Janne gick den långa vägen via AIK:s pojklag, juniorlag, reservlag upp till A-laget. Han gjorde allsvensk debut hemma mot Kalmar FF 4 maj 1981, en match som AIK vann med 3-1. Dagens Nyheter skrev att "Janne kom ifrån matchen med godkänt, speciellt som han hade en svår motståndare i Johny Erlandson". Svenska Dagbladet lyfte fram Janne som "glädjeämnet i AIK" och tränaren Rolf Zetterlund var också nöjd med Jannes insats.
Janne spelade in sig i laget och missade efter sin debut bara en enda allsvensk match 1981. AIK slutade i mitten av tabellen, utan risk för nedflyttning men heller aldrig riktigt nära en topplacering. Med 24 års distans menar Janne att "jag var bara 19 år och lärde mig mycket, man var mest fokuserad på sitt eget spel".
1982 började illa. Torsdag 25 mars, samma dag som AIK vann SM-guld i ishockey efter seger i avgörande SM-finalen mot Björklöven, blev Janne allvarligt skadad. Ett ledband i foten gick av och Janne var borta hela våren 1982. Först i slutet av juni var han tillbaka men varken Janne eller AIK lyckades då särskilt bra. AIK slutade näst sist i Allsvenskan, och räddades från nedflyttning bara genom en serieomläggning som innebar att de sista lagen i Allsvenskan fick kvala mot de bästa från serien under. AIK fick därmed möta Djurgårdens IF i två direkt avgörande matcher om en plats i 1983 års allsvenska. Men i de matcherna fick Janne inte vara med, tränare Rolf Zetterlund hade placerat honom utanför startelvan. Ändå är det från den sista matchen på Råsunda som Janne har sitt kanske klaraste AIK-minne.
- Det stod 2-2 med några minuter kvar av matchen. AIK var med det resultatet klart för Allsvenskan men ett insläppt mål skulle betyda att Djurgården, och inte AIK, skulle ta den allsvenska platsen. Jag var avbytare och värmde upp precis bakom Göran Hagberg i AIK-målet och fick se ett skott från Djurgårdens Lasse Stenbäck gå precis utanför Hagbergs stolpe.
Då, efter att AIK med nöd och näppe precis klarat sig kvar i Allsvenskan, betraktades Janne Eriksson inte som ordinarie i AIK. Så det var många som blev förvånade när han fick ett proffsanbud från belgiska Standard Liège.
- Det var en tjeck, Zdenek Valousek, som jag tidigare hade haft kontakt med som låg bakom denna överraskande övergång. Jag fick en förfrågan om att åka ned och provspela i två veckor. "Varför inte", tänkte jag och såg det lite som ett äventyr.
Väl nere i Belgien presterade Janne Eriksson sin livs bästa fotboll.
- Jag hade ingen press på mig, jag gick bara ut och spelade och lyckades med allt. Jag fick spela en B-lagsmatch, mot Anderlechts B-lag, i en defensiv mittmittfältsroll. Det gick kanonbra. Jag har aldrig spelat bättre, och skulle aldrig spela lika bra igen. Allt bara flöt på, jag stannade en vecka till och erbjöds i januari 1983 ett tvåårskontrakt. En fantastisk upplevelse.
Belgarna kom snabbt överens med AIK och Janne Eriksson blev därmed AIK:s åttonde utlandsproffs (efter Henry "Garvis" Carlsson, Bror Mellberg, Lennart "Nacka" Skoglund, Sune "Mona-Lisa" Andersson, Kurt Hamrin, Kurt Andersson och Sanny Åslund). Janne hade Benny Wendt, som också spelade i Standard Liège, som stöttade och fotbollen gick till en början bra. Men Janne drabbades omgående av hemlängtan. Stor hemlängtan. Han stannade i två månader och när Allsvenskan började 1983 var han tillbaka i AIK. AIK hade fått sina övergångspengar, Janne hade fått ett par månadslöner men det viktigaste för Janne var att vara tillbaka i Stockholm.
Men återkomsten blev aldrig vad Janne hade hoppats på. Han fick aldrig något nytt förtroende hos tränaren Rolf Zetterlund och när AIK började vinna matcherna 1983 lät tränaren startelvan få förnyat förtroende hela året.
- Jag var mycket besviken på AIK och samtidigt kunde jag inte lämna klubben då man hade satt ett för högt pris på mig.
Avtalet mellan AIK och Standard Liège var så formulerat att om Janne lämnade AIK så kunde belgarna göra anspråk på en hög ersättning, oavsett vad ersättningen mellan AIK och den nya klubben blev. I praktiken innebar det att Janne var låst till spel i AIK, ett AIK där han inte hade något förtroende hos tränaren.
Hösten 1984, när allt kändes som mörkast, åkte Janne med AIK-kompisen Anders Larsson till USA och Elkins College i West Virginia. Han kombinerade där studier med fotboll i den amerikanska collegeligan (avtalet med Standard Liège gällde inte skolfotboll i USA). Ett par år senare kom han tillbaka till Sverige och då kunde Janne gå till Spårvägen där han fick ett par bra år. Han hade åter igen Rolf Zetterlund som tränare men nu fick Janne fullt förtroende hos tränaren och det var Janne som var en av förgrundsfiguerna när Spårvägen försökte etablera sig som ett stabilt division 1-lag. Hösten 1988 var Janne på väg till Djurgården men i sista stund backade den klubben ur och Janne hamnade istället i Vasalunds IF där han var så nära att gå upp i Allsvenskan som någon kan bli men ändå missa. När Vasalund hade spelat färdigt i säsongens sista match hade man två mål tillgodo på Hammarby som samtidigt spelade på övertid i Karlstad. Men på dessa övertidsminuter lyckades Hammarby göra de två målen vilket innebar att Hammarby, och inte Janne Erikssons Vasalund, gick upp i Allsvenskan. Efter ytterligare ett par år i Spårvägen slutade Janne som aktiv på grund av dåliga hälsenor. Han fick rådet från medicinsk expertis att "du bör lägga av".
Janne Eriksson var en duktig huvudspelare, han hade ett bra passningsspel, han var en pådrivare som var lagkapten både i AIK:s juniorlag och senare många år i Spårvägen. Efter den aktiva karriären fortsatte han som tränare, gick den högsta utbildning man gå i Sverige, steg 4, men satsade i slutet av 1990-talet istället på den civila karriären. 2005 är Janne Eriksson VD för Mods graphic studio, www.mods.se, samtidigt som han hjälper till som assisterande tränare för Enskede IK. Familj, jobb och fotboll tar därmed det mesta av Janne Erikssons tid.
Janne Eriksson är, trots besvikelsen under hans sista år i klubben, fortfarande AIK:are. "AIK ligger mig varmast om hjärtat", menar han även om han inte har tid att följa klubben på nära håll. Många minnen, mest positiva, från AIK-tiden har han också kvar och den som har spelat tillsammans med Jyrki Nieminen glömmer förstås aldrig alla de hyss han hade för sig.
- Jyrki var speciell, han var en duktig och klok fotbollsspelare. Han rökte i halvtid och han hade full koll på rapporttavlan mitt under matcherna.
Janne Eriksson var också speciell som fotbollsspelare i AIK. För sällan har en proffsövergång varit så oväntad som när Janne Eriksson blev proffs i Standard Liège 1982.
Text: Anders Johrén (2005)
|
Visa spelarbeskrivning
Dölj spelarbeskrivning
