1900-talets första SM bestod av en enda match - finalen. Stockholms och Göteborgs bästa lag möttes och dessa var AIK och Örgryte IS. Göteborgarna hade vunnit samtliga tidigare SM (1896-99) och två år tidigare komfortabelt finalbesegrat AIK med 3-0.
Den här gången spelades finalen på Lindarängen i Stockholm och AIK var ett betyligt tuffare motstånd denna gång jämfört med 1898.
Första halvlek slutade mållös, åtminstone i de officiella handlingarna. Örgryte hävdade ett mål efter ungefär tio minuter. Av en protest som göteborgarna senare lämnade in kan man tyda att domaren ansåg att målet var korrekt, vilket även Örgrytes kontrollant tyckte. Däremot vägrade AIK:s kontrollant godkänna att bollen varit över mållinjen och därför blev det inget av den fullträffen.
Matchen spelades i två halvlekar på vardera 30 minuter och i den 51:a minuten, det vill säga nio minuter från slutet, gjorde AIK:s lagkapten Gunnar Franzén matchens enda mål. Tydligen krävdes viss uppoffring för att få bollen i mål för Gunnar skadade sig och tvingades utgå. AIK avslutade matchen med reducerat manskap men höll undan.
Följande referat finns att läsa i tidningen "Nordiskt Idrottslif":
”Det var ett hurtigt spel, och båda lagen hade det hett om öronen hela tiden. Svårt att säga, hvilket lag, som spelade bäst. Ö.I.S:s lag föreföll att ej vara tillräckligt samspeladt, också tycktes deras backs och halfbacks vara klena. Deremot voro A.I.K:s backs mycket goda, hvilket gjorde att Ö.I.S:s drifvare (forwards) hade rätt svårt motstånd vid A.I.K:s mål. Första halfva tiden ändandes utan att något mål gjordes.”
”I andra halfva tiden, vid pass 9 minuter för tid, gjorde A.I.K. ett mål, ett mål som dock kostade dem deras kapten. Han råkade nämligen blifva så svårt sparkad, att han måste utgå ur spelet. Under tiden, som var qvar, gjordes emellertid intet nytt mål, utan stod vid tidens slut spelet sålunda: A.I.K. ett mål mot 0.”
Efter matchen lämnade Örgryte, med anledning av första halvleks underkända mål, in en protest till arrangören Svenska Idrottsförbundet. Den avslogs emellertid och AIK hade därmed för första gången någonsin vunnit SM-guld i fotboll.
Text: Tommy Bäckman
Nedan följer en längre artikel om samma match:
AIK:s första SM-guld
Den 29 juli 1900 vann AIK SM-guld i fotboll för första gången. Ett lag bestående av spjutkastare, stafettlöpare, konståkare och styrelsemedlemmar tog hem titeln efter en historisk men också kontroversiell seger över Örgryte IS.
Den officiella SM-tävlingen bestod av blott en match - finalen - men historien kring AIK:s första mästare är långt mer omfattande än så.
AIK kring sekelskiftet var en liten klubb. Inte i förhållande till andra dåtida svenska klubbar, men väl i jämförelse med dagens AIK. Medlemsantalet hade precis överstigit 100 personer och inför verksamhetsåret visade kassan en balans på 12,25 kronor.
Friidrott var den stora sporten i AIK. Sigfrid Stenberg hade två år tidigare, sommaren 1898, tagit hem klubbens första SM-guld när han vann 5.000 meter gång på tiden 27.00,4. AIK hade under de nio år som passerat sedan bildandet 1891 även tävlat i brottning, tyngdlyftning, cykel, konståkning, simning, sparkstöttong, hastighetsåkning på skridskor och skytte. Dessutom fanns ett fotbollslag.
Det var mästaren i gång, ”Sigge” Stenberg, som drog igång bollsparkandet i AIK 1896. Det var 38 år innan Kurre Hamrin föddes, fem år innan ”Putte” Kock kom till världen. 1910-talets AIK-profil Helge ”Ekis” Ekroth var bara fyra år. Ishockey fanns det ingen som hört talas om.
