Acke Ericsson

Axel Ericsson var den verklige mångsysslaren. När tidigare mångsysslare kunde spela allsvenskt i flera idrotter på 1930-talet gjorde Acke den unika prestationen att spela allsvenskt i fyra idrotter, fotboll, bandy, handboll och ishockey, på 1950-talet. Dessutom var han en duktig friidrottare i Westermalm, framför allt på sträckor från 400 meter upp till 1000 meter.

Efter uppväxtåren i Örebro kom Acke (han kallades aldrig något annat) till Stockholm och ett jobb på Rydholms. Efter en kort fotbollssejour i IFK Lidingö (han stannade längre som handbollsspelare) kom han till Hammarby som också skulle bli klubben nummer ett i hans hjärta. Men jobbarkompisarna på Rydholms tyckte att Acke var för duktig för att spela i division 2 med Hammarby, så de såg till att "Massa" Alfredsson, då lagledare i AIK, fick upp ögonen för Acke som snart gick över till AIK. Det blev tre säsonger i AIK och främsta minnet är derbyt mot just Hammarby i maj 1956 inför över 24.000 åskådare. AIK vann med 2-0 och Acke gjorde båda målen. Det ena målet var ett konstmål där han, med ryggen mot mål, lyfte bollen över Hammarbys målvakt.

Samtidigt som Acke spelade fotboll i AIK spelade han också bandy för samma klubb. Det dubbelarbetet delade han med bland andra Ivan Bodin, "Pluntan" Askinger och Gunnar Öqvist. Men som den "söderkille" han var gick han tillbaka till Hammarby i bandy och så småningom också i fotboll. I bandy blev det en SM-final (förlust mot Örebro 1957). Det blev också allsvenskt fotbollsspel i Hammarby, den klubb han senare skulle verka i som ungdomstränare. I ishockey gjorde Acke några inhopp i det allsvenska laget Atlas-Diesel vintern 1952-53. Atlas-Diesel hade en tunn trupp och behövde fylla ut med fler spelare. Acke, som var en duktig skridskoåkare och bandyspelare, blev inkallad trots att han knappt hade spelat ishockey förut. Det gick tydligen bra både för Acke och Atlas-Diesel för laget klarade sig kvar i Allsvenskan på AIK:s(!) bekostnad.

Men trots att det bara blev tre år i AIK minns Acke den tiden med välbehag. Ett bra gäng (Acke minns mest Kurt Hamrin och tvillingarna Anlert förutom de redan nämnda dubbelarbetande bandy- och fotbollsspelarna) och många otroligt fina resor. Under den här tiden åkte AIK på vinterhalvåret på fotbollsturnéer till bland annat Kina, Filippinerna och Indien. Inga dåliga resor i mitten av 1950-talet.

Som spelare var Acke kvick, teknisk och vesselsnabb. Lite av en kontringsspelare. Men lite för vek, inte direkt den arbetande typen och något ojämn. Efter spelarkarriären verkade Acke som tränare. Främsta meriten är att han tog Skövde AIK till allsvenskt kval 1970, där Landskrona BoIS och IFK Luleå blev för svåra. På äldre dagar spelar han gärna golf men dåliga höfter (totalt fem höftoperationer, den första redan 1953) som sviter efter mycket skridskoåkning försvårar golfspelandet. Men trots att han bor i Skövde (2001) följer han AIK på nära håll. Då en av hans söner bor i Stockholm blir det många besök och om möjligt passas dessa besök in när AIK spelar. Till exempel såg Acke våren 2001 tre AIK-matcher på Råsunda. Och att AIK lär hänga med i den svenska toppen under överskådlig tid, det är Axel Ericsson, AIK:s meste mångsysslare, övertygad om.

Text: Anders Johrén (2001)