Av alla trista matcher i år, blev den här den tristaste. Med det var inte lagets fel, inte ens Hammarbys. Och ingen domare, hur dålig han än varit, har förstört så mycket som en liten del av publiken på Norra gjorde ikväll. Tre kvarts avbrott i matchen och vi ska vara tacksamma för att domarna tog beslutet att fullfölja matchen, annars hade det blivit noll poäng och 0-3 i mål. Vem gör man något så huvudlöst för? För spelarna? För klubben? Eller för TV-publiken. Eller kanske för sponsorerna? Tack vare TV-sändningen är de skyldiga lättidentifierade och får förhoppningsvis ägna sig åt annat än fotbollsskådande under obestämd tid.
Det är svårt att inte tycka synd om Hammarby, som tar ledningen i ärlig kamp och sen tvingas av planen i osäker väntan för att sen, efter lång ovisshet, får ge sig ut och får nöja sig med oavgjort.
Samtidigt är det starkt av våra spelare att orka börja om efter uppehållet, trots att de ju också måste känna obehag. Ingen vet vem eller vilka busets ilska var riktat mot. Förmodligen är det samma personer, som kräver allas avgång, som genom sina vansinnesaktioner ser till att det näppeligen kommer att finnas några som vill ta över. Att vara AIK:are är att vara stolt och det har jag varit sedan 1947. Men stoltheten fick sig en törn i kväll. Det känns skönt att tolv svartgulklädda spelare stod upp och visade var matcher ska avgöras.
Ja, det var ju en match också. En match där vi faktiskt hade flest avslut. En match där vi kämpade i nittio minuter, inte perfekt, inte ens felfritt, men med hjärta och stolthet och trots att läget egentligen inte förbättrades, känns hoppet större nu!
Det började bra. Det var vi som skapade det mesta i den första halvleken, även om HIF genom Erik Johanssons stolpträff var närmast ett mål.
Mats Rubarth slet bakåt och framåt och var mer lik förra årets Ruben än på länge. Arash Talebinejad var ett ständigt orosmoment för Hammarbyförsvararna, även om hade jobbigt med vätan och ofta fick bollen för långt ifrån sig. Martin Åslund gav allt och måste fått motståndarna att önska att halvleken skulle vara slut efter den första halvtimmen. Krille Nordin rev och slet i sitt sista stora derby, han skulle bara inte förlora den här matchen. Benjamin Kibebe var utmärkt defensivt, men fick ofta problem i uppspelen, kanske för att han kände sig mer stressad än han faktiskt var. Derek Boateng gör ett antal läckra dragningar och lyftningar, men faller tillbaks lite i sin tidigare ovana att behandla bollen för länge.
Några mål blir det inte i den första halvleken. Arash har två gyllene tillfällen men får inte styrsel på fötter och boll i slutmomenten.
Den andra halvleken ger en något annorlunda bild. Hammarby spelar tätare och mer aggressivt och med snabbare uppspel. Vi tappar å andra sidan inte på det sätt vi gjort i de senaste matcherna, men oron och osäkerheten verkar större i den andra halvlekens inledning. Fyra halvchanser lyckas vi ändå skapa, Åslund två och Rubarth och Arash varsin. Inget försök lyckas, det verkade vara svårt att få balans och stabilitet i skottögonblicken.
I stället händer det, som inte skulle få hända. I den 64:e minuten slår Hammarby ett inlägg. Håkan Svensson rusar ut men kommer inte fram till bollen, som i stället nickas bort av Pa-Modou Kah, men inte bättre än att den hamnar hos en fristående Mikkel Jensen som skjuter på mål. Krister Nordin ser vad som håller på att hända, slänger sig mot stolpen, glider fram i det blöta gräset, men bollen hinner strax före till mållinjen. 1-0.
Sen bryter kaos ut.
En ospelad halvlek senare återupptas matchen med en i huvudsak oförändrad matchbild. Ja, inte riktigt, vi har hittat tillbaka till aggressiviteten från den första halvleken. Efter tio minuter gör vi ett byte. Kibebe går ut och Nikola Mrdja kommer in och vi går över till en trebackslinje, Det dröjer tre minuter efter bytet innan Nordin slår ett inlägg från kanten, Covic i hammarbymålet går ut, men får inte grepp om bollen i trängseln utan den studsar upp framför Mrdja, som får en halvträff på den besvärliga studsen, vilket lurar alla och bollen går in i mål.
Bägge lagen anfaller sedan mer ivrigt än koncentrerat till i den 86:e minuten, då bägge lagen åstadkommer var sin träträff. Vi genom en nick i ribban och Hammarby genom ett skott kryssribban. Men den bästa chansen hade ändå Stefan Ishizaki i den 83:e minuten, då han blir helt fri med bollen ungefär sex meter framör mållinjen, men skjuter tätt över. Så nära var det!
En poäng - men också mycken förlorad heder. Även om det svartgula laget gladde, känns kvällen mer svart än guldfärgad.
Text: Bappe Bjuggren
|
Visa matchrapport
Dölj matchrapport
Slut på Första halvlek/perioden
HIF 1-0 Mål 
HIF Gult kort till 
