Djurgårdens IF hade tagit kontakt med Yngve men de var enbart intresserade av Yngve, inte av Börje Leback. När då Bruno Nyberg i AIK meddelade att AIK ville ha båda bröderna så var valet självklart. Vintern 1971 började träningen i AIK och Börje minns, mer än 35 år senare, första tiden i AIK.
- Det var ett drömläge att komma till AIK. Flera av de gamla spelarna hade slutat och jag kände att jag kunde ta en plats på mittfältet. Jag var långt efter konditionsmässigt men jag hade ett bra skott och bolltekniskt hängde jag bra med. Så småningom fick jag upp flåset, det var nästan bara konditionsträning första vintern, och jag lyssnade mycket på de äldre spelarna. Speciellt Owe Ohlsson var en bra förebild. Vi hade också en styrka genom att vi visste precis hur den andre spelade. Jag visste hur Yngve sprang och hur han ville ha bollen.
Börje gick in direkt som ordinarie på mittältet i AIK:s allsvenska startelva. En plats som han, förutom vid de tillfällen han var skadad eller placerad som innerback, skulle hålla i åtta år. Debutmatchen spelades mot Åtvidabergs FF i april 1971, en match som slutade 0-0, och förutom bröderna Leback fanns en annan allsvensk debutant på planen, Ralf Edström i Åtvidaberg. I matchen efter, borta mot Örebro, blev det succé. AIK vann med 3-1 och Börje gjorde de två första målen. Vi klipper från Dagens Nyheter, dagen efter matchen:
"Börje Leback sköt i första halvlekens sista sekunder mycket psykologiskt 1-0 till AIK på ett skott från ca 25 meters håll. Det kom sedan Örebro haft åtskilliga chanser att ta ledningen.
- Jag visste inte om jag skulle passa eller skjuta direkt, säger Börje. Men jag hade tid att ladda och fick i väg ett höjdskott. Det blev en sådan där lurig boll som droppade starkt nedåt just vid Örebromålet, där vinden tog den.
2-0 kom efter 67 minuter. Yngve Leback drog upp ett snyggt anfall på vänsterkanten. ÖSK:s Pajen Jonsson måste hårdtackla Yngve så fränt att han gick i däck. Utmärkte domaren Curt Liedberg pekade obevekligt på straffpunkten.
- Jag var utsedd som straffläggare, säger Börje Leback. Landslagsmålvakten Sven-Gunnar Larsson ropade till mig att nu har du din första chans att avgöra en allsvensk match. OK, svarade jag och satte bollen i krysset. Sånt känns härligt."
Börje beskriver straffmålet, och Sven-Gunnars kommentar före straffen, på exakt samma sätt när han berättar om målet 2006.
- Jag var straffläggare redan i Älvsjö och jag tränade mycket straffar. Jag brukade avsluta varje träningspass med att slå några straffar.
Börje Leback var, förutom 1972, 1977 och när han var skadad, AIK:s ordinarie straffläggare. Han sköt totalt 13 allsvenska straffar och missade bara en. Med det är han en av tidernas bästa straffskyttar i AIK. Bara Börje Leander och "Pära" Kaufeldt har gjort fler allsvenska straffmål i AIK. Börjes enda miss kom mot Landskrona BoIS 1975 och Börje har förklaringen till missen:
- Vi hade en ny tränare då, Keith Spurgeon. Han var lite speciell och bland annat började han instruera mig hur jag skulle skjuta straffar. Jag hade ju skjutit straffar i tio år och aldrig missat någon. Men nu skulle jag ändra på ansatsen och annat och det där bidrog till att jag missade mot Landskrona.
Men innan Spurgeon kom till AIK hade Börje varit med om några fantastiska år. 1972 var AIK och Åtvidaberg Sveriges bästa lag och Åtvid vann Allsvenskan bara en poäng före AIK. Det var i hemmamatchen mot Öster, 2-3 och AIK:s enda förlust under hela året, i september som AIK förlorade guldkampen.
- Vår ordinarie målvakt Ronny Gustafsson var skadad och så ringde vår reservmålvakt Leif Karlsson sig sjuk på matchdagen. Vi fick ställa en junior i målet, Michael Kanslätt, och han kunde inte göra så mycket åt målen. Men det påverkade vårt spel, vi blev mer försiktiga och defensiva, och kunde inte spela ut som vi hade gjort tidigare under året.
- Annars var 1972 ett fantastiskt år. Vi var en lagmaskin där alla jobbade för varandra. Vi levde tätt ihop, vi trivdes tillsammans från styrelsen till varenda spelare i laget. Vi hade roligt helt enkelt.