Samtidigt som AIK började sina fotbollsövningar på Ladugårdsgärdet avgjordes det första svenska mästerskapet. Fotbolls-SM var under de första åren en del av det på den tiden mer populära friidrotts-SM. De fem första åren (1896-1900) bestod SM-tävlingen av en enda match - finalen. 1896 vann Örgryte IS med 3-0 mot ett annat göteborgslag, Idrottens Vänner. Året efter kom bara två av fyra anmälda lag till spel och Örgryte besegrade sitt eget andralag med 1-0 i finalen.
1898 avgjordes SM-tävlingarna i friidrott på Ladugårdsgärdet i Stockholm och man beslöt att fotbollsfinalen skulle spelas mellan Göteborgs och Stockholms bästa lag. Således möttes ÖIS och AIK. Göteborgarna var bättre än gnagarna och vann med 3-0.
1800-talets sista mästerskap spelades mellan Örgryte och Göteborgs FF. ÖIS tog hem sitt fjärde guld av lika många möjliga efter 4-0.
1900 var Lindarängen platsen för de svenska mästerskapen i friidrott, således också för samma mästerskap i fotboll. På nytt bestämdes att SM-finalen skulle spelas mellan de båda städernas respektive främsta fotbollslag.
Fyrfaldiga och hittills enda mästarna Örgryte var givet som representant för Sveriges andra stad.
Något officiellt SM-kval finns inte dokumenterat i historieböckerna. Däremot spelades ”Stockholms idrottsförbunds fotbollstävlingar” på Ladugårdsgärdet den 22 juli - en vecka före SM-finalen. Fyra lag deltog. Djurgårdens IF besegrade IF Swithiod med 1-0 och AIK slog IK Svea med 2-0. Finalen mellan de båda bittra rivalerna slutade 0-0 och förblev mållös efter två förlängningskvartar och ytterligare en förlängning på tio minuter. Inget av lagen ville därefter fortsätta spela, inte ens en annan dag, och överlät till förbundsstyrelsen att fälla utslag.
Tidigare under året hade AIK och Djurgården drabbat samman vid tre tillfällen med två 2-1-segrar för AIK och ett oavgjort resultat som facit. Det kan förklara varför AIK utsågs till finalmotståndare till ÖIS (Sedan var det sannolikt inte till AIK:s nackdel att Sigfrid Stenberg var ordförande både i AIK och Stockholms Idrottsförbund.)
Mästarlaget 1900 var en välmeriterad samling. På den tiden var det regel snarare än undantag att klubbens medlemmar tävlade i fler än bara en idrott(sgren). Faktum är att tre av spelarna kom till start som nykorade svenska mästare efter att ha sprungit hem SM-tecknet på stafetten 4x100 meter samma dag.
En av stafettmästarna var Gunnar Stenberg. Han tävlade för AIK även i kulstötning, höjd- och längdhopp, tresteg, 100 meter och 110 meter häck. Han satt dessutom i styrelsen och var initiativtagare till AIK:s konståkning, i vilken han själv var aktiv. Inte illa för en ”halvback”.
De båda andra stafettmästarna var Herman ”Java” Juhlin och Fritz Carlsson. Java var även skridskoåkare och blev ett par år senare klubbens kassör, 1908 ordförande i Svenska Fotbollförbundet och mångårig "speaker" bland annat under OS i Stockholm 1912.
Fritz Carlsson, senare Carling i efternamn, är den i laget som lämnat det tydligaste spåret efter sig. Inte för att han vann SM-guld i stafetten (4x100 m) såväl 1900, 1901, 1905 som 1906, inte heller för att han var med om att sätta inofficiellt världsrekord i samma gren 1906 eller för att han var kassör och vice ordförande eller att han hoppade längd och sprang 100 meter eller att han redan 1892 antecknades som vinnare på 5.000 meter gång. Herr Carlssons största bidrag till klubben var skapandet av det nuvarande klubbemblemet. Just det, Fritz Carlsson ritade den vackra sköld som 1898 valdes till nytt klubbemblem och som vi AIK:are gärna kallar ”världens vackraste”.
Målvakten Edvin Sandberg är en annan gnagare som tjänade sin klubb under lång tid, bland annat som sekreterare, kassör och skridskoåkare. Han var verksam i Svenska Fotbollförbundet (som bildades fyra år efter AIK:s SM-guld 1900) och ansågs av den legendariske AIK-ledaren Birger Nilsson som en av ”AIK-stilens” främsta förkämpar.
Som sista exempel på de mångsidiga spelarna har vi David Jahrl. Han vann fotbolls-SM både 1900 och 1901 och lyckades 1902 ta hem fyra SM-guld när han vann samtliga skridskomästerskapens distanser (500 m, 1.500 m, 5.000 m och sammanlagt).
Någon anläggning som dagens på Karlberg fanns naturligtvis inte till spelarnas förfogande. Men å andra sidan var det inte samma dos av träning då som nu.
Eftersom de flesta spelarna arbetade omkring Gustav Adolfs Torg samlades de nästan dagligen på kaféet Lilla Rosenbad vid Fredsgatan. Där planerade man träning och diskuterade fotboll.
Träningarna ägde rum på Ladugårdsgärdet och till dessa fick spelarna varje gång släpa med sig målställningar och annat som behövdes för att öva boll.
SM-finalen på Lindarängen började klockan halv sju på kvällen och spelades i två halvlekar om 30 minuter vardera. Omkring 200 åskådare fanns på plats för att följa tidernas femte final. Örgryte hade vunnit samtliga tidigare mästerskap och förväntades väl ta hem titeln även detta år.
Båda lagen spelade enligt en 2-3-5-uppställning, vilket var det enda som användes på den tiden. Det var den engelska klubben Preston North End som under 1880-talet introducerade 2-3-5-uppställningen och när svenskar började spela boll var det systemet etablerat i fotbollsvärlden. Inte förrän under 1920-talet blev det ändring i leden då Arsenals manager Herbert Chapman lanserade den något mer defensiva 3-2-5-uppställningen. Dagens populära 4-4-2 uppfanns först på 1960-talet.
Edvin Sandberg var som nämnts AIK:s målvakt i finalen mot Örgryte. Skridskokungen David Jahrl och Karl G Andersson bildade backpar medan trio Hugo Berg, Fritz Carlsson och Gunnar Stenberg var ”halfbacks”. På topp fanns bröderna Oscar och Knut Norgren, bröderna Gustaf och Herman Juhlin samt lagkapten Gunnar Franzén.
Det fanns gott om bröder i klubben, bland annat fanns en tredje herr Juhlin med förnamnet Elis. Han var kanske den största av de tre även om han inte spelade boll.
När AIK och ÖIS möttes i finalen två år tidigare beskrevs Göteborgarna som de klart starkare och därför överlägsna. Nu hade gnagarna tydligen växt till sig. Så här beskrivs första halvlek i tidningen nordiskt Idrottslif:
”Det var ett hurtigt spel, och båda lagen hade det hett om öronen hela tiden. Svårt att säga, hvilket lag, som spelade bäst. Ö.I.S:s lag föreföll att ej vara tillräckligt samspeladt, också tycktes deras backs och halfbacks vara klena. Deremot voro A.I.K:s backs mycket goda, hvilket gjorde att Ö.I.S:s drifvare (forwards) hade rätt svårt motstånd vid A.I.K:s mål. Första halfva tiden ändandes utan att något mål gjordes.”
Mållöst i halvtid alltså. Åtminstone enligt de officiella handlingarna. Göteborgarna ansåg sig däremot bestulet på ett mål som skulle ha gjorts efter cirka tio minuters spel. Men mer om det senare. Över till andra halvlek:
”I andra halfva tiden, vid pass 9 minuter för tid, gjorde A.I.K. ett mål, ett mål som dock kostade dem deras kapten. Han råkade nämligen blifva så svårt sparkad, att han måste utgå ur spelet. Under tiden, som var qvar, gjordes emellertid intet nytt mål, utan stod vid tidens slut spelet sålunda: A.I.K. ett mål mot 0.”
AIK gjorde alltså segermålet med nio minuter kvar (i 51:a minuten av totalt 60) och slutförde matchen med tio man sedan lagkaptenen och målskytten Gunnar Franzén skadats.
