Torbjörn Jonsson växte upp i Ytterhogdal (för övrigt samma ort som Tord Grip kommer från) och var förutom en duktig fotbollsspelare också en talangfull skidåkare. Skidåkningen, och även fotbollen, fick dock stå tillbaka några år i början av 1950-talet då Torbjörn bland annat gjorde militärtjänst i Östersund.
Tillbaka till storstaden 1953 började Torbjörn spela i Hagalunds IS. Ett imponerande division 3-spel (vilket motsvarar division 2 i början av 2000-talet) ledde till att grannen AIK värvade Torbjörn inför 1959 års säsong. Men till en början blev det endast reservlagsspel och först 1960 tog Torbjörn Jonsson en plats i A-laget. Från början av juni blev Torbjörn Jonsson AIK:s ordinarie centerhalv sedan 1950-talets klippa på centerhalvposten, Lennart Carlsson, tackat för sig.
AIK hade börjat 1960 på ett minst sagt dåligt sätt med endast tre poäng på sju matcher och nedflyttningsspöket fanns i farlig närhet av AIK. Och i Torbjörns första match gick det inte bättre, 0-1 mot IFK Malmö. Men därefter tätade Torbjörn AIK:s bakre led och på de sista 14 matcherna tog AIK 18 poäng och grejade nytt allsvenskt kontrakt. Speciellt hemmamatchen mot Malmö FF går till historien, en match som AIK vann med 7-1 (AIK:s största seger någonsin mot Malmö FF). Men det Torbjörn minns allra mest och bäst från AIK-tiden är den Afrika-turné AIK gjorde till Kenya (med bland annat safari) och Sudan.
Torbjörn Jonsson spelade alltid centerhalv. Han var inte så teknisk men han var stark, spänstig och hade ett bra huvudspel. Han var en utpräglad defensivspelare. Våren 1961, när han skulle försvara sin plats i AIK:s förstaelva, vänskapsspelade AIK på grus när Torbjörn fick en svår knäskada (spräckt ledkapsel). Samtidigt tog Lennart Hemming den vakanta centerhalvplatsen och Torbjörn, nästan 30 år gammal, vände tillbaka till Hagalund. 1963 gick så korsbandet i ena knäet av och Torbjörn Jonssons fotbollskarriär var definitivt över.