Just detta att trivseln och lagandan var en viktig faktor för AIK:s framgångar 1972 är det många av Börjes lagkamrater som intygar. Och det är många av lagkamraterna som vittnar om att just Börje och Yngve Leback var de viktigaste bakom denna trivsel och laganda. Jim Nildén, lagkamrat med Börje 1971 och sedan med i ledarstaben, säger att "både Börje och Yngve var oerhört populära, Börje var mer ledare än Yngve". Börjes tvillingbror Yngve säger att "Börje är mer utåtriktad". Börje igen:
- När vi kom till AIK undrade vi var alla tog vägen. När träningarna tog slut dröjde det inte många minuter förrän alla hade stuckit hem till sitt. Vi var ju vana från Älvsjö att man umgicks tillsammans efter träningarna. Men så småningom började vi få in det där i AIK också. Vi gick ut på stan och tog någon öl, defintivt inte kröka till, men vi umgicks och hade roligt.
1972 var också året då Börje Leback gjorde sitt livs mål. Det var i bortamatchen mot Öster, ett Öster med landslagsmålvakten Göran Hagberg i mål som på de fyra första matcherna inte hade släppt in ett mål. Stellan Kvärre i Dagens Nyheter skrev:
"23-årige Börje Leback sköt på torsdagen AIK till allsvensk serietopp. Och som han sköt. Från 25 meters håll dundrade han med vänstern på en rökare som tycktes gå rakt på Östermålvakten Göran Hagberg. Men så ändrade bollen plötsligt riktning och en förvånad Hagberg kunde konstatera att hans riksbekanta nolla var spräckt. Efter 397 minuters spel hade Östermålvakten tvingats kapitulera för första gången i årets allsvenska."
Börje berättar själv 34 år efter målet:
- Det var ett drömmål, ett sådant mål man gör en gång i livet. Jag drev bollen från mittlinjen, hade ingen att spela, så jag sköt i stället. Och fick på en drömträff. Göran Hagberg i målet hann inte röra sig.
Bland de bästa svenska fotbollsspelarna genom tiderna - som aldrig spelat i A-landslaget
Börje Leback var med på några landslagsläger och han satt på bänken vid två A-landskamper. Men han fick aldrig göra någon A-landskamp. 2005 blev han av SFS (Sveriges Fotbollshistoriker och Statistiker) rankad på delad tredje plats av alla svenska fotbollsspelare som aldrig spelat en A-landskamp. Före sig hade han bara Rolf Zetterlund och Gunnar "Säffle" Andersson.
Börje fick heller aldrig vinna någon stor titel med AIK. Men han var nära. Våren 1976 gick AIK till cupfinal efter seger mot regerande svenska mästarna Malmö FF i semifinalen. Börje gjorde där ett mål, på straff, när AIK vann med 2-1. Men lagom till cupfinalen blev Börje skadad och kunde inte vara med.
Nära var han också, flera gånger, att få DN-pokalen, utmärkelsen som bäste spelare i tvillingderbyna mellan AIK och Djurgården.
- Matcherna mot Djurgården var kanske de allra roligaste. Mycket folk på läktarna och vi vann för det mesta. 4-0-matchen 1973, när vi ledde med 2-0 efter ett par minuter, glömmer jag aldrig.
Börje spelade totalt tolv allsvenska derbyn mot Djurgården. AIK vann sju, två slutade oavgjorda och bara tre vanns av Djurgården.
Brutna ben - både 1975 och 1976
Börje Lebacks bästa år var 1971-75. Hösten 1975 började motgångarna. I en match mot Hammarby (21 augusti 1975) överfölls Börje bara sekunder efter avspark av Hammarbys Reidar Sjölund och slogs knock-out med en armbåge i ansiktet. Okbenet gick av och medan Börje låg utslagen på gräset gick Hammarby till anfall och gjorde matchens enda mål. När han sedan som bäst behövdes på planen, när AIK fick en straff i slutet av matchen, låg Börje på Karolinska sjukhusets röntgenavdelning. Björn Lundberg, straffvikarien, missade straffen. Yngve Leback sade direkt efter matchen att "det var rena överfallet, ingen tvekan om att Sjölunds grej var medveten, det här glömmer jag aldrig". Börje har en liknande uppfattning, trots att känslorna har hunnit svalkas i 31 år.
