AXEL "MASSA" ALFREDSSON - SVENSK FOTBOLLS FÖRSTA TRANSFER
Axel "Massa" Alfredsson var under 1920-30-talet en av landets bästa fotbollsspelare. Han representerade under många år Hälsingborgs IF innan han 1929 flyttade till Stockholm och spelade för AIK. En mycket uppmärksammad övergång, som anses vara den första stora "transfern" inom svensk fotboll.
"Massa" vann Allsvenskan och SM i fotboll 1932 för AIK, där han spelade högerback. Han spelade 31 landskamper och blev bland annat olympisk medaljör i Paris 1924. Han blev två gånger svensk mästare genom att vinna Allsvenskan 1929 för HIF och 1932 för AIK. Massa Alfredsson blev också den första som tog medalj i två olika klubbar.
Under sin aktiva tid verkade han som ledare i AIK och ingick bland annat under flera år i såväl klubbens huvudstyrelse som dess fotbollssektion. I det civila var han avdelningschef på Paul U Bergström, det stora varuhuset, där han var anställd och uppskattad under flera år. Där träffade han också sin hustru, Margit. Tillsammans fick de två barn, en pojke och en flicka.
Tore Nilsson (1993)
DRAMAT MASSA ALFREDSSON
Krisåret 1928, då AIK vacklade både på och utanför planen, bjöd på en sorglig höstsäsong. Två segrar på tolv matcher och en given jumboplats över vintern. Samtidigt föddes "Nya AIK".
Vintern användes av den nya regimen till att förstärka laget på flera punkter. Målvakten Eiwar Widlund kom från Örebro, jättebacken Sven Andersson från Hagalund och sensationellast av alla, landslagsbacken Axel "Massa" Alfredsson från Hälsingborgs IF. Där hade han i flera år varit lagkapten. Massa hade tröttnat på sin klubbs svikna löfte att hjälpa honom till ett fast arbete. När han erbjöds anställning som försäljare i herrekiperingen Örnen på Vasagatan i Stockholm, accepterade han detta. Blev AIK-are, och därmed var den första stora värvningen i svensk fotboll ett faktum.
I Skåne betraktades den förre idolen och hjälten Massa Alfredsson som en simpel förrädare: han bespottades bokstavligen då han i augusti 1929 för första gången sprang in på sin gamla hemmaarena Olympia iklädd AIK:s svarta tröja. Den hat- och hotfulla stämningen på läktarna provocerade den stackars matchdomaren till panikartade domslut. I början av andra halvlek fick HIF en straffspark efter en oskyldig tackling av Massa Alfredsson. Och tio minuter senare blev han under publikens våldsamma jubel utvisad efter att ha försökt stoppa skåningarnas fenomenale vänsterytter Knut Kroon.
Massa slog sig ned vid sidan av kritlinjen och lät sig bespottas. Feg var han sannerligen inte. Därifrån fick han se ett sargat AIK (centerhalven Broarn Persson knäskadad efter fem minuter och yttrarna Jompa Nilsson och Wille Engdahl linkande ute på kanterna) utklassas med 5-0. Med de siffrorna gick ridån ned för ett av den svenska fotbollens mest skakande dramer. Men det var bara första akten.
Hämndens timme slog redan 3 november samma år. Då kom HIF till Stockholms Stadion för returmatchen mot AIK. Föregående års guldmedaljörer och dåvarande serieledare, med GAIS på andra och AIK på tredje plats i tabellen, hade just då ett av Sveriges starkaste klubblag genom tiderna. Efter vad som hänt på Olympia var returen Årets Match. Intresset var på höjdpunkten. Stadion var för litet för at kunna ta emot alla som ville in för att se AIK:s försök att revanschera sig för vad som hände i Hälsingborg. Vilket egentligen bara innebar att försöka nå hederssamma förlustsiffror. Trodde man. Verkligheten blev en annan. 20000 häpna åskådare fick se ett AIK som i bländande stil utklassade HIF. Det gnistrade av inspiration kring varje spelare. Det tände en entusiasm hos publiken, vars motsvarighet sällan har upplevts.
Den disiga och regntunga novembersöndagen var en av de största i Stadions och AIK:s historia. AIK vann med 5-1, vilket kunde ha varit betydligt mera med den rad målchanser man spelade sig till. En stor seger, men framförallt avstampet för AIK som 1931-32 för första gången skulle vinna de allsvenska guldmedaljerna.
Utdrag ur AIK:s 100-årsbok (1991)
NÄR BLIR BOLLSPELAREN GUBBE? - IDROTTSBLADET OM MASSA ALFREDSSON 1932
Denna artikel (något förkortad) publicerades i Idrottsbladet i samband med Axel "Massa" Alfredssons 30-årsdag 2 maj 1932.
Om någonsin en människa blivit född till fotbollspelare, haft sitt liv inriktat på och sina tankar ständigt kretsande kring dansen om den runda läderkulan, så är det Axel Alfredsson från Hälsingborg.
