kväll var publiken. Innan match bjöds på ett imponerande tifo som förvandlade norra läktaren och delar av långsidorna till ett svartgult hav. Vilken vacker syn. Om möjligt ännu mer imponerande var den avslutande kvarten då publiken trots 0-3 och uselt spel tog ton och skapade en fantastisk inramning som om AIK i själva verket hade vunnit sin största derbyseger någonsin.
- Fantastiskt! Det värsta jag varit med om, säger assisterande tränare Pär Millqvist som dock inte hade mycket beröm att dela ut vad gäller det som inträffade på plan.
Om själva matchen kan konstateras att 0-3 var smickrande siffror för AIK. Hade det inte varit för bäste AIK:aren på plan - Daniel Anderssons målställning - hade förlusten sannolikt blivit betydligt större. Tre gånger stod stolpe eller ribba i vägen för gästernas avslutningar och vid ytterligare ett antal tillfällen var det nära nya baklängesmål.
AIK öppnade matchen godkänt, även om felpassningarna från båda lagen var väl många, men när Dif tog ledningen efter en kvart föll Gnaget ihop helt och bortsett från några enstaka försök var matchen Djurgårdens.
Om det var gästerna som var ovanligt bra eller AIK som svarade för en rejäl djupdykning finns det säkert åsikter om, men helt klart var att Gnagets nya laguppställning inte lyckades. 28 334 åskådare på Råsunda kunde lätt konstatera att AIK inte tål hur många skador och avstängningar som helst. Inte mot lag som spelar så bra fotboll som Djurgården. Å andra sidan var det inga duvungar som ersatte de skadade och avstängda, så nog skulle de våra klara av att stå upp bättre än vad som blev fallet.
Förlusten var den första mot Djurgården sedan hösten 1995. Det får gärna dröja minst sju år till nästa gång...