- Hammarby centrade och jag rusade fram. Från sidan kommer en armbåge och jag stupar direkt. Okbenet var av och jag såg två bollar, två domare, två av allting. En olycka kan inte gå till på det sättet. Det var ett rent överfall. Efter matchen uppmanades jag av Torsten Adenby (djurgårdare) att polisanmäla överfallet. Han satt på läktaren och såg det hela.
Reidar Sjölund gjorde bara fem allsvenska matcher i sin karriär. Det enda fotbollssverige minns av honom är att det var han som brutalt överföll och bröt okbenet på Börje Leback.
Våren 1976 började ännu olyckligare för Börje. Efter tio minuter i bortamatchen mot Örgryte sprang Börje ihop med hemmalagets mittfältare Stefan Allbäck, Stefans höftben träffade rakt på Börjes smalben. Båda benpiporna i vänster underben gick av. Smällen lät som ett pistolskott och hördes ända upp på läktarna. Det tog nästan ett år innan Börje var tillbaka på fotbollsplanerna. Den här gången var det dock en olycka. Allbäck var själv gråtfärdig efter olyckan och Börje, när han låg på båren och skulle bäras ut, kallade till sig Allbäck och sade att "det här är inte ditt fel, en ren olyckshändelse".
- Visst var det en olyckshändelse, säger Börje 2006. Jag vände upp, slår en tunnel och sätter ned vänster fot samtidigt som Allbäck glidtacklar. Jag hade hela tyngden på vänsterbenet när hans höft träffade smalbenet.
- Vår läkare Andris Kreisbergs gjorde ett fantastiskt bra jobb och jag har i dag inga men av skadan.
Börje kom tillbaka 1977 och spelade då ofta innerback, tills Sven Dahlkvist flyttades ner på den platsen. Men varken 1977 eller 1978 blev något av Börjes bästa år. Dels hade skadeuppehållet hela 1976 säkert gjort sitt till men framför allt plågades Börjes dotter svårt av sjukdom. Han ägnade det mesta av sin tid och kraft åt sin sjuka dotter och fotbollen blev inte lika viktig. Flera etablerade spelare lämnade också AIK under de här åren och AIK var på väg utför. 1977 hängde AIK med ett nödrop kvar i Allsvenskan och AIK:s sjunde plats 1978 var mycket smickrande med hänsyn till det spel som presterades. Börje sade då att "görs inget kommer AIK åka ur".
Varken Börje eller Yngve Leback fick något nytt kontrakt 1979, och AIK åkte ur Allsvenskan. Avskedet blev bittert men efter den tråkiga avslutningen i AIK har båda blivit väl omhändertagna av AIK. Sedan många år är Börje ordförande i AIK-ringen, den samling av gamla AIK-spelare som brukar träffas en gång i månaden.
- Jag lärde känna Gurra Sjöberg den gamle AIK-målvakten, och under Gurras sista år fick jag hans medlemsring i AIK-ringen. "Den ska du ha", sade Gurra. Då kände jag mig stolt.
Börje Leback var den hårt jobbande, lojale lagspelaren som hatade att förlora. Tillsammans med tvillingbrorsan Yngve var de ett radarpar som i början av 1970-talet var en av de viktigaste orsakerna till att AIK lyftes från att vara ett mediokert bottenlag till att bli ett av Allsvenskans absolut bästa lag. Efter AIK-tiden spelade Börje några år i Vasalunds IF, som inte var alltför långt bort från att gå upp i Allsvenskan. Han har sedan verkat som tränare i Älvsjö AIK, först för A-laget och sedan för de pojklag där hans söner har spelat.
Tvillingbröderna var, och är, förvillande lika varandra och känner man dom inte närmare är det lätt att ta fel. Det händer fortfarande att Börje träffar på personer som "känner honom" innan de kommer på att det är "fel" Leback de pratar med. Men medan det finns mängder med historier om hur Yngve har lättat upp stämningen i olika situationer har vi haft svårare att hitta sådana historier om Börje.
- Jag tog mer ansvar som kapten och då kunde man inte hålla på som Yngve, menar Börje med glimten i ögat.
Börje följer fortfarande AIK på nära håll. Han ser de flesta hemmamatcher och även en och annan bortamatch. Och han ser positivt på AIK:s framtid.
- AIK utvecklas bra, med bra tränare och kontinuitet på ledarsidan. Se till att spelarna har roligt och att det är kvalitet på träningspassen. Bättre att träna mindre med bra kvalitet än att jaga antal träningspass.
Ha roligt var något som Börje för det mesta hade när han spelade. Och roligt hade vi som hade förmånen att följa Börje och AIK på fotbollsplanerna under 1970-talet.
Text: Anders Johrén (2006)
|