1936 spelade IFK Lidingös juniorlag mot AIK:s och AIK-ledaren Herman Carlsson upptäckte Lidingös målvakt Ture Olander. Ture kunde förstås inte motstå frestelsen att gå över till AIK, hans favoritlag, så från 1936 spelade Ture först i AIK:s juniorlag och sedan i B- och A-laget. I början var det inga problem, Ture stod i AIK:s juniormål men så småningom, när han tog steget upp som senior, var det stopp. I AIK:s allsvenska mål stod Gustav Sjöberg, landslagsman och AIK:s meste allsvenske spelare genom tiderna. Det gick helt enkelt inte att peta Gustav så det blev B-laget för Ture (där han var lagkapten i hela tolv år). Det var en svår situation för Ture. Han ville ju så gärna stå i det allsvenska målet men samtidigt var han god kamrat med Gustav Sjöberg. "Och det måste ju finnas två målvakter".
Ture fick vänta på sin chans. I augusti 1943 kom Sandvikens IF till Råsunda och Gustav kunde inte stå. Ture tog chansen och höll nollan men trots det fick han vänta två år på nästa chans, en derbymatch mot Djurgården på Stadion. Inför matchen mot Malmö FF 1948 skulle Gustav åka med Konsum, sin arbetsgivare, till Köpenhamn så Ture fick stå. AIK förlorade med 5-0, den värsta smäll Ture åkte på under sin AIK-tid, men trots fem insläppta fick han inte dålig kritik. Det här var tiden när Malmö FF, tillsammans med IFK Norrköping dominerade svensk fotboll.
Det var endast när Gustav var skadad eller hade andra förhinder som Ture fick stå i AIK-målet. Samt i vänskapsmatcher då Gustav och Ture brukade turas om att stå. Men till skillnad från många andra i AIK som i slutet av 1940- och början av 1950-talet gick till Hammarby IF (som tog över många spelare som inte riktigt platsade i AIK:s förstauppställning) så stannade Ture kvar i AIK. "Jag hade anbud men trivdes så bra i AIK, det var trevliga ledare med "Banken" Ohlsson och "Tomten" Söderström", minns Ture dryga 50 år senare.
Det bästa minnet från AIK-tiden är den resa laget gjorde till Turkiet. Det var inte vanligt att man reste på den tiden (det här var dessutom strax efter krigsslutet) och det var bara genom AIK som man fick möjligheten att resa (Ture fick bland annat åka till Turkiet, Spanien och Portugal). På dessa turnéer turades också Gurra och Ture om att stå i mål. "Det blev ett par matcher på varje turné", säger Ture som hade goda reflexer, var snabb på markbollar och var nästan lika lugn som Gurra Sjöberg.
Ture åkte, trots att han inte var ordinarie målvakt, med på många bortaresor. Det finns många roliga historier att berätta från dessa resor. Åke Andersson från GAIS hade vid en resa till Göteborg köpt en ny hatt (alla hade hatt på den här tiden) och när laget skulle åka hem sade Åke att "nu får ni alla trampa på min gamla hatt". Så Åke lade ut sin gamla hatt (som han kallade Blåa Kalle) på tågperrongen och alla trampade på den förutom Erik Nordgren (från Djurgården) för när han skulle sticka fram foten fick han höra att "det är bara lirarna som får trampa, och du är ju från Djurgården". Erik fick inte trampa men historiens stora poäng är att när Åke samlade ihop resterna av den trampade hatten upptäckte han att det var den nya hatten. Hans gamla "Blåa Kalle" fanns kvar otrampad. En annan, mer seriös, historia gäller att Ture fick ta med Stig Östberg på middag då denne skulle ge sig ut på sjön. Ture tog med Stig och bjöd, på AIK:s bekostnad, på en rejäl middag. Stig lämnade sedan AIK för att gå ut som sjöman.
Ture Olander var ingen hoppjerka. Han stannade i AIK under hela sin seniortid. Han jobbade 51 år på samma företag (AGA) och han har, sedan fem års ålder, bott på Lidingö. Och fortfarande (2001) följer Ture AIK:s öden på idrottsarenorna. Han är visserligen inte så ofta på plats på Råsunda men via TV och tidningar följer han med. Och ett par gånger om året går han på AIK-ringens möten, han har fortfarande regelbunden kontakt med Gurra Sjöberg (som bor ett stenkast bort) och Åke Fransson (den senare brukar skjutsa Ture till AIK-ringens möten).
Text: Anders Johrén (2001)
|
Visa spelarbeskrivning
Dölj spelarbeskrivning