Redan i vaggan avslöjade han en ovanligt kraftig spark, ehuru han på den tiden endast sparkade täcket av sig och ännu inte visste vad en framfusig forward var för något. Vid fem års ålder var han försigkommen nog att träffa en liten gummiboll och sparka till ett motståndarben samt började i samma veva att spara sina små snaskpengar för att få ett par fotbollsskor. Det dröjde bara ett år, så var detta första fotbollsmål uppnått. Han härjade väldiga på cirkusplatsen i Hälsingborg och var den givne kaptenen i alla de kombinerade pojklag som spelade där.
Ända sedan sin spädaste barndom - om man nu kan tala om späd barndom hos en grabb, som alltid varit av det kraftiga och robusta slaget - har Massa varit en fasa för motståndarna på fotbollsplanen. Skollaget var det första, som upptäckte betydelsen av att ha en sådan skräck i laget - Massa blev kapten och spelade back, centerhalv eller center allt efter som det passade bäst. Vid 14 år gick han in i småklubben Diana, men i samma veva flyttade familjen till Ängelholm, där Massa erbjöd KFUM sina tjänster. Efter två år tröttnade han dock på sällskapet och bildade tillsammans med sin yngre broder BK Sparta den 15 maj 1918.
Under denna tid utvecklade den gode Massa en enastående fotbollsenergi och spelade ända upp till 4 matcher i veckan. Han hoppade in i alla möjliga matcher, där det fattades en man och representerade på samma gång både Sparta, Ängelholms IF och Klippans IF.
HIF spelade då och då i Ängelholm och fick smaka på Massas hårda påkar. Han imponerade på rödtröjorna och när HIF:s ynglingalag skulle till Köpenhamn och spela en pokalmatch mot AB den 9 maj 1920 skickade klubben inbjudan till Massa att komma med. En köpenhamnsresa var livets högsta fröjd för Massa den gången - nu är han väl Sveriges mest vittbereste fotbollsspelare - och han slog till utan betänkande. Han skötte sig så bra i sin debut i "Kongens By" att han fick hedersomnämnande i danska pressen som jämte Gunnar Olsson bäste man i svenska laget och fick fast anställning i HIF.
Familjen flyttade tillbaka till Hälsingborg och Massa bosatte sig på Olympia. Han spelade i alla HIF:s lag utom A-laget och avverkade ofta 5 matcher i veckan utan att få varken hjärtfel eller symptom på vansinne.
A-lagsdebuten
Den 16 oktober 1921 hade HIF dubbelmatch mot Akademisk Boldklubb hemma på Olympia. Massa skulle spela högerback i ynglingalaget och var dessutom uppsatt som reserv i ettan. Intet ont anande kom Massa klivande till platsen ett par minuter före matchens början - han var ju bara reserv och hade ingen brådska. Men det blev annat ljud i skällan, när han dök upp. Han fick en ordenlig skopa ovett för att han var så sen, han skulle ju spela med A-laget. Massa började skälva av nervositet och inte blev det bättre, för att de stora grabbarna, som Massa knappt kände, tråkade honom efter bästa förmåga. Gunnar Olsson varkunnade sig över den darrande junioren och sade till honom att vara lugn. Det fanns ingenting att vara nervös för.
Debuten blev så lyckad, att Massa sedan den dagen var ordinarie högerback i HIF A. Omedelbart efter denna debutmatch ställde han upp med ynglingalaget och vann med 9-0 över AB:s ynglingar.
"Den sanne vikingen"
Massa har kallats "den sanne vikingen" och anledningen är inte svår att finna. Han har alltid gått in för varje match med en helig glöd inombords och en självuppoffrande entusiasm, som visserligen skaffat honom mycket klander för hårt och obalanserat spel men också gjort honom till den pålitligaste bland pålitliga, när det gällt hårda landskamper på främmande mark. Typiskt är att Massa spelat icke mindre än 21 av sina 30 landskamper utomlands.
Idrottsbladet (1932)
Elva allsvenska AIK-mål
Axel "Massa" Alfredsson gjorde totalt elva allsvenska mål i AIK-tröjan. Nio kom på straff, ett på frispark och ett på ett jätteskott från halva plan. Det sistnämnda kom mot Landskrona 5 oktober 1930 och var enligt Bengt Ahlbom i Stockholms-Tidningen, "en jättespark från mer än halva plan. Holm i målet rusade ut, irriterad av attackerande svarttröjor, felberäknade studsen och bollen damp ner i nätet."
Alfredsson gjorde mål på sina åtta första straffar. Det torde han vara bäst på i AIK-historien. Sedan missade han tre straffar i följd och blev petad som straffläggare. Han återkom och slog en straff i november 1934 (mot Sandvikens IF) i sin sista allsvenska match.
Text: Anders Johrén (2006)
|
Visa spelarbeskrivning
Dölj spelarbeskrivning
