- Det var en härlig tid i AIK, minns Kalle snart 28 år efter övergången. Det var bra stämning, trevligt lag att komma till. Vi gjorde en bra försäsong, vann nästan alla matcher, men vi var nog ändå inte tillräckligt samspelta när allvaret började. Vi var många nya spelare i laget.
Kalle Berg fick göra två allsvenska inhopp våren 1979, dels i premiären mot Elfsborg ("en tråkig match i regndis", enligt Kalle) och dels hemma mot Halmstad utan att Kalle satte någon större prägel på matcherna. Men från augusti 1979 blev Kalle ordinarie som innerback i AIK:s illa åtgångna allsvenska lag. Inför matchen mot Halmia 12 augusti låg AIK på näst sista plats men på de tio följande matcherna, samtliga med Kalle Berg i AIK:s laguppställning, vann AIK tre matcher, spelade oavgjort i tre och förlorade fyra. Resultatmässigt var det den skrala våren som orsakade AIK:s slutliga degradering men ändå är det en match bland höstens tio matcher som Kalle Berg medverkade i som i praktiken beseglade AIK:s öde. Matchen borta mot Kalmar. Kalle berättar vad som hände:
- Vi hade vänt 0-2 till 3-2 och tycktes ha kontroll på matchen. Då kommer Thomas Sunesson med dobbarna före rakt in i vår målvakt Ulf Jakobsson som får näsbenet krossat, utan att det ens blev en varning. Vi fick ställa en utespelare i mål, Ola Rydstrand, samtidigt som Ove Rübsamen blev utvisad efter två varningar. Vi släppte in två billiga mål och förlorade matchen.
- Vi hade oflyt i många matcher, även om förlusten mot Kalmar var värst. Men vi fick heller aldrig fart på måltillverkningen och vi hade en riktigt trög start. Men jag har inte analyserat närmare varför det gick så illa.
Under division 2-året 1980 spelade Kalle i reservlaget (där han var kapten) och fem gånger i A-lagets division 2-matchande under sommaren. Han gjorde också sitt enda tävlingsmål, i Svenska Cupen, i en match mot Brommapojkarna som AIK vann med 6-0. Närmast ett allsvenskt mål kom han mot Norrköping i september 1979 då han drev bollen från eget straffområde ända upp till Norrköpings straffområde där han fick ett skottläge men valde att passa Ove Rübsamen som i fritt läge missade.
Kalle Berg blev aldrig riktigt etablerad i AIK:s A-lag och han lämnade klubben efter två säsonger. Han fortsatte i Enebyberg och Danderyd och kompletterade de divisioner han tidigare hade saknat. I sin första sejour i Danderyds SK spelade han i gamla division 7 och 6 (gick upp från båda divisionerna) och senare i Vasalunds IF spelade han i division 4, 3 och 2 (varav han var med om att gå upp från division 4 och 3). I AIK spelade han i Allvenskan och var med om att gå upp från division 2. I sin nästa sejour i Danderyd vann han gamla division 5. Därmed är Kalle Berg bara en av ett fåtal allsvenska AIK:are som har spelat i alla serier från Allsvenskan till och med division 7. Han har dessutom gått upp från alla serier man kan gå upp från. Förutom Kalle är det bara Gunnar Johansson, Stig Nilsson, Bosse Petersson och Åke Andersson (född 1947) som har ett liknande facit.
Kalle Berg verkar vara nöjd med det han åstadkommit på fotbollsplanerna. Det är egentligen bara en sak som han ångrar:
- Jag skulle ha gått mycket tidigare till AIK. Jag var 26 år när jag kom till AIK och först då började jag träna rationellt.
Kalle Berg var snabb och tuff, placeringssäker, hade blick för spelet och gav aldrig upp. Kanske saknade han både självförtroende och teknik för att bli riktigt etablerad i Allsvenskan. Kalle hade också turen att undgå allvarligare skador även om han ett tag hade problem med ett knä. Parallellt med fotbollen spelade han länge ishockey i Danderyds division 2-lag (till och med 1975). Efter den aktiva karriären har Kalle satsat på familjen och den civila karriären. Kalle följer sedan några år AIK:s matcher på nära håll, han har årskort på "Bästa Plats" på östra övre läktaren, och han tror på AIK:s framtid för laget som åtminstone 2006 spelar "Sveriges roligaste fotboll".
Text: Anders Johrén (2006)
|