Därmed blev AIK 1900-talets första svenska mästare och dessutom första laget att besegra Örgryte i SM-sammanhang.
Men Göteborgarna var måttligt förtjusta i sättet på vilket AIK vunnit. Det var det underkända målet man ville få godkänt. Så efter matchen lämnade ÖIS in en protest till arrangören, Svenska Idrottsförbundet. Örgrytes ordförande Wilhelm Friberg skrev:
”I anledning af att det mål vi efter c:a 10 min. spel vunno i täflan mot Allm. Idrottsklubben, under första halfleken, vid dagens mästerskapstäflan, ej af nämnda klubb synes blifvit godkänt, trots vår kontrollants bestämda utlåtande att så var, hvilket äfven af skiljedomaren godkändes, få vi vädja till förbundsstyrelsen, att denna, som satts att vaka öfver att den rätt vi i denna täflan fordra, nemligen erkännande af att hafva vunnit en ”goal” ty § 4 säger tydligt - - - ”När bollen passerar målet, antingen på marken eller i luften, anses den vara ur spelet” - - - hvilket här var fallte. Att ett mål ansågs vara taget bevisas ytterligare deraf att vi ej erhöllo den frispark vi skulle haft om den, som med handen slog in bollen på planen, efter den stidsat utom målgränsen, ty denne var ej målvakt. Att afspark från midten ej egde rum berodde på att det hotade blifva inblandning af motspelarne och åskådarne, hvilken lätt kunde urartat till formligt uppträde, hvilka vi ej kunde taga på vårt ansvar, då våra spelare i så fall ej varit i stånd att kunna försvara sig. För detta senare antagande hafva vi ju en grund i hvad som förut passerat vid fotbollstäflingar i Stockholm.
I hopp om att förbundsstyrelsen tillerkänner oss vår rätt, så att vi och dess öfriga sällskap kunna mötas å skilda platser i vårt land, i förlitande på att dess regler alltid gälla, lägga vi vår sak i Edra händer och teckna
Med utmärkt högaktning
På Örgryte Idrott-sällskaps vägnar
Wilhelm Friberg
Ordf.”
Svenska Idrottsförbundet avslog begäran om godkänt mål och omspel på neutral plan, trots att det verkar som om det var AIK:s egen kontrollant som vägrade godkänna målet och att det därför aldrig bokfördes. Av Örgrytes skrivelse att döma fanns det redan på den tiden åsikter om Stockholmspublikens förmåga att uppträda så som man inte bör.
Så gick det till när AIK vann sitt första SM i fotboll. Sex av spelarna var med att försvara titeln även nästa år. Sedan försvann de i rask takt och ersattes av mer renodlade bollspelare.
AIK:s svenska mästare 1900
Edvin Sandborg
Målvakt. SM-guld i fotboll 1900.
Karl G Andersson
Back. SM-guld i fotboll 1900, 1901.
David Jahrl
Back. SM-guld i fotboll 1900, 1901. Fyra SM-guld i skridskor 1902 (500m, 1500m, 5000m och sammanlagt).
Hugo Berg
Mittfältare. SM-guld i fotboll 1900.
Fritz Carlsson (Carling)
Mittfältare. SM-guld i fotboll 1900. SM-guld på 4x100 meter häck 1900, 1901, 1905, 1906.
Gunnar Stenberg
Mittfältare. SM-guld i fotboll 1900. SM-guld på 4x100 meter häck 1900, 1901.
Gustaf Juhlin
Anfallare. SM-guld i fotboll 1900.
Herman ”Java” Juhlin
Anfallare. SM-guld i fotboll 1900, 1901. SM-guld på 4x100 meter häck 1900, 1901.
Gunnar Franzén
Anfallare. SM-guld i fotboll 1900, 1901.
Oscar Norgren
Anfallare. SM-guld i fotboll 1900, 1901.
Knut Norgren
Anfallare. SM-guld i fotboll 1900, 1901.
Text: Tommy Bäckman
|
Visa matchrapport
Dölj matchrapport
ÖIS Bortdömt mål (bedömd som ej i mål) 
Slut på Första halvlek/perioden
AIK 1-0 Spelmål 
