Det som före matchen hade verkat vara omöjligt, eller i alla fall mycket svårt, blev möjligt. AIK åkte med 13 spelare till hemlig förläggning, förutom de elva som spelat de senaste matcherna var även Sören Häggström och Bo Holmberg med. AIK:s lagledare Bruno Nyberg dämpade optimisterna före matchen:
- Vi har minimal chans, vi är inte på topp längre, allt är ruskigt marigt, flera spelare är skadade, vi kan inte annonsera laget förrän några minuter före avspark.
40 år efter matchen avslöjade Bruno att laguppställningen in i det sista var osäker.
- Vi hade åkt ned redan på fredagen och tidigt på lördagmorgonen knackade Inge Bengtsson på hotellrummet och sade att han inte sovit en blund på hela natten. Jag försökte lugna honom och han gick och lade sig några timmar.
Förutsättningarna inför matchen var alltså tydliga. AIK måste vinna med minst lika många mål mot Halmia som Landskrona skulle vinna med mot Holmsund, en match som spelades samtidigt i Örebro. Och det började bra. AIK tog tidigt kommandot i matchen och redan i 18:e minuten kunde Lennart Backman, på sitt oefterlighärmliga sätt, dribbla igenom Halmiaförsvaret och göra 1-0. Två minuter senare gjorde Landskrona 1-0 på Holmsund men AIK höll fortfarande den allsvenska platsen. I 27:e minuten kvitterade Holmsund och AIK hade då två mål tillgodo på Landskrona. Ännu åtta minuter före full tid höll sig 1-0 till AIK och 1-1 i Örebro. Men då, i 83:e minuten gjorde Landskrona 2-1. Och vad värre var, i 85:e blev det även 3-1 och AIK var i det läget utanför Allsvenskan.
Matcherna hade börjat samtidigt, och skulle utan incidenter sluta samtidigt. Men på Malmö Stadion hade en överförfriskad yngling (som definitivt inte var AIK:are) sprungit in på planen och där placerat en flagga. Det tog någon minut innan han kunde föras ut från planen och det innebar att malmömatchen, som då fick någon minuts tillägg, kom samma minut efter örebromatchen. När domaren blåste för slutsignal i Örebro, 3-1 till Landskrona, var det fortfarande någon minut kvar att spela på Malmö Stadion. Med mindre än halvminuten kvar fick AIK:arna ett sista desperat anfall. Någon, kanske Ingemar Ingevik, kanske Inge Bengtsson, slog en långboll som letade sig in i Halmias straffområde. Halmia fick inte undan bollen utan Benny Söderling kunde vräka sig fram och slå in 2-0 bara sekunderna innan domaren skulle blåsa sin slutsignal. Benny kastade sig upp i målnätet och överfölls strax därefter av lyckliga lagkamrater. Det var AIK:s viktigaste mål genom tiderna. AIK var klart för Allsvenskan!
Målskytten själv, Benny Söderling, har berättat ett otal gånger om målet. Han brukar bli påmind, och uppringd, av någon journalist nästan varje år då det brukar dra ihop sig till kvalspel.
- Det händer nästan varje år att någon tidning gör ett reportage. Och jag berättar samma sak varje gång. Jag fick ett inlägg från vänsterkanten, jag tror det var från Inge Bengtsson, och i röran framför mål lyckades jag skjuta bollen i mål. Mitt i särklass viktigaste mål i idrottskarriären.
- Efter det kallades jag ibland för Benny Guldfot i media och bland supportrar. Jag fick till med en seriefigur uppkallad efter mig. Benny Guldfot levde i många år i tidningen Buster. Fast några pengar fick jag aldrig. Det var någon som frågade om det var ok att kalla serifiguren för Benny Guldfot och jag blev smickrad och sade ja.
Samtida tidningsreferat tog förstås fram de stora rubrikerna. Idrottsbladet skrev så här om matchens avslutning:
"Samtidigt hade Halmia tre minuter före slutet två feta målchanser till kvittering. 30 sekunder före slutet stod det väl samlade Halmförsvaret berett att slå bort en lätt boll. Men de stod helt paralyserade och rörde inte en fena när Benny Söderling som en hungrig tiger blixtsnabbt fattade chansen och bollen som obarmhärtigt slogs förbi bildstoderna. Det var samme Söderling som matchen igenom piskat på med skott ur alla lägen, mest omöjliga. så det var bara följdriktigt att han fick avgöra. Det målet totalchockade den enögda publiken av vilka flera i skrivande stund irrar omkring utan att kunna ta vara på sig. Målet gjordes på övertid (1 minut) som domaren fullt riktigt tvingades utmäta därför att en överförfriskad halmiafantast oantastad behagade invadera planen dels för att krama om Börjesson och dels för att placera en vimpel på avsparkspunkten."
Om AIK:s hela insats skrev samma tidning:
"Lennart Backman var planens särklassige aktör. Hans inledande 20 minuter räknade förutom det kallblodiga målet en rad fenomenala dribblingar på små och stora ytor serverandet av kalaspassningar, som t ex när Söderling i femte minuten nickade över målet efter drömpasning snett bakåt föregången av solodribbling över hela vänstersidan. Backman uppträdde som den kunglige suveränen under denna tid. Ingen i segerlaget misskötte sig. Tvärtom. Arne Lundqvist var säker och reaktionssnabb i målet. Ingemar Ingevik, Lennart Hemming och Tommy Stenborg utnyttjade sina begränsade resurser på ett högst förtjänstfullt sätt - ingen tillhör typen "födda" fotbollsspelare. I Kjell Pettersson och Göran Johansson hade AIK två i den konstruktiva offensiven utomordentligt goda halvbackar. Göran Johansson var lika bra som Kjell Pettersson. Kedjan skapade många chanser genom snabbhet och överrumplande platsbyten. Yttrarna Inge Bengtsson och Bengt Westerberg var oberäkniga orosmoment och Lill-Garvis drömpassning till det smarta Lennart Backman-målet röjde en blivande mästare liksom hans snabba rusher med aviga finter. Det må vara förlåtet om den späde men orädde ynglingen tog igen sig långa stunder dess emellan. Söderling var arbetsam värre och hans mål medverkade väl till att han bara ställs åt sidan på egen begäran de närmaste åren."
"En befrielse från bekymmer som förnummits som rent ohyggliga"
Torsten Tegnér i Idrottsbladet skrev dessa ödesmättade ord efter matchen:
"Benny Söderlings desperata mål torde ha varit det mest betydelsefulla som någonsin gjorts av en svensk spelare i nationellt spel. Det var inte bara ett 100.000 kr mål (som det sagts och skrivits) - det räddade i viss mån svensk fotbolls ansikte. I detta ansikte är AIK ett omistligt drag. Utan målet kunde det ha blivit
- vräkning inom kort tid ur Råsundastadion
- förvisning ut i ödemarken, lokalmässigt, ekonomiskt
- ingen tränare av klass
- spelarstall på dekis.
Inte Gais, inte HIF, inte Örgryte, inget svenskt bollsällskap har någon gång i sin tillvaro varit i en så ursinnigt förtvivlad situation som Allmänna Idrottsklubben igår i Malmömatchens 88:e, 89:e och början av den 90:e minuten. Halvminuten före full tid, markerade alltså EN BEFRIELSE FRÅN BEKYMMER som förnummits som rent ohyggliga."
Så här skriver Halmia-supportern Lars-Gunnar Blom på Svenska Fans:
"Den tredje och sista matchen spelade på neutral plan som var Malmö Stadion inför 20.633 åskådare. Hallänningarna hade råd att förlora med två mål för att vara klara under förutsättning att inte Landskrona BOIS öste in mål i sin match i Örebro mot IFK Holsund. Den blev 3-1 till de svartvitrandiga. I omgången tidigare hade BOIS vunnit mot AIK med 3-1 och i första omgången vann AIK mot IFK Holmsund med 3-1.
Efter 18 minuter tog AIK ledningen med 1-0 genom Lennart Backman. Om det resultatet stod sig så var Halmia och Landskrona BOIS allsvenskar.
Men i slutet så sprang en person in på planen. Enligt en bild i Fotbollboken 1963 så ser det ut som en känd fotbollsintresserad manlig person från Halmstad. Andra källor säger att det var en Landskronabo. Av bilden att dömma är jag säker på att personen är från Halmstad. Det ser ut som en busschaufför som för något år sedan blev pensionär. Han är född 1936 och hade strax innan händelsen fyllt 26 år.
Detta avbrott i spelet gjorde att domaren lade till en minut. I slutet av tilläggstiden så gjorde AIK 2-0 genom Benny Söderling. Matcminuten skrevs till 90:e. Det gjorde att det blev AIK som blev allsvenskar istället för Landskrona BOIS.
Elaka tungor påstod och påstår fortfarande att Halmia hjälpte AIK med det andra målet."
Text: Anders Johrén
|
Visa matchrapport
Dölj matchrapport
AIK 1-0 Spelmål 
Slut på Första halvlek/perioden
Matchavbrott (Planinvasion) 
