Göran Marklund

Göran Marklund, med pappa Claes som allsvensk i AIK under sex år på 1970-talet, har varit AIK:are hela livet. Men det dröjde till 2004, när han hunnit bli 28 år, innan han hamnade i sin favoritklubb. Dessförinnan hade han fått sin fotbollsutbildning i Spånga IS och utvecklats till en riktig målkung i Vasalund. Han fick prova på spel i skotska Dundee United och han vann Superettans skytteliga 2003 med sina 23 mål för Café Opera. Den målaptiten kunde AIK inte motstå. Övergången från samarbetsklubben Café Opera gjordes inför säsongen 2004.

- AIK hörde av sig och även om jag hade andra erbjudanden var det aldrig något snack. AIK var min klubb, berättar Göran i början av 2007.

Början i AIK blev dock inte bra. I december 2003, när AIK-spelarna vilade från gemensam träning, fick Göran en sträckning i ena ljumsken när han tränade med Café Opera. Han blev borta någon månad men skadan skulle senare göra sig påmind igen. Göran var alltså långt ifrån fulltränad när Allsvenskan startade 2004. Han gick ändå in i startelvan och debuterade i premiären mot Gif Sundsvall, AIK-seger 1-0.
- Det var tungt för laget, vi hade många på skadelistan så även om jag var otränad fick jag spela. Jag var nöjd med min insats och slog hörnan som låg bakom Andreas Erikssons mål.

Det gick tungt både för Göran och AIK denna vårsäsong 2004. Och tyngre skulle det bli. På träningslägret i Halmstad i mitten av juni slet Göran av sin höger hälsena och blev borta resten av säsongen. AIK åkte sedan ur Allsvenskan hösten 2004.
- Det finns många förklaringar till att det gick så dåligt, menar Göran med ett par års distans till händelsen. Vi hade en grupp som inte fungerade till 100 procent. Vi hade en tunn trupp och när skadorna kom hade vi inte tillräckligt med spelare på alla positioner. Det var en turbulent tid med höga förväntningar från supportrarna. Samtidigt var det inte bara dåligt. Jag sade redan då, när vi åkte ur att "det här kan vara det bästa som hände".

2005 blev det ånyo spel i Superettan, men nu med AIK. Hälsenan var läkt men redan den första gemensamma träningen 2005 fick Göran en bristning i baklåret. Han var borta ett antal veckor och när han sedan kom tillbaka, i hans första träningsmatch för säsongen, gick skadan upp. Han kom tillbaka till spel i Superettan och även om han sedan var skadefri så var han, som han säger "aldrig symptomfri". Han gjorde två mål, ett i 5-0-matchen borta mot Örebro och det första viktiga målet i 3-0-segern borta mot Västra Frölunda.
- 2005 hade vi ett bra gäng med många vinnarskallar och en bra blandning av yngre och äldre spelare. Vi hade också en större bredd 2005 även om laget 2004 kanske hade större namn. Nya spelare klev fram och Rikard Norling skapade lugn i gruppen. Alla visste sina roller.

Det fanns stora förväntningar på Göran Marklund när han kom till AIK. Han var spelintelligent, placeringssäker och hade ett utpräglat målsinne. Men av de stora förhoppningarna blev intet, åtminstone inte om man räknar i allsvenska mål. Skadeproblemen gjorde att Göran aldrig fick möjligheten att visa den kapacitet han hade innan han kom till AIK. Och han kom nog till AIK några år för sent. Hans pappa Claes, som alltså spelade 100 allsvenska AIK-matcher på 1970-talet, säger så här:
- När Göran var 19 år gammal och spelade i Spångas A-lag kunde man se att han skulle bli allsvensk en dag. Men han borde ha fått möjligheten tidigare.

Göran Marklund lämnade AIK efter 2005. Han hade nog gärna velat stanna i klubben men insåg att "det var att hoppas på för mycket". AIK ligger honom dock fortfarande varmt om hjärtat och tillsammans med pappa Claes tillhör familjen Marklund en av bara sex familjer som har sett två generationer allsvenska AIK-spelare. Övriga är Carlsson (Henry och Björn), Nildén (Jim och David), Jevtushenko (Vadim och Slavik), Bengtsson (Jörgen och Marcus), Åslund (Sanny och Martin) samt familjen Borqvist (Janne, Lars och Michael). Den sistnämnda har sett tre generationer allsvenska AIK-spelare. I april 2007 föddes nästa generation Marklund. Kring 2030 får vi se om familjen Marklund tar upp kampen med familjen Borgqvist om att ha flest generationer allsvenska AIK-spelare.

Text: Anders Johrén (